Av Pia Björstrand, advokat och medlem i Lodyn
Efter konferensen om Naturens Rättigheter våren 2017 bildades ett juridiskt nätverk för jurister och andra personer i Sverige som vill undersöka den juridiska vägen att ändra systemet så att skyddet av naturen blir den högsta prioriteten i vårt samhälle, SERL (Swedish Earth Rights Lawyers). SERL kommer att undersöka befintliga lagar i Sverige och jämföra dem med de nya lagstiftningar och rättsfall som har tillkommit i de länder som redan har införlivat Naturens Rättigheter i sina lagar, som Bolivia och Ecuador. SERL kommer också att arbeta med att stötta arbetet i pågående rättsfall som har anknytning till Naturens Rättigheter, som t ex målet mot Försvarsmaktens skjutningar i Vättern och mål om gruvbrytningar.
I Miljöbalken, 1 § 1 kapitlet finns redan en portalparagraf som stadgar att Miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.
Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
Om Miljöbalken bara skulle tillämpas med det syftet högst i alla lägen skulle vi redan nu ha en lag som satte naturen högst. Tyvärr har inte den någon större betydelse i praktiken. Som vi väl vet är det nästan alltid så att ekonomin går före skyddet av naturen. Som ett exempel är Vättern ett Natura 2000-område; ett särskilt skyddsvärt område som i princip inte ska påverkas av människan överhuvudtaget. Ändå har Länsstyrelsen gett Försvarsmakten tillstånd att öva skytte rakt ut i vattnet, med en ökning från 1 000 skott per år till 69 000 skott per år, vilket innebär att en stor mängd farliga metaller hamnar rakt i en oerhört viktig dricksvattentäkt. Vättern är också en av Europas mest unika sjöar som en djup klarsjö med unikt djurliv.
Så kan en ändring av juridiken innebära en konkret ändring i hur naturen behandlas? Personligen tror jag inte att det är tillräckligt att ”bara” ändra lagen; det måste finnas någon slags allmän uppfattning som innebär att de nya lagarna också tillämpas. Men det finns flera exempel där lagstiftningen har gått i förgrunden. Givetvis har det alltid varit fråga om någon slags folkrörelse som har krävt ändring, men inte brytt sig tillräckligt för att påverka politiskt.
Det var först på 40-talet som någon överhuvudtaget tänkte på frågan att barn skulle kunna skadas av att bli misshandlade av sina föräldrar. Fram till år 1966 hade föräldrar i Sverige rätt att aga sina barn i uppfostrande syfte. Den rättigheten togs bort, men t ex ringa misshandel av barn var inte straffbelagd. År 1979 infördes en anti-agalag som innebar att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Denna klara markering var den första av sitt slag i världen och väckte både beundran och förvåning. Upprinnelsen till lagändringen var några uppmärksammade fall av dödsmisshandel av barn. Detta hade påverkat opinionen så att majoriteten var mot barnaga, till skillnad från på 60-talet då över hälften var positiva till aga och över 90 % utövade kroppslig bestraffning mot förskolebarn.
För att få en ändring av vår behandling av naturen tror jag därför att det krävs både lagstiftning och en stark ändring i opinionen, som bidrar till att stärka medvetandet om att naturen behöver ett starkare skydd. Med alla larmrapporter om hur naturen drabbas av vår livsstil idag kanske vi är där nu?