Vår sanna natur

Av Ulrica Rydin

Hur kommer det sig att vi människor utrotar medvarelser, skövlar skogar, ersätter naturligt gräs med syntetiskt gräs, sprider giftiga ämnen omkring oss och lever i fyrkantiga, bullrande hårda miljöer upplysta av artificiellt ljus? Är detta vår sanna natur, vår oförmåga att förhålla oss respektfullt till omvärlden? Eller finns det inom oss en annan sanning om vilka vi är och hur vi skulle kunna leva?

Bara några generationer tillbaka levde vi mer efter naturens cykler av ljus och mörker, sådd och skörd, aktivitet och vila. Som barn lekte vi också gränslöst mellan olika världar men lärdes med tiden, av rådande normer, att kommunikation med naturen är en vetenskaplig omöjlighet, en fantasi som vi bör dölja och glömma – om du talar med träden eller fåglarna kan du förlöjligas och bli ensam. Konsekvensen av bristen på naturkontakt gör att vi nu lider av en anknytningsstörning. Människan lever separerad från naturen vilket kan vara roten till flera av vår tids ekologiska och psykologiska problem. Det naturliga har kommit att ses som något främmande och ibland farligt vi måste bekämpa. Vår natur förpassas till en undanskymd vrå av tillvaron, men minnet av vilka vi egentligen är bär vi alltid med oss. När vi ska fatta beslut uppstår konflikt inom oss, vi slits mellan längtan efter sanning kontra anpassning till en kultur av tystnad. Vi blir otrygga och reagerar med undvikande beteende, med verbalt eller fysiskt våld. I en grupp av människor kan därför beslut fattas som helt går emot allas inre övertygelse eftersom ingen vågar stå upp för det som är sant i våra hjärtan. Den som protesterar kan bestraffas av gruppen. Vår moderna civilisations synliga och osynliga kontrollsystem vidmakthåller på så sätt separationen mellan människa och natur. Det hela är en slags korruption. Ordet korrupt är kopplat till förfall, fördärvat tillstånd, förstörelse, mutor och ohälsa. Vi korrumperar oss själva att dölja vår sanna natur och det vi skapar runtomkring oss blir därav också korrupt. Det är ett tillstånd av ohälsa som sprids inifrån och ut och vice versa i hela samhällskroppen.

Ofta placerar vi naturen utanför oss själva, men faktum är att vi är en del av naturen! Vi ingår i samma kretslopp som gräsen, vattnet, flugorna, molnen, björkarna, mossan och vargen. Vattenmolekylerna i din kropp har en gång porlat i en skogsbäck, släckt törsten hos ett honungsbi, svävat i ett moln och druckits av en elefant på en solvarm savann. Vi känner en samhörighet med naturen, en känsla som bygger på biologiska rytmer, ett djupt rotat minne av vårt vilda ursprung. Människor beskriver naturen som en välgörande, läkande givare av återhämtning, inspiration och lust till kreativitet. Det naturligt sanna är oförvanskat, fritt från lögner och dolda agendor. När vi speglar oss i naturen väcks vår inre kompass, vår sanning. Vi känner oss hemma, finner närhet till oss själva och alla levande varelser. Vad händer då med oss när vi dagligen speglar oss i asfalt, dataskärmar, konsumtion, tävling, dolda agendor och tillrättalagda omgivningar? Om barnen springer på konstgräs tillverkat av syntetiska material och inte får känna lukten av friskt riktigt gräs och inte heller får några gräsfläckar på kläderna – hur får de då kontakt med det naturliga? Blir gräslukt och jordfläckar betraktat som något onaturligt vi i inte kan hantera? Om stigarna i skogen breddas allt mer, jämnas ut och förses med strålkastarljus, vilken känsla får vi för det vilda då? Kommer vi inte våga gå i ojämn terräng utan belysning? Har du fler exempel på natur som förändrats och bytts ut? För mig känns det som att distansen mellan natur och människa växer allt mer och att vi allvarligt behöver fundera på vilken väg vi vill ta.

Vi behöver återvinna kontakten med den sanna naturliga vackra intelligens som vi, vår jord och alla medvarelser är. Maskiner och artificiella miljöer är inte intelligenta, det är viktigt att vi förstår det! Att vara intelligent innebär att förstå, att vara medveten om sig själv och andra, att kunna känna och vara medkännande och att kunna applicera sitt vetande, sin undersökande förmåga, i olika miljöer. Om vi speglar oss i natur skapar vi naturliga världar i vårt inre och runtomkring oss. När vi är i anknytning till naturen kan vi inte längre begå våldshandlingar mot någon levande varelse. Det vi knyter an till med våra sinnen och hjärtan vill vi skydda och låta leva! Naturen är i ständig rörelse – årstider växlar, nätter och dagar, vädret ändras, träd växer och vattendrag ändrar sina flöden. Kanske är naturen aldrig exakt den samma i dag som i går. Vi är också i ständig förändring, cellerna i vår kropp förnyas många gånger under vår livstid och vi tillägnar oss erfarenheter som gör att vi växer och utvecklas. Men vi vet vilka vi är, vad natur är och hur det känns att vara i natur. Vi kan återfinna kopplingen till naturens språk, en kommunikation och vishet som är äldre än vårt tänkande. Det gör vi genom att vara i kontakt med våra sinnen och undersöka sanningar och osanningar i våra liv. Vad är natur för dig? Vilken är din spegel? Vår sanna natur längtar efter frihet!

Denna text är en reflektion kring en del av det som visade sig i mitt fördjupningsarbete i ämnet ekopsykologi under utbildningen ”Jorden är själens hem”. Hela arbetet finner du här