Vad är vetenskap eller vad borde den vara?


Titta på bilden här intill! Ni ser teckningar av fem olika träd. Är det träd som ser ut att vara friska eller är de vanskapta och sjuka? Är det träd som växer som de skall?

Dessa träd är faktiskt helt friska och normalt växande träd. De är bara tagna ur sitt sammanhang, sin kontext. Tillsammans bildar trädet längst ner till vänster en enhet, en gemensam trädkrona, med träden längst till vänster och höger på den översta raden, och likaså bildar de andra två träden en enhet. Ett träd som står skilt från andra träd och växer separat ser ut som ett träd man normalt tänker sig, med förgreningar åt alla håll, men ett träd av samma art i en skog ser helt annorlunda ut om man tar det ur sitt sammanhang.

Inget i naturen kan ses som skilt från dess sammanhang, t ex en växt uppryckt från jorden kan egentligen inte förstås, borttagen som den är från sin livsmiljö och sitt sammanhang, liksom en fisk upptagen från vattnet. Ta bort människan från sitt sammanhang, eller sammanhanget/ekosystemen från människan och hon kan till slut inte klara sig. I slutändan blir hela vår jord, hela universum, till vår livsmiljö och vårt sammanhang. Jorden blir en helig plats och en intim relation mellan människa och jord (samt världsalltet). De som inte känner en stark samhörighet till naturen får givetvis svårt att ta till sig och förmedla denna känsla, men även för dem som inte upplever denna världsbild finns det ändå tecken på att allting hänger samman, t ex i evolutionsperspektivet med alla organismers samhörighet och gemensamma ursprung, eller att det är svårt att säga när en organism slutar och omgivningen/miljön börjar då alla organismer tar in och har omgivningen i sig genom att andas, äta och påverka miljön.

Metamorfosen och förändringsprocessen hos alla fenomen, mönster och organismer i naturen samt alltings enhet är centralt i det Goetheanska förhållningssättet, t ex Goethe fann hur en planta i sin tillväxt ständigt växlar mellan utvidgning och sammandragning från det att den är ett frö tills den bildar nya frön. I varje växt skulle man kunna urskilja eller ana en avbild av det stora världsalltet ungefär som William Blake såg världen i ett sandkorn genom att hålla oändligheten i sin handflata. I en undervisningssituation gör detta att både läraren och eleven blir entusiastisk, vilket man inte blir genom att abstrakt bara visa ett blads form. Metamorfosprocessen är liksom hela livets hemlighet. Ingenting är, allting blir. Stenen var del av ett berg på väg att bli grus eller sand. Det samma gäller för människors utveckling. Nuets punkt rör sig ständigt. Att vara är att vara i blivandet. Allt är föränderlighet eller förgänglighet, i metamorfosisk förening. Frön som blir sådda ”dör” och nya blommor föds. Något försvinner och annat föds i varje ögonblick. Konstnärligt skapande kan också vara så, t ex is- eller sandskulpterande och text/konst på svarta tavlan i undervisningen. Rums- och tidsaspekten sammanfaller i fenomenets metamorfos och enhet med resten av naturen.

Jag älskar vetenskap och jag älskar andlighet från ett icke-dualistiskt perspektiv, och för mig hänger allt detta ihop. Den vetenskapliga forskningens strävan att vara odogmatisk och föränderlig är något positivt, men då måste forskare vara odogmatiska och öppna fullt ut, annars blir hållningen inte logisk. Dogmatism finns inom alla mänskliga domäner och så även inom vetenskapen, men om man vill vara mer öppen och tolerant så måste man ha en dörr på glänt mot allting, varken helt stängd eller vidöppen utan ha en möjlighet att undersöka vetenskapligt det som är bortom denna dörr. Det finns mycket som vetenskapen förutfattat stänger dörren för (andlighet är bara ett exempel), inte bara olika fenomen och teorier om dessa utan även olika metodologiska angreppssätt, även om de skulle vara systematiska, t ex Goethes vetenskapande sätt som är systematiskt men deltagande, mer subjektivt, kvalitativt och integrerande. För de flesta vetenskapsmän är det ”den vetenskapliga metoden”, med sitt fokus på ren kvantitativ kunskap, reduktionism och objektivitet, som är allenarådande (även om t ex kvantfysiken för länge sedan har konstaterat att det inte går att förhålla sig helt objektiv). I mina ögon bör det inte vara så för då blir det scientism, en slags dogmatisk religion, som de flesta vetenskapsmän skulle förkasta om de såg den just i detta ljus. Den vetenskapliga metoden är bara en del av vetenskapen. Man bör som vetenskapsman (och kanske som människa i allmänhet) vara kritisk men ändå öppen och öppen men ändå kritisk, inte bara skeptisk mot allt utom ”den vetenskapliga metoden”. En fullt vetenskaplig hållning innebär att studera mönster och fenomen i naturen med de systematiska metoder och filosofiska angreppssätt som lämpar sig bäst för den fråga man ställer utifrån de olika världsbilder man kan ha. Det kanske inte alltid är bäst att mäta rosens doft med hjälp av en linjal. Det kanske finns olika måttstockar beroende på vilken världsbild man utgår ifrån, och den västerländska vetenskapens måttstock kanske inte är en idealisk måttstock för att avgöra om specifika kunskaper utifrån andra ”vetenskapande” sätt och världsbilder är bra eller ej.

Med detta sagt vill jag dock säga att det finns mycket fantastiskt med vetenskapen och vad den har åstadkommit och vad den kan åstadkomma, och ”den vetenskapliga metoden” hade sin plats i historien för att ta oss från en dogmatisk religiös hållning till en mer vetenskaplig världsbild. Men numera har denna metod lite spelat ut sin roll eftersom den tenderar att själv bli denna dogmatiskt religiösa hållning som inte tillåter andra synsätt och tillvägagångssätt, och som därför inte riktigt kan leva upp till sina egna högt ställda ideal, och inte heller lösa de socio-ekologiska kriser och miljöutmaningar som vi står inför.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *