De senaste somrarna har jag gått alltmer barfota. Jag tillhör inte de som är allra mest ”hard core”, men rör mig ändå utan skor från tidig sommar och in emot hösten. Jag går barfota inomhus, i skogen och i stan. På stigar, asfalt och grus.
När jag var på ett veckolångt läger i somras märkte jag att mitt ”barfotande” smittade av sig. Allt eftersom dagarna gick började fler och fler lämna skorna i skostället och lät fötterna umgås direkt med marken. Det är som om något väcks till liv i människor. Ett minne, ett ihågkommande, en frihetslängtan.
Skor är en teknologi. Dess främsta funktion är att värma våra fötter när det är kallt och att skydda dem från skador. Speciellt i ett kallt land som vårt har skor ett uppenbart värde. En del menar att mycket av vår teknologi har funktionen att vara ”tropik-skapande”, det vill säga – den försöker återskapa mikromiljöer som liknar de miljöer vi finner i tropikerna som vi som människor är evolutionärt anpassade att leva i. Skorna tillsammans med strumpor skapar en mikromiljö av värme som gör att foten skall uppleva en behaglig temperatur. Men teknologin har ofta ett högt pris. Teknologin är ett tveeggat svärd.
Den tropikskapande teknologin – allt från täta och isolerade hus till kläder och skor – skyddar oss, men skärmar också av oss. Den tämjer oss och begränsar oss. Vi i det industrialiserade samhället har successivt låtit våra kulturella och kroppsliga kunskaper och förmågor- utvecklade och finslipade under årtusenden och årmiljoner – ersättas av teknologi. Vi har byggt in kunskapen i teknologin istället.
Skorna gör att vi obehindrat kan röra oss i terrängen, utan att känna smärta när vi trampar på vassa föremål och på ett sätt som dämpar smärtan om i skulle slå i en hård sten. Det verkar ju praktiskt och bra.
Men vi glömmer av att foten är ett fantastiskt sinnesorgan utvecklat för att röra sig optimalt genom landskapet. Varje fotsula har 100 000 nervändar som hela tiden skickar information till hjärnan och denna information används för att skydda leder, muskler och skelett och anpassa vår kropp i förhållande till omgivningen. Fotsulans hud är designad att kunna klara av att röra sig på ett säkert sätt genom skog och mark, på djurstigar med stenar och kottar som i och för sig kan orsaka viss smärta men som sällan tränger igenom huden så det börjar blöda. Fotens känselsystem ser till att vi känner smärta, och därmed kan anpassa våra steg, långt före vi riskerar att på allvar skada foten.
Skon dämpar all denna viktiga information som annars naturligt flödar mellan underlag, fotsula och kropp. Kroppen stängs i viss grad av och reaktionsförmågan minskar. Alla de finstämda musklerna i foten förslappas eftersom skon till stora delar övertagit deras funktion. Personer som bär skor får ofta en hopklämd framfot där stortån ligger intryckt mot de andra tårna och lilltån mest är en passiv utväxt. Allt detta leder till försämrad balansförmåga. Förutom innerörat finns det nämligen inget organ som har större betydelse för vårt balanssinne än fotsulan. Äldre människor i kulturer där folk går barfota kan stå flera minuter på ett ben och hålla balansen, medan det är omöjligt för de flesta äldre människor i vårt skoinklädda samhälle.
När jag går barfota märker jag att jag blir mycket mer närvarande i stegen jag tar. Det blir en naturlig mindfulnessträning att vara här och nu. Med skor på mig kan jag släppa kontakten med mina steg och bara traska på, förvissad om att skorna skyddar mig. Detta är naturligtvis behagligt på ett sätt, men leder till ett frånkopplat sinne. Speciellt för mig – som är något av en drömmare – så är barfotagången en hjälp att förbli vaken och uppmärksam. Min utmaning nu är att inte lägga alltför stor vikt vid synsinnet när jag går barfota. Ibland fastnar jag med blicken några meter framför mig, koncentrerat sökande efter rätt plats att sätta mina fötter. Det blir då lite av ett tunnelseende. Människor som har barfotagåendet mer integrerat litar till fötternas egen information. De behöver bara en snabb blick på marken framför sig – om ens det – och kan sedan höja den och röra sig med en mer vidgad blick som tar in hela omgivningen. Det är en konst som jag tränar mig i, genom en särskild smygteknik som kallas fox walk.
På senare år har barfotalöpning kommit i ropet, inte minst genom boken Born to run av Christopher McDougall. Han menar att vi är evolutionärt utvecklade för att springa långa sträckor – barfota. Det har visat sig att barfotalöpning har stora fördelar jämfört med löpning i skor. Ett beklämmande faktum som löparskoindustrin brottas med är att trots alla nya varianter av löparskor så ligger löparskadorna på en konstant nivå. Det enda som hänt är att skadorna flyttar sig till nya ställen i kroppen. Skador i knän, höfter och rygg är vanliga. Så har vi då ett paradoxalt faktum att skon som är skapad för att skydda oss från skador, i sig själv orsakar skador. Det har nämligen visat sig att barfotalöpning har mycket låg skaderisk jämfört med löpning i skor. Dessutom slipper barfotalöpare problem med fotsvamp och svaga fötter och har minskad risk för plattfot. Nåja, riktigt så enkelt är det inte. För nybörjare är risken rätt stor att skador uppträder vid barfotalöpning. Skälet är att fastän vi är biologiskt utvecklade för att springa barfota, så har vi vant oss vid skor sedan tidig ålder och hela vår kropp har anpassat sig till detta. Om vi börjar springa långa sträckor barfota med en gång kan det då leda till överbelastning på muskler och strukturer som vi inte är vana att använda. Därför måste vi vänja av våra fötter från skor mycket försiktigt och på nytt lära oss något som egentligen är naturligt för våra kroppar – att springa barfota. Barfotalöpning innebär att lära sig ett annat sätt att springa, med böjda knän där du sätter ned framfoten först, vilket ger en mjukare mer flytande springstil, och som därför är skonsam för kroppen.
Jag vill inte på något sätt bannlysa skor. De har sitt värde och sin funktion. Det finns ju dessutom olika sorters skor, där vissa är mer känsliga för omgivningen än andra. Men vi tenderar att vänja oss vid teknologi på ett sätt som gör att vi tillslut inte ser den, den blir som vattnet som fisken simmar i. Vi tar den för given och ser inte när den blir ett hinder snarare än en hjälp. Vi blir så bekväma i våra skor att det är den skoinklädda foten som känns naturlig och det upplevs främmade att ta av sig barfota. Steg för steg mister vi kontakten med våra kroppars fantastiska förmågor och vi fjärmar oss alltmer från landskapet vi rör oss i.
Bilden av den hårda kängan som brutalt och okänsligt bryter sig igenom terrängen framstår som en bild av vår tids hänsynslösa civilisation. När ”den vite mannen” först kom till det som idag kallas Nordamerika var det just erövrarnas klumpiga sätt att röra sig i terrängen, som särskiljde dem tydligast från ursprungsbefolkningarna. Den vite mannen hördes på långt håll. Det var en fysisk klumpighet som också manifesterade en etisk klumpighet i relation till landskapet.
Att smyga barfota, det är att gå in i ett annat tillstånd. Att återfinna det mänskliga djuret. Att röra sig med lyhördhet och i kommunikation med marken. Det finns en etisk skönhet inneboende i ett sådant förhållningssätt.
Så genom att börja vandra barfota kan vi återupptäcka våra fötter. Och genom det, varsamt och steg för steg, kan vi också återupptäcka en annan relation till världen.
Här är en film om Tarahumanafolkets barfotaspringande. Väldigt amerikansk i sin stil (discovery channel) men om du står ut med det är den ändå intressant.