Om man är orolig över tillståndet i världens ekosystem så blir man naturligtvis glad över att Johan Rockström är en av årets sommarpratare, och han har också varit flitigt påannonserad och hyllad i mina flöden.
Den nya berättelsen saknas, säger Rockström och exemplifierar med apokalyptiska filmer som Avatar och Hungerspelen. Detta var också utgångspunkten för ett samtal som Omställningsnätverket arrangerade i samarbete med andra under Almedalsveckan: När Planetary Boundaries inte räcker som berättelse, lämpligt nog med utgångspunkt från Rockströms et al ramverk om planetära gränser. Berättelser är kraftfulla grejer. Varje kultur vilar på en berättelse: om vilka vi är, vad vi kommer ifrån, vad vi gör här och vart vi ska. Så även vår kultur. Men nu börjar den berättelse som vi i den industriella tillväxtkulturen berättar för varandra bli allt svårare att tro på. När havsnivåer stiger, arter utrotas och människor måste fly sina hem är berättelsen om ständig mänsklig utveckling och framgång genom mer kontroll, en teknologisk utveckling som tillåter oss att leva skilda från ekosystemen och i allt högre grad även från varandra inte särskilt trovärdig längre. Vad kan vi tro på då? var frågan i vårt (alltför korta!) seminarium.
Nyfiken på Rockströms svar lyssnade jag på hans Sommarprogram. JR är ju en gudabenådad kommunikatör och han för fram sitt budskap så att ingen kan missa vad han menar. Han beskriver läget i ekosystemen utan pardon, (lägger korten på bordet) med kraftfulla metaforer. Och visst har han gjort helt rätt som struntat i råden han fått om att tona ner det dystra budskapet. Som han säger: vi måste ha hela diagnosen för att hitta de rätta lösningarna. JR är lysande när han beskriver skiten vi sitter i.
Han talar om behovet av en gigantisk global transformation. Vetenskapen visar tydligt att vi nu står inför en helt ny berättelse om vår gemensamma framtid på Jorden. Vilken berättelse utgår han ifrån om hur förändring ska vara möjlig? Var finns det hopp som han flera gånger under programmet intygar att han har?
Med inspiration från Simon Sinek talar han om hur en engagerad minoritet kan tippa ett system, och om hur denna minoritet ska kunna aktiveras. Du når dem inte med en plan om vad som ska göras – utan varför du ska göra det. De vill höra din dröm, din vision. De vill veta varför en hållbar värld är en bättre värld.
Vilka drivkrafter får vi höra om i Rockströms Sommar? VARFÖR ska vi göra den nödvändiga omställningen (från den gamla modellen som beskrivs som farlig, dyr och oattraktiv) – vilka drivkrafter och motiv, vilka värderingar använder JR?
Jo, det är mer lönsamt, smartare och ballare. Hållbarhet är vägen till en mer attraktiv, coolare, teknologiskt mer avancerad, mer hälsosam, mer demokratisk framtid. Trots försiktig tillväxtkritik beskrivs hur vi kan ha utveckling, tillväxt och framgång … det sätter inga hinder för ekonomisk utveckling. Inte behöver vi göra omställningen av miljöskäl, nej, med exempel från Kina och Texas beskrivs hur reformer mot hållbarhet görs för att ”it makes sense” – det gynnar nämligen tillväxten. Man tjänar på det. Vi kommer att tjäna pengar på övergången till en noll kol-ekonomi. … Revolutionen är digital och högteknologisk, med nanoteknologi, molekylärbiologi, och en värld på en digital 3D-motorväg…
Denna retorik vilar tryggt inom ramen för den gamla berättelsen. Naturen är en leverantör av välfärd. Utveckling är lika med tillväxt och framgång, ökande kontroll ner på nanonivå. Mänskliga drivkrafter är främst framgång, särskilt ekonomisk.
Den här berättelsen ger inte mig något hopp.
Det är de gamla vanliga yttre värderingarna om makt, status och prestation som hålls upp som motiv till varför en hållbar värld är en bättre värld. Problemet är att dessa värderingar inte är några vidare drivkrafter om det är rättvisa och hållbarhet som eftersträvas. Snarare tvärtom – de är rent kontraproduktiva.
Man kan fråga sig om det verkligen är troligt att den minoritet som JR sätter sitt hopp till, drivs av att det är mer lönsamt att ”ta hand om” planeten än att inte göra det? Är det inte snarare en känsla av sammanhang, skönhet, gemenskap, handlingsfrihet och att vara en del av en större helhet som är motiv för ett hållbart engagemang i framtiden? Det tror jag.
Jag skulle önska att vi vågade berätta den berättelsen, drömma den drömmen. När vi vågar tro på den tillräckligt starkt, då skiftar vi.
Få inser magnituden av vår utmaning säger JR. Det verkar inte riktigt som om han gör det själv. Eller åtminstone vill han inte prata högt om den.