Hösten är här med en klar hög luft. Lönnbladen går mot rött och björken har börjat lysa gyllene gult. Luftens kyla sveper över ansiktet och boskapen i Stora Skuggan väntar tålmodigt i morgontimman. Jag cyklar till jobbet och ägnar mig under tiden åt en ekopsykologisk meditationsövning, där jag fokuserar på ett sinne i taget, först kroppen, sedan synen, känseln, hörseln och luktsinnet, för att till sist sammanföra alla sinnen i en helhetsupplevelse. Medan jag är i kroppen, känner andningen, benens rörelser och armarnas stöd mot styret, träder de andra sinnena i bakgrunden. Förgrund och bakgrund växlar emellertid. Plötsligt hör jag fåglar i buskagen vid sidan om vägen. När jag kommer till Laduviken kan jag inte låta bli att se ut över vattnet och se dimman som dröjer kvar över sjön. Jag undrar om hägern som brukar hålla till vid bäcken är kvar och tittar in där medan jag sveper förbi.
Tingen är nära när sinnena öppnas. Och om jag kan avhålla mig från att vilja äga upplevelserna övergår den meditativa tekniken till verklig meditation och andlig upplevelse. Att vara i världen, att stå i intim relation med den, utan att försöka fånga ögonblicken… för att istället låta dem komma till mig som gåvor, då kan en orsakslös stilla lycka infinna sig, som är där just för att jag inte söker den.
Jag brukar göra denna ekopsykologiska övning när jag cyklar till jobbet på morgnarna. I början var det med viss självövervinnelse som jag lät hörlurarna och P1´s morgonsändning vara när jag satte mig på sadeln. Men nu är det med förväntan som jag börjar trampa den 45 minuter långa turen och praktisera naturvakenhet. Trots att jag bor i Stockholms innerstad kommer jag ut till lingonriset och de, för årstiden brölande, råbockarna på bara några minuter. För detta har jag att tacka Förbundet för Ekoparken, WWF och andra miljöorganisationer som genom sitt arbete fick riksdagen att 1994 stifta en ny lag som sa att den nyinrättade nationalstadsparken (27 km2 stort) skulle skyddas från intrång i parklandskapen och naturmiljöerna.
Enskilda människor gick samman och tog initiativ till att skydda miljön från att exploateras, vilket bar frukt och här trampar jag nu i morgondiset, på randen till storstan, med doften av kvigors päls i näsborrarna och morgonsolens strålar strilande genom gulnande lövverk. Förutom att denna naturmeditation ger mig kraft och inspiration i mitt dagliga arbete med ungdomar som mår psykiskt dåligt är den också ett stöd för engagemanget i miljö- och klimatproblemen. Att ta till sig information om den människoskapade massutrotningen av djur, växter och förintandet av hela ekosystem kan vara förödande för vår personliga relation till naturen. Efter att ha läst Richard Louvs bok ”Last Child in the Woods” skriver ekokritikern och litteraturvetaren Olavi Hemmilä i DN att han förstår:
att jag drabbats av det som han kallar ”ecophobia”. Till följd av alla miljölarm förknippas naturen omedvetet med undergång och hot. Det är säkrast att stanna inomhus.
Om man inte vill stanna inomhus men ändå upprätthålla ett psykiskt skydd mot sanningen om miljöproblemen kan man spalta upp och klyva psykets olika relationer till naturen, vilket Henrik Hallgren skrev om i det inledande blogginlägget på denna sida. När en av maffiabossarna i TV-serien Sopranos sitter i en solstol någonstans vid de stora sjöarna i Nordamerika fäller nån av hans underhuggare en kommentar om miljöproblemen, varpå bossen svarar någonting i stil med: ”Don´t come with your environmental shit, I’am trying to appreciate nature here.”
Ekopsykologin syftar just till att hela denna splitt i våra psyken, så att vi kan ta till oss sanningen om att den natur som vi älskar och är beroende av är samma natur som vi också är med om att förstöra. När jag cyklar under de flerhundraåriga ekarnas grenar på Norra Djurgården eller har glädjen att få syn på hägern som står stilla i bäcken, (vars fjäderdräkt är perfekt anpassad för att smälta in i det omgivande vattnets speglingar) vill jag inte uppleva dessa saker bara för min personliga tillfredsställelses skull. Det är snarare fråga om ett sorts kärleksmöte, en kommunion som ger upphov till tacksamhet och en önskan om att skydda, vårda och ta hand om föremålet för min kärlek.
Utifrån ekopsykologins framhävande av individens relation till biosfären i sin helhet blir hägern, råbocken, lövträdens begynnande färgfyrverkeri, doften av boskap, den kyliga luften och morgondimman exempel på sätt som naturen i sin helhet talar till oss. Dessa tilltal kan göra att vi orkar ta till oss andra mer smärtsamma sätt som naturen kommunicerar med oss. Istället för att stänga av i ekofobisk ångest kanske vi kan börja förhålla oss konstruktivt till IPCC´s nya rapport som släpptes i Stockholm förra veckan, som konstaterar att klimatförändringen med 95% säkerhet är människoskapad. Eller att uppgifterna om att vikarsälens nyfödda ungar i Östersjön, liksom sälungar i Arktis drunknar eftersom isen de föds på smälter undan innan de fått tillräckligt med kroppsfett för att klara det kalla vattnet, kan hjälpa oss få till stånd en snabb minskning av koldioxidutsläppen.
Om vi kan integrera dessa olika tilltal i en hel gestalt, en sammanhållen representation av naturen som både rik, givande, vacker och utarmad, sårbar och förstörd kan vi genom att få stöd i den ena formen av naturkontakt, få kraft att ta till oss av och agera på den mer negativa informationen.