För snart 16 år sedan skrev jag en uppsats som jag kallade ”The mandala of poetic science” vid University for Global Well-Being (UGWB) där jag var både student och en av grundarna. Uppsatsen bestod av tankar och idéer om att kunna förändra naturvetenskapens filosofi och metoder till att bli en mer poetisk vetenskap som gick djupare, och även tog med mer subjektiva, kvalitativa intryck och uttryck. Detta vetenskapliga synsätt och tillvägagångssätt skulle vara mer ett komplement till den konventionella vetenskapliga metoden och förena det inre och yttre så att den som studerade organismer, skeenden, mönster eller fenomen i naturen blev mer medveten och delaktig i det som studerades, och inte bara en observatör. Hela den forskande och vetenskapande processen tänkte jag mig som en meditation över det som studerades i naturen så att det togs in i själen. Man kan likna det vid en naturvakenhetsprocess eller att utveckla en djupare relation med naturen, men att göra det på ett systematiskt tillvägagångssätt.
Vid UGWB gjorde en annan student mig uppmärksam på att Goethe förutom sitt författarskap hade gjort vetenskapliga studier utifrån ett liknande perspektiv med en förening av konst och vetenskap. Denna metod hade han utvecklat i sin färglära, i studier av bland annat växters morfologi, metamorfos och utveckling, och mycket annat. Steiner och antroposofin grundade senare mycket av sin fenomenologiska filosofi på Goethes vetenskapliga arbeten. Jag blev snabbt begeistrad i Goethes vetenskapande filosofi, och även om jag fortfarande inte förstår allt så finns den brinnande någonstans i mitt hjärta.
Goethes vetenskapande är en systematisk undersökande process som samtidigt suddar ut gränsen för observatören och det som observeras. Det finns fyra stadier i en Goetheansk observation, och innan dessa finns en inledande del som kan kallas ”första intrycket”, där man noggrant noterar det första intrycket en organism, ett fenomen eller mönster i naturen skapar hos oss själva som observatörer. Man kanske blir attraherad eller tilltalad av fenomenet i sig och vill veta mer om det. Här krävs också ett visst tålamod och barnasinne. Ofta sker det något när man inte tänker aktivt på vad man ska studera.
Stadie 1, exakt sinnesperception, karaktäriseras av en detaljerad observation av alla ”rena fakta” hos fenomenet som finns tillgängliga för våra sinnen. En observatör försöker i detta skede närma sig fenomenet eller organismen från en mer ”objektiv” utgångspunkt, med så lite personliga bedömningar och känslor som möjligt. Att teckna kan vara ett användbart verktyg eftersom tecknandet gör att vår uppmärksamhet dras mot tidigare onoterade detaljer eller mönster. Ett annat verktyg kan vara att ignorera viss kunskap, t.ex. namn, men det är inte samma sak som att glömma denna kunskap utan mer att lägga den vid sidan av en stund för att se på fenomenet med nya ögon. I detta avseende skiljer sig Goethes vetenskap mot konventionell vetenskap men andra procedurer i detta stadie är mer likt, t.ex. att notera kvantiteter. En annan skillnad är att med Goethes metod används alla sinnen, t.ex. lukt och känsel i studier av växter.
Stadie 2, exakt sinnesfantasi, kännetecknas av att förnimma fenomenet ifråga inte bara i rummet utan också över tiden, i en kontext. Det betyder att inte se fenomenet i ett objektivt fruset ögonblick, utan som något med en historia. Denna historia kan dras från fenomenet genom en fantasifull föreställningsförmåga. Ett sätt att öva upp detta kan vara att t.ex. i en studie av en växt åstadkomma, på ett fantasifullt sätt, ett blad som fyller ett utvecklingsgap i bladsekvensen mellan de tillväxtfaser som är tydliga eller uppenbara hos en växt. Denna och liknande övningar hjälper till att se och förstå metamorfos och rörelse hos fenomen i motsats till att bara notera formen. Skillnaden mot konventionell vetenskap är att Goetheansk observation tycks ske i fenomenet självt, ett flödande tillstånd i ständig omvandling, medan traditionell vetenskaplig observation mer är ett medvetet resonerande kring t.ex. en organisms utveckling. I stadie 2 frigör man först föreställningsförmågan och försöker sedan begränsa den inom möjliga ramar.
I stadie 3, att se i uppmärksamhet, försöker man tona ner den aktiva iakttagelseförmågan för att tillåta det undersökta att uttrycka sig själv, dess ”gesture”, genom observatören. Man behöver grunden från de två första stadierna för att kunna transcendera denna information i det tredje stadiet. I tredje stadiet kan insikter dyka upp som går emot ens vanliga tankar och verkar så främmande för en själv att de känns givna och som de kom från ingenstans. Det här stadiet uttrycks i ett emotionellt språk även om det sägs att det är det minst subjektiva stadiet. Vad som uttrycks är fenomenets varande, något av dess essentiella natur eller uttryckliga mening. Detta att se och ta in fenomenet/kunskapen i hjärtat kan uttryckas på många sätt, men dess inspirerande natur är vanligtvis reflekterad i poesi, bildkonst, musik eller andra konstnärliga former. För att konstnärligt uttrycka fenomenets varande i ”gestureskisser” behövs ett djupare inre deltagande i fenomenet.
Det fjärde stadiet, att försöka vara ett med fenomenet/organismen, använder intuition för att både kombinera och gå bortom de tidigare stadierna. Det är den mest deltagande delen i en Goetheansk observation och det mest innersta sättet att erfara fenomenet. Människans förmåga att konceptualisera hjälper till att tjäna fenomenet. Att vara ett med fenomenet gör att man uppskattar dess form, mening och innehåll, att man ser det äkta fenomenet, arketypen eller ”teorin” hos det undersökta. Man söker alltså i detta stadie den högre principen under vilken ens axiom eller teori kan underordnas. Det blir ett högre empiriskt sätt att verkligen ”se” ett fenomen för att uppfatta den ”kreativa styrkan” hos det. Goethe talade om att uttrycka denna teori genom korta förtätade meningar (varför inte haikudikter) jämförbara med matematiska ekvationer. Konst är ett sätt att formulera kraften i denna enhet och helhet.
Goethes metod uppmärksammar både delarna och helheten hos det undersökta fenomenet eller organismen. Vi måste förstå de egenskaper som ger det dess inneboende organisation, alltså som gör att fenomenet/organismen både är en samling delar och mer än bara summan av dess delar. Delarna existerar i förhållande till varandra, och helheten och delarna förhåller sig på ett dynamiskt sätt till varandra, ger varandra mening och liv. Enhet och mångfald går hand i hand. En som förstod allt detta var William Blake i sin dikt ”Auguries of innocence” som börjar så här:
To see a world in a grain of sand
and a heaven in a wild flower,
hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour.