Av Henrik Hallgren
Guden Tor känner vi alla till. Den starke åskguden som reser i sin vagn dragen av bockar. Han som skapar blixtar då han svingar sin mäktiga hammare Mjölner i kamp mot jättarna. Vi läser om hans äventyr i grundskolan. Marvel gör filmer om honom. En av våra veckodagar – Torsdag – är uppkallad efter honom.
Tors far är de flesta också bekanta med. Det är Oden. Den enögde guden som enträget söker kunskap om världens öde. Han vars två svarta korpar – Hugin och Munin – varje morgon flyger ut över världen och spanar och spejar för att sedan återvända och sätta sig på Odens axlar och berätta för honom om vad de sett. Oden – magins, dödens och visdomens gud. Det var han som gav ande (Önd) till de första människorna. Oden är anden.
Men vem är egentligen Tors mor? Det är inte lika känt. En del kanske tänker att det borde vara gudinnan Frigg som är Odens hustru. Om Frigg berättas det att hon har sin egen sal – Fensalarna – där hon bor. Hon är lika vis som sin make Oden, men hon håller sin kunskap i tystnad. Ibland beskrivs i myterna hur Oden och Frigg gnabbas med varandra, sådär som gifta par ibland gör. Oden och Frigg har tillsammans sonen Balder, den mest älskade av gudarna, som dödades av en mistelpil.
Men Frigg nämns inte som moder till Tor. Istället berättas att Tors moder är en annan gudinna. Hon kallas vid flera olika namn, som Lodyn och Fjörgyn. Det är namn de flesta idag inte hört talas om. De namnen lär vi oss inte om i grundskolan. Men det är alltså olika namn på Tors mor. Hon har dock ett annat namn som är oss välbekant. Namnet är Jord.
Tors mor är jorden själv.
Lodyn är ett annat namn för jordens gudinna. Vad själva namnet Lodyn betyder rent bokstavligt är osäkert. Jag har sett vissa härleda det till ”eldhärd”, och att Lodyn då skulle betyda eldhärdens väktarinna. Men andra förslag finns också.
Den tidigaste uppteckningen av namnet Lodyn (fornnordiska Hlódyn eller Hlödyn) hittar vi i en vers av skalden Völu-Steinn från runt 950 e.v.t. I den versen beskriver skalden sorgset en begravning av sin son och hur den mörka jorden gapade med uppgrävd mun. Han skriver om den ”gröna Lodyn” och att stenarna är hennes benknotor. I en annan dikt skriver skalden Einarr Helgasson Skalaglamm om ”Lodyns mörka skogar” och liknar skogarna med en kvinnas mörka hår.
Skalderna ger oss en bild av Lodyn som en mörk och grön gudinna, där skogarna är hennes hår och där stenarna och klipporna är benen i hennes kropp. I andra gamla handskrifter förklaras att Lodyns mor är gudinnan Natt, och hennes fader kallas för Annar.
Den isländske skalden Snorre Sturlasson skriver på 1200-talet i sin Edda om hedningarnas syn på jorden:
”Av detta förstod de att jorden ägde ande och något slags liv, och de visste att den var förunderlig och mäktig till sitt väsen. Den närde allt levande och tog tillbaka allt som dog. För den sakens skull gav de jorden namn och härledde sin släkt från den.”
Enligt Snorre sågs alltså jorden – Lodyn – av de förkristna nordborna som människornas urmoder.
Den nordiska moder jord – Lodyn – har fler namn ändå. Hon kallas Grund, Frón och Fold. Att gudinnan Jord har så många namn är i och för sig inget konstigt. Ofta har gudar och gudinnor i den nordiska mytologin en mängd olika namn. Guden Oden har exempelvis minst 169 olika namn! Det som är spännande med alla dessa namn är att de – i de fall vi förstår deras betydelse – kan berätta något om gudens eller gudinnans egenskaper.
Ett ytterligare namn på jorden är Hlin. De gamla skalderna talade om ”att falla ned på Hlin” vilket betydde att falla ned på jorden och dö. Namnet Hlin betyder ”beskydderska” och är avlett från ordet Hleina som betyder ”att ha fred och säkerhet”. Moder jord sågs alltså som beskyddande.
Men nu börjar det bli krångligt. Namnet Hlin används nämligen inte bara om gudinnan Jord. Kvinnor i allmänhet kunde i förkristen tid kallas Hlin för att lyfta fram deras koppling till jordgudinnan. På det sättet är alla kvinnor speglingar av jordgudinnan själv, enligt nordisk myt.
Snorre Sturlasson beskriver Hlin som en av gudinnan Friggs tärnor. Hennes uppgift är att vaka över de människor som Frigg vill skall skyddas från skador. Här beskrivs alltså Hlin (som ju är samma gudinna som Lodyn, Fjörgyn och Jord) som relaterad till gudinnan Frigg, Odens maka, men ändå som en egen separat gudinna. I äldre skaldediktning verkar det dock som att Hlin och Frigg är ännu tätare sammanbundna. Faktum är att de då verkar vara en och samma gudinna. I dikten ”Völvans spådom” används Hlin som ett annat namn på Frigg.
Så är den nordiska myten. Det finns ett myller av gudar och gudinnor. Varje gud och gudinna i detta myller har många olika namn och om man börjar skrapa på ytan så börjar de dessutom flyta ihop med varandra. Det finns inga skarpa gränser mellan olika gudar och gudinnor. De nordiska gudarnas värld är en drömlik värld där gestalter kan övergå i varandra och bli ett.
Så om nu Lodyn är Jord, och Jord är samma som Hlin, och Hlin är densamma som Frigg. Då tycks det alltså vara så att Frigg är Tors mor trots allt. Då är gudinnan Frigg moder jord själv.
Låt oss nu gå tillbaka till där vi började. Till åskguden Tor. Han beskrivs alltså som Lodyns son, som Jordens son. Den norska mytforskaren Maria Kvilhaug menar att Tor i dikterna i den poetiska Eddan representerar människan, och speciellt då männen. Tor är gudinnan Jords förstfödde son, alla människors ”storebror”. Han är urtypen av en macho-man. Stark, stöddig, modig och inte så särskilt smart. Dikterna i Poetiska Eddan driver ofta med honom.
I dikten Harbadskvädet i den poetiska Eddan är Tor på väg hem från en av sina resor. Han kommer till ett sund och på andra sidan finns färjkarlen Harbard med sin färja. Tor vill åka med färjan över sundet, men hånas istället av färjkarlen. Tor blir arg och kräver att få komma över. Hela dikten beskriver Tors och färjkarlens ordväxling. Tor blir argare och argare men är maktlös då färjkarlen är utom räckhåll. Tor gormar ilsket: ”Harbard, din slemhög! Jag skulle slå ihjäl dig om jag nådde dig med näven över sundet!”
Det visar sig att färjkarlen inte är någon annan än Oden i förklädnad. Oden är i myterna en personifikation av anden. Det är anden som inte låter Tor komma in i gudarnas värld. Enligt Kvilhaug beskriver myten en initiation. Tor är ännu för grov och ”tung” för att komma in i gudarnas odödliga rike. Tor representerar enligt Kvilhaug det mänskliga medvetandet.
I en passage i kvädet berättar Tor att han på sin resa slagits mot häxor. ”Varginnor” kallar han dem och han anklagar dem för att ha slagit sönder hans skepp. Harbard tycker det är skamligt gjort av Tor att slåss mot kvinnor.
Efter mycket ilska och gormanden ger Tor upp. Han inser att färjkarlen inte kommer ta honom över sundet. Så Tor ber färjkarlen att åtminstone visa honom vägen.
Harbards svar på Tors önskan är dunkelt men intressant:
”Futtigt vore det att neka,
men det är långt att fara:
ett stycke till stocken
och ett annat till stenen,
fortsätt till vänster
tills du finner Verland.
Där skall mor Fjörgyn
möta sin son
och visa din ätts
väg till Odens land.”
Rådet som Harbard (Oden – anden) ger till Tor är att han skall bege sig till sin mor Fjörgyn (Lodyn). Hon kommer vägleda honom och hans ätt (människorna) till gudarnas land.
Vad som här beskrivs skulle kunna vara mänsklighetens resa till gudomlighet. Under årtusenden har vi i västerlandet strävat efter att nå det andliga genom att bekämpa jorden och genom att försöka ”höja oss över naturen”. Vi har – precis som Tor – bekämpat det vilda feminina, inom oss och runtom oss. Det råd som färjkarlen Oden ger är att istället söka oss till Moder Jord. Hon kommer visa oss vägen.
Vackert skrivet och visa ord!