Lodyns politiska engagemang växer fram ur ekopsykologiska och andliga värden som kärlek, rättvisa, medkänsla och en djup själslig förbundenhet med jorden. Vi vill med vår aktivism skapa skönhet i en sargad värld.
Vi tror inte att miljörörelsens drivkraft djupast sett handlar om att rädda ”naturresurser”. Engagemanget har en existentiell kärna som handlar om jordens betydelse och mening. Hos många finns en längtan efter att leva i harmoni och respekt i relation till planeten. Ekopsykologin vill ta vara på detta och kan ses som miljöaktivismens inre, psykologiska dimension. Vår aktivism vill manifestera insikten att naturen är en levande gemenskap av subjekt, inte en samling själlösa objekt att utnyttja. De existentiella, sociala och ekologiska kriserna hänger samman och det är en central utgångspunkt för oss. En förnyad relation till jorden behöver därför gå hand i hand med värnande och kamp för fundamentala värden som social rättvisa, deltagande demokrati, mångfald och icke-våld.
Miljörörelsen saknar ofta en psykologisk förståelse för den ekologiska krisen och människors sätt att förhålla sig till den. Det leder inte bara till att miljöaktivisterna riskerar drabbas av cynism och utbrändhet. Det leder också till att de ofta antar strategier som är ofruktbara. Miljörörelsen generellt har en övertro på hårda fakta och statistik och agerar på sätt som skapar ångest och motreaktioner. Eller så försöker den ”mainstreama” sitt budskap genom att anpassa det till en förenklad kapitalistisk logik där ”vi alla tjänar på att vara miljövänliga”.
Omvänt har psykologiska skolbildningar och andliga traditioner ibland varit världsfrånvända eller snävt inriktade på individens personliga utveckling. De har då blivit en del av problemet snarare än en del av lösningen.
Förstörelsen av naturen går hand i hand med förstörelsen av vår politiska fantasi, vår levda erfarenhet och förnekelsen av världens andliga djup. Skapandet av ett ekologiskt samhälle förutsätter att vi börjar ta vår egen och världens djupdimension på allvar. Våra kroppar känner smärtan av förödda ekosystem och mänskliga orättvisor. Genom att skapa former för att återupptäcka vår kroppsliga erfarenhet och dela den med varandra i tillitsfulla sammanhang, kan energi frigöras och vi kan gå från apati och maktlöshet till kraft och engagemang.