Om ekosystemtjänster och värderingar


Livets väv eller leverantör av tjänster?

I september lämnade Håkan Juholt, fd partiledare för socialdemokraterna, en motion i riksdagen. Han föreslog att begreppet ”kund” inte kan vara applicerbart i skattefinansierad välfärdsverksamhet. Ur motiveringen:

Förändringen från medborgare till kund är enligt min mening den största politiska förskjutning som inträffat under de senaste tjugo åren. … det finns en existentiell skillnad mellan att vara medborgare i ett samhälle, eller att reduceras till kund på en marknad. Kunden har bara en skyldighet – att betala. Som medborgare ingår vi i ett större socialt sammanhang där vi har både rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Kärnan i demokratin är inte på något sätt ekonomisk. Tvärtom, den vilar på värderingar, inte köpkraft. Till skillnad från kunder har medborgare också ansvar gentemot varandra och för varandra. Att betrakta medborgare som kunder skapar ytterligare distans mellan individ och samhälle.

Kärnan i demokratin vilar på värderingar och skiftet från ”medborgare” till ”kund”, eller konsument, påverkar i hög grad våra värderingar. ”Konsument” är vad som kan kallas en tolkningsram som omedvetet väcker vissa värderingar och referenser. George Lakoff, professor i kognitiv lingvistik, menar att tolkningsramar vi upprepade gånger konfronteras med blir gemensamt tankegods, svåra att resonera utanför. Tolkningsramar som blir dominerande – såsom begreppet ”konsument” – kan skifta hur hela befolkningar uppfattar samhället. Det är väl belagt i forskning att när vi uppfattar oss som konsumenter så stärker det vissa värderingar hos oss, som materiell rikedom, prestation och social status. Dessa så kallade yttre värderingar är förknippade med attityder och beteenden som inte leder till ett hållbart och rättvist samhälle. När vi tänker på oss själva som konsumenter snarare än medborgare tenderar vi att bete oss mer konkurrensinriktat och hysa mindre tillit. Yttre värderingar är också förknippade med lägre välbefinnande, mer fördomar och mindre engagemang för miljöfrågor.

Ekonomiska tolkningsramar blir därmed en självuppfyllande profetia – när jag tilltalas som kund, som egocentrerad, rationell ”economic man”, då blir jag mer lik honom. Andra värderingar jag också har, till exempel gemenskap, samhörighet med naturen och rättvisa, blir mindre viktiga för mig. Och det är bara de senare, inre värderingarna som är till hjälp om jag ska verka för en hållbar och rättvis värld. Som Juholts motion påtalar så visar forskning att människor i allt större utsträckning etiketteras som konsumenter. Numera är vi inte bara kunder i affären, utan även i skolan, på sjukhuset och hos Försäkringskassan.

Vi är till och med kunder i förhållande till naturen. Miljörörelsen har under en tid fört fram begreppet ”ekosystemtjänster” för att hantera det faktum att naturen ofta inte ges något värde alls i samhälleligt beslutsfattande. I början användes begreppet som ett pedagogiskt verktyg för att lyfta fram människans beroende av naturen. Alltmer används det som ett verktyg i praktisk förvaltning – regeringarna i Storbritannien, Norge och nyligen Sverige har gjort ansträngningar för att inkludera ekosystemtjänstperspektivet i beslutsfattande.

Den svenska utredningen ”Synliggöra värdet av ekosystemtjänster” (SOU 2013:68) omfattar en studie av hur perspektivet uppfattas av aktörer som förväntas implementera det på olika nivåer, framför allt tjänstemän inom sektorer som rör markanvändning. Deltagarna i studien anser att begreppet har stor pedagogisk kraft i sin förmåga att lyfta något som tidigare varit osynligt. Ekosystemtjänster behöver inte betyda prislappar, men det är något de svarande omedelbart associerar till. De lyfter fram att monetär värdering av naturen är något nytt; både en möjlighet och en risk. Prissättning av naturen ses som ett potentiellt kraftfullt sätt att kommunicera med bredare grupper, samt att integrera värdet av ekosystemen i de samhällsekonomiska analyser som ligger till grund för beslutsfattande. Samtidigt ses det som djupt problematiskt, till exempel eftersom resultaten tenderar att betraktas som objektiva sanningar, medan underliggande antaganden kan vara mycket osäkra; att monetär värdering inte kan hantera mångfald, komplexitet och skala; och att en del av ”tjänsterna” i själva verket är ovärderliga.

Dessa motsägelsefulla uppfattningar bland personer som aktivt har tänkt på och använt begreppet ekosystemtjänster är intressanta och skulle kunna spegla något djupare: en viktig spänning i de värderingar som vi alla har. Att se naturen som en levande, vacker helhet som vi är en del av, respektive att sätta pris på de ”tjänster” som den levererar, är kanske oförenligt. Dessa två perspektiv återspeglar värderingar som är mycket svåra att hålla samtidigt.

Flera aktörer har också varnat för att använda ekonomiska tolkningsramar för att kommunicera naturens värde. George Monbiot skriver om det brutala nyspråk det redan lett till. Resource Media, en amerikansk ideell PR-byrå, har gett ut rapporten Ecosystem Service Messaging för att hjälpa sina partners att mer effektivt förmedla vad de gör. De menar att folk i allmänhet: 1. inte förstår begreppet ekosystemtjänster och 2.  inte tycker om det, eftersom det är otillräckligt för att förmedla de värden som står på spel:

Amerikaner värderar de många nyttor som naturen och ekosystem ger högt, men de motsätter sig användningen av termen ”tjänster” för att fånga dessa nyttor, eftersom den antyder att naturens främsta värde ligger i de tjänster som erbjuds människor. För att uttrycka det annorlunda, ”tjänster” kränker vår utvidgade upplevelse av de oöverskådliga och ogripbara gåvor naturen ger.

Public Interest Research Center (PIRC) i Wales har nyligen presenterat en rapport,  Common Cause for Nature – Values and Frames in Conservation, som varnar för att använda ekonomiska tolkningsramar och att appellera till konkurrens, status eller pengar för att kommunicera naturens värde, just på grund av hur detta påverkar våra värderingar. Ett bättre sätt, menar PIRC, är att visa hur fantastisk naturen är och att dela upplevelser, att även tala om människor, samhälle och medkänsla, och att uppmuntra till aktivt deltagande: utforskande, njutning och kreativitet.

Liv omvandlas till pengar i allt snabbare, allt mer oåterkallelig, takt. Kan begreppet ekosystemtjänster bromsa förstörelsen? Kanske. Är det ett steg på vägen mot ett nödvändigt skifte i förhållandet mellan det mänskliga samhället och den levande världen? Antagligen inte, av de skäl som nämnts ovan. Begreppet hanterar inte de grundläggande orsakerna till problemet – det förstärker dem.

Det är naturligtvis ett steg i en positiv riktning när regeringar föreslår styrmedel som tar hänsyn till ekosystemen. Men det är något fascinerande med ett begrepp som omfamnas av de som har makt, politiker och företag, samtidigt som vanliga människor och praktiker är skeptiska. ”Ekosystemtjänster” är i sig en tolkningsram, som ger en bild av naturen i termer av de funktioner den levererar, som en ägodel. Det innebär att mänskligheten är en konsument av natur, i stället för en tråd i livets väv. En existentiell skillnad som skapar ytterligare distans mellan oss och naturen. När vi förväntas bry oss om naturen för att det är lönsamt, då förminskas även vi. Vi vet att vi är en integrerad del av världen, inte naturens kunder. Det är viktigt att vi talar denna sanning, istället för att klä våra ord i det dominerande språkets värderingar.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Om ekosystemtjänster och värderingar