Av Pella Thiel
Tribunalens andra dag var bitvis tung, med hjärtslitande vittnesmål om fracking, tjärsand, dammar, oljespill och tjurfäktning. Jag var dagen innan oerhört frustrerad över att vi var ett helt rum fullt av folk som känt sig kallade, uppskattningsvis 300 personer, men absolut inget utrymme för att prata med varann. Jag som var där för att nätverka!
Men onekligen är det ett arbete vi gör bara genom att vara vittnen till vittnesmålen. Även om vi inte kan lösa situationen så finns det något helande i att den får talas om, bevittnas. Att lidandet kan delas. Jag fick en pratstund med Cormac Cullinan, tribunalens ordförande, och han menade att det är en av Tribunalens uppgifter, att vara det utrymmet. Det var inget jag tänkte på från början, men jag har förstått att det är väldigt viktigt för vittnena att få uttrycka sin berättelse så att världen kan höra den.
Casey Camp Horinek, Oklahoma (som inledningstalade igår) berättade om hur fracking påverkar hennes lokalsamhälle, med giftiga utsläpp till mark och vatten och ständiga jordbävningar. Oklahoma har blivit USA:s jordbävningscentrum i spåren av fracking. Our children still play in those waters. The deers are still drinking there. Our relatives the birds who visit us when they are migrating, are still resting there. We know firsthand that when you begin to grind in to the bones of Mother Earth that she begins to shake and shiver.
Vi fick också vittnesmål från Amazonas om hur stater som Brasilien och Ecuador gynnar exploateringsintressen så till den milda grad att de som ställer sig i vägen blir lagförda, hotade eller helt enkelt dödade, vilket hänt flera gånger. Organisationen Pachamama upplöstes av regeringen 2013. Flera vittnesmål behandlade Yasuní nationalpark i Ecuador som jag känner särskilt starkt för eftersom jag med möda och besvär besökte den skogen i samband med fältarbete för mitt examensarbete i biologi. Jag antar att det var ett av de där ögonblicken som påverkat mig för resten av livet, vilka val jag gjort senare. För mig var det en dröm att besöka Yasuní – en opåverkad regnskog i Amazonas, ett av världens absolut mest artrika områden. Det finns fler trädarter i Yasuní än i hela USA. Här lever också urbefolkningar utan kontakt med det moderna samhället. Döm om min bestörtning, när det fanns vägar, stängsel och stora skyltar med Texaco och Chevron på. De prospekterade inne i nationalparken. Det snurrade i huvudet. Om de hittar olja, vad skulle hända då? Om vi inte ens kan spara Yasuní – ett av världens mest otillgängliga och biologiskt rika områden – vad kan vi då skydda? Förstås hittades olja och det gjordes faktiskt försök från Ecuadors regering att lämna den i marken. År 2013 beslöts dock att ge tillstånd till oljeprospektering. Yasunidos som protesterat mot detta berättar i tribunalen om hur de trakasserats av staten: Vi väntade oss inte att bli belönade, men vi väntade oss inte heller att bli behandlade som kriminella, säger Carolina Valladares från Yasunidos.
Just detta återkommer flera gånger från länder som Ecuador, Nigeria, Argentina mfl: hur folk har kämpat för att olja, kol och gas INTE ska exploateras, och i många fall betalat ett högt pris för det. Godwin Ojo från Nigeria berättar om Ogonifolket i Nigeria, vilka vi kan tacka för att 28 000 oljefat ligger kvar i marken. Vissa av dem har fått betala med sina liv för det (mest känd är Ken Saro-Wiwa). Det känns ju helt bisarrt i kontexten COP21, där världens ledare och kändisar tävlar med varandra för att berätta hur viktigt det är att minska utsläppen!
På Tribunalen finns dock inte ett uns förtroende för COP21. Många av urfolksledarna beskriver COP som en process som snarare förstärker en rörelse på väg åt fel håll, än som en lösning. Det finns inga ambitioner att hejda ens den skitigaste exploateringen, som fracking trots att vi vet att det mesta av de fossila bränslena måste stanna i marken. Cormac Cullinan menar att det kommer att bli ett mycket svagt avtal; ineffektivt eftersom gapet mellan vad som krävs och vad som är politiskt möjligt att enas om växer varje år.
Christian Poirier från Amazon Watch beskrev kampen för att hejda exploateringen av Amazonas för vattenkraft som ett ”defining moment” för urfolksrättigheter i Amazonas. Enorma projekt planeras, som dränker stora skogsområden där folk har levt i årtusenden. I ett fall planeras en damm som skulle förstöra ett vattenfall, heligt för tre olika folk – ett hem för Gud. Som kompensation för kolet i skogen föreslås REDD – att skog någon annanstans sparas. Carbon in the trees are being commodified and sold on the market, it is a case of utmost absurdity, säger Poirier. Ord som absurd, unbeliveable, insane, och crazy har använts ganska flitigt idag och inte utan skäl.
Mest känt av dammprojekten är Belo Monte, ett av världens mest kontroversiella projekt. Jag fick hålla mig i stolen när tribunalen kallade Hövding Raoni som vittne. Raoni är världskänd för sin kamp mot Belo Monte och det var verkligen kraftfullt när han steg upp och efter översättning först till portugisiska och sen till engelska berättade om Belo Monte som en gammal strid som först vanns, men som nu återigen är aktuell. Stater har en plikt att anta en lag som skyddar naturen, sa Raoni. Han följdes av en hövding från Sarayaku, Ecuador som beskrev oljeprospekteringen på deras marker. Tänk er om någon skulle spränga Notre Dame eller Eiffeltornet, sa han, skulle ni inte bli arga då? Så är det för oss. Sarayaku folkets representanter i Paris hade med sig budskapet om Kawsak Sacha – den levande skogen, som ett konkret förslag om ett alternativt sätt att leva tillsammans med andra levande varelser i respekt och balans.
Under dagen har även Valerie Cabanes från End Ecocide on Earth presenterat förslaget om ekocid som en del av Romstadgan. En av Tribunalens domare var Damien Short, University of London, som arbetat mycket med Polly Higgins’ förslag till ekocidlagstiftning. Hans utslag var att Tribunalen beslutade dels att ekocidlagstiftning ska läggas till Romstadgan, dels att helt förbjuda fracking.
Linda Sheehan från Earth Law Center, en av åklagarna, avslutade tribunalen med att beskriva det utkast till avtal från COP21 som låg på bordet den 5 december. Hon menade att det bröt mot såväl Moder Jords som mänskliga rättigheter eftersom det inte håller oss ansvariga (accountable). Utkastet är djupt bristfälligt eftersom det utgår ifrån att en ständigt växande ekonomi är en möjlighet eller till och med en nödvändighet. Jorden nämns en gång och ekonomin 49 gånger.
I sitt avslutningstal sa Cormac Cullinan att många kommer att säga so what? om Tribunalen. Ni har ju inga möjligheter att sanktionera något. Ingen polisstyrka, inga fängelser. Men det tänkandet kommer från det gamla paradigmet – att förändring bara kan åstadkommas genom tvång (force). Vi kommer att skapa förändring genom att visa en väg framåt som är så kraftfull att människor kommer att säga: det där verkar vara en bättre väg.
Vi har också Livet på vår sida.