Lodyn ägnar sig åt ekopsykologi. Hur hänger ekopsykologi och naturens rättigheter ihop?
Naturens rättigheter handlar om ett skifte av det juridiska systemet och kan ge ett kraftfullare juridiskt skydd åt naturen än dagens miljölagstiftning. Men den psykologiska förändring som det innebär att erkänna naturens rättigheter är kanske ännu större och mer fundamental. Den har potentialen att på ett avgörande sätt förändra vår förståelse av oss själva och resten av naturen. Att naturens rättigheter erkänns innebär att vi säger att naturen har en inneboende värdighet som vi behöver respektera. Istället för att vara ett rättslöst objekt att utnyttja, framstår naturen som en väv av subjekt vi behöver visa hänsyn och ta på allvar. Istället för idén att människan är en härskare och naturen är vår slav, förstår vi oss själva i ett större sammanhang, som en del i en större Jordgemenskap. Ett sådant synsätt ger möjlighet att läka den djupgående psykologiska separation som vi levt med i västerlandet under århundraden, mellan människa och natur. Världen är inte en död maskin utan en levande helhet av subjekt. Vi kan äntligen känna oss hemma på Jorden, i ömsesidig relation med alla andra varelser. Att synsättet befästs i lag ger det moralisk kraft och legitimitet. På så sätt är naturens rättigheter en väg till ett ekopsykologiskt skifte.
När uppstod idén om naturens rättigheter?
Tankarna har funnits länge även om de existerat i skuggan av den dominerande västerländska civilisationen, som ju är antropocentrisk i sin utgångspunkt. Många traditionella kulturer och ursprungsfolk utgår från ett tänkande där naturen ses som ett större samhälle där människan ingår som en del, och där ömsesidiga och respektfulla utbyten och relationer mellan olika arter och varelser är en självklarhet. Dessa kulturer har traditionellt inte använt ord som ”rättigheter”, utan respekten är istället förkroppsligad i mytologi, dagliga seder, tabun och andra rituella former. Här i norden under förkristen tid sågs till exempel världen som en levande, växande och sammanhängande helhet, en kosmisk ordning som i mytologin gestaltades som ett kosmiskt träd – Yggdrasil. Under medeltiden finner vi teologer som Hildegaard av Bingen som talade om Viriditas – en grön livgivande och gudomlig kraft hon menade genomströmmade skapelsen eller Franciscus av Assisi som talade om djuren och växterna som sina systrar och bröder. Filosofen Spinoza menade på 1600-talet att inte bara människan utan även naturen har rättigheter. Juridikprofessorn Christopher Stone skrev 1972 en mycket omtalad artikel ”Should Trees have Standing?” där han ställde frågan om även naturen kan ha juridiska rättigheter och jämförde det med andra historiska kamper som kampen mot slaveri i USA och kampen för kvinnors rättigheter. En annan person som spelat stor roll för filosofin bakom naturens rättigheter är teologen och kulturhistorikern Thomas Berry. Han menade att vi behöver en ny rättsfilosofi som han kallade ”Earth Jurisprudence” – en ”Jordlig” eller ekologisk rättsfilosofi. Universum är den primära lagstiftaren och vi behöver förstå och utforma de mänskliga lagarna utifrån universums, Jordens och ekosystems övergripande lagar. Han menade att Universum är den primära, heliga verkligheten och att allt har rättigheter i kraft av att de existerar som delar i detta vördnadsbjudande universum.
Hur växte naturens rättigheter som en politisk rörelse fram?
Rörelsen för naturens rättigheter växte fram i början på 2000-talet ur ett upplevt behov av ett fördjupat samarbete mellan miljörörelsen och olika rörelser för social rättvisa. Istället för att som hittills huvudsakligen vara defensiva och ägna sig åt protestpolitik, fanns nu en vilja att forma en rörelse som vill sätta agendan och faktiskt bygga ett nytt samhälle utifrån en positiv vision. Organisationen Gaia Foundation åtog sig att sätta igång en sådan process och år 2000 skrev de ihop ett dokument, ”A Proposal to Launch the Movement for the Regeneration of the Earth Community”, som diskuterades i olika cirklar. Ur dessa diskussioner och utifrån möten mellan aktivister från olika delar av världen formades ett ”Earth Justice Network”. Inför FN:s världstoppmöte för hållbar utveckling i Johannesburg 2002 skrev den sydafrikanske advokaten Cormac Cullinan boken Wild Law och det arrangerades ett parallellt möte där naturens rättigheter och en Jordlig rättsfilosofi diskuterades. Idéerna började spridas och i flera afrikanska länder påbörjades samtalen om hur en ekologisk rättsfilosofi korresponderade till traditionell afrikansk sedvanerätt. I Indien myntade aktivisten, ekofeministen och fysikern Vandana Shiva termen ”Earth Democracy” för att beskriva en på en gång urgammal världsbild och en ny, spirande politisk rörelse för fred, rättvisa och hållbarhet.
Tankarna fortsatte att spridas med allt ökande hastighet och sedan 2006 har många avgörande steg tagits för rörelsen för naturens rättigheter, exempelvis:
- År 2006 blir Tamaqua Borough, ett lokalsamhälle i Pennsylvania, USA den första platsen i världen att erkänna naturens rättigheter i lag. Sedan dess har dussintals kommuner och lokalsamhällen i tio stater i USA skrivit författningar om naturens rättigheter.
- År 2008 blir Ecuador det första landet i världen att erkänna naturens rättigheter i sin konstitution.
- År 2010 arrangerar Bolivia ”World Peoples Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth” där den universella deklarationen för Moder Jords rättigheter antas. Denna deklaration skickats till FN för beaktande. Samma år grundas ”Global Alliance for the Rights of Nature” och Bolivia antar en lag för Moder Jords rättigheter.
- År 2012 antar IUNC, den globala auktoriteten för skydd och bevarande av natur, en policy för att inkorporera Naturens rättigheter i sina beslutsprocesser.
- År 2014 antar det nya zeeländska parlamentet Te Urewera Act som erkänner en tidigare nationalpark – Te Ureewa – som en juridisk person.
- År 2015 förklarar påven Franciscus inför FN sin syn att ”en miljöns rättighet existerar”.
- År 2016 antar det gröna partiet i England och Wales en plattform för Naturens rättigheter och Ho-Chunk-nationen i USA antar i en första omröstning en konstitutionell förändring som integrerar Naturens rättigheter. Det är den första stam-nationen i USA som gör detta. I en dom från högsta domstolen i Colombia slås det fast att den Colombianska floden Atraro är en juridisk person med rättigheter. Det är den första flod i världen som erkänns sådana rättigheter.
- År 2017 antar Mexico City skrivelser om att erkänna och skydda
naturens rättigheter. Det nya zeeländska parlamentet erkänner floden Whanganui som en juridisk person. Högsta domstolen i Uttarakhand i Indien erkänner floderna Ganges och Yumana samt Himalayas glaciärer, djungler, vattenfall och övriga ekosystem som juridiska personer med rättigheter. Lafayett i Colorado, USA, antar den första ”Climate Bill of Rights” som erkänner människans och naturens rätt till ett hälsosamt klimat och som bannlyser utvinning av fossila bränslen som en kränkning av dessa rättigheter.
Floden Whanganui – En juridisk person
- År 2018 beslutar Colombias högsta domstol att landets del av Amazonas har status som en juridisk person med rättigheter. En grupp – White Earth Band – från det nordamerikanska urfolket Ojibwe erkänner ”Rights of Manoomin” – vildrisets rättigheter – i lag. Det är den första lag som erkänner rättigheter hos en växtsort.
- År 2019 röstar invånare i Toledo, Ohio, i en folkomröstning ja till en deklaration där världens elfe största sjö, Lake Eire, erkänns rättigheter. I Colombia erkänns i ett domstolsbeslut floden Magdalena och dess bifloder som ett rättssubjekt. Ett av nordamerikas urfolksstammar – Yurok – erkänner floden Klamaths status som juridisk person med rättigheter. Floden rinner genom södra Oregon och norra Kalifornien.
Ni menar att naturen har rättigheter. Men vad i naturen? Djur? Växter? Ekosystem? Var går gränsen?
Vi har länge levt med en form av moralisk dualism som försöker sätta upp gränser mellan olika varelser, vilka som ”räknas” och ”inte räknas” i moraliskt hänseende. En antropocentrisk etik drar gränsen vid människan. Människor räknas. Andra inte. Den politiska och etiska kampen har ofta handlat om att vidga den här moraliska omsorgscirkeln. Djurrättsrörelsen kämpar för att vidga cirkeln till att inkludera andra ”kännande djur”. Vissa så kallade biocentriker vill vidga cirkeln till att omfatta allt organiskt liv, då i kontrast till det icke-organiska. Det blir dock alltmer tydligt att skarpa och definitiva gränser är svåra att dra, var vi än sätter dem. Allt hänger samman på komplexa sätt. Många egenskaper som vi tidigare tillskrivit enbart människor har visat sig finnas hos många andra djur. Och även hos växter, visar den senaste forskningen. Växter är kännande, intelligenta varelser som kommunicerar, sover, har minne, och som värnar om sitt eget och sina medväxters liv. Att se dessa likheter är viktigt och intressant. Men egentligen ifrågasätter den ekologiska rättsfilosofin hela den traditionella västerländska etiksynen som går ut på att varelser har ett värde enbart om de är lika människor i något ”moraliskt relevant” avseende. Den kritiserar den moraliska dualism som tecknar bilden av en cirkel där de innanför cirkeln har värde och rättigheter medan allt annat utanför cirkeln saknar värde och rättigheter. Filosofin bakom naturen rättigheter har en helt annan utgångspunkt, nämligen att allt är värdefullt. Universum är i grunden vördnadsbjudande. Allt som existerar har egenvärde och rättigheter just i kraft att det existerar.
Det står i några nyhetsmedia att floden Whanganui blivit en juridisk person med mänskliga rättigheter! Hur kan en varelse som inte är en människa ha mänskliga rättigheter??
Det har tyvärr spridits sådana rubriker, att floden har erkänts mänskliga rättigheter. Men det är fel formulerat. Det är mer korrekt att uttrycka det som att floden kan ha rättigheter på samma sätt som att människor har rättigheter. Allt har rättigheter enligt den ekologiska rättsfilosofin, men vilka rättigheter olika varelser har skiljer sig givetvis åt. Många mänskliga rättigheter är helt enkelt inte relevanta för t ex en flod eller en skog. Och floder och skogar har rättigheter som inte är relevanta för en människa. Träd har trädrättigheter, floder har flodrättigheter, människor har mänskliga rättigheter. Fundamentala rättigheter för alla är dock rätten att existera i sin egen uttrycksfullhet och möjligheten att uppfylla sin roll och funktion i det större sammanhanget.
Om verkligen allt har rättigheter – får vi då inte döda ett djur för att äta, hugga ned ett träd eller ens krossa en sten? Hur ska vi människor då kunna existera?
Rörelsen för naturens rättigheter arbetar framförallt för att de större helheternas – ekosystemens – rättigheter skall erkännas i lagstiftningen. Det förhindrar oss alltså inte att ta individuella växters och djurs liv, så länge det inte förstör ekosystemens funktion och hälsa. Vi människor – liksom allt annat levande – existerar genom att äta och använda andra varelser på olika sätt. Det är en fundamental del av vår existens. Naturens rättigheter vill stödja oss att skapa kulturer och samhällen som kan göra det på sätt som inte förstör väven av liv vi är en del av. Att respektera ekosystemens rättigheter innebär att inte överskrida deras förnyelsekapacitet eller störa deras integritet. Att samarbeta med och bruka, istället för att dominera och förbruka. Det är en tanke som utgår från att vi människor har en vacker roll att spela i det större sammanhanget och att vi kan bidra till ekosystemens mångfald, rikedom och skönhet. Men för att kunna göra det behöver vi utveckla en förståelse för att människan inte är här för att ställa världen iordning, att manipulera och kontrollera, utan att vi istället ser oss som en del av en redan existerande, större ordning.
Att rörelsen för naturens rättigheter fokuserar på ekosystemens rättigheter i lagen innebär inte att vi ignorerar individuella djur och växter. Även här kan lagstiftning ibland vara behjälplig för att reglera människans beteende så vi visar respekt för andra varelser. Men framförallt handlar det om en kulturell lärandeprocess där vi utvecklar en ekologisk lyhördhet inför tillvaron. Där vi lär oss visa varsamhet och omtanke och bete oss respektfullt gentemot allt omkring oss – korna och vargarna, träden och klipporna, ja även för tekoppen och datorn, bilen och bensinen och våra sopor. Att inte behandla något helt utan hänsyn.
Men om naturens rättigheter krockar med människans rättigheter, hur vet vi vad vi ska prioritera? Finns det inte risk att vi relativiserar de mänskliga rättigheterna?
Idag är människan den enda varelse som erkänns rättigheter, allt annat behandlas som om det saknar rättigheter och därmed är öppet för exploatering. Det är en i grunden ojämlik relation, som slavägarens gentemot slavens. Att integrera människans rättigheter inom det ramverk som naturens rättigheter utgör innebär att erkänna en relation som liknar ett partnerskap snarare än en slavägares. I ett gott, fungerande partnerskap behöver vi ta hänsyn till alla inblandandes behov. Som människor har vi rätt att tillgodose våra vitala behov, men inte nödvändigtvis alla våra begär. Och vi kan inte tillgodose våra behov på sätt som förstör själva livsförutsättningarna på planeten. Då vi erkänner naturens rättigheter medföljer ansvaret att reflektera över hur vi kan tillgodose våra mänskliga behov på sätt som är så varsamma och hänsynsfulla som möjligt, på sätt som inte förstör de ekosystem som vi också själva är beroende av. Det finns inga exakta detaljplaner för hur olika konflikter skall lösas när olika rättigheter krockar. Vi behöver så noga som möjligt undersöka varje situation och med hjälp av vår samlade kunskap, erfarenhet, medkänsla och empati finna lösningar som kan tillgodose allas behov så långt det är möjligt. Rättigheter är inte absoluta eller orubbliga, de finns där för att visa på viktiga aspekter vi i behöver ta hänsyn till i vårt beslutsfattande. Idag lever vi i en värld där mänskliga rättigheter är hotade på grund av ekologisk förstörelse. Därför går skyddet av de mänskliga rättigheterna hand i hand med naturens rättigheter. Naturens rättigheter kan ses som en utveckling som på många sätt stödjer och stärker de mänskliga rättigheterna.
Om skyddet av de mänskliga rättigheterna förutsätter att vi skyddar ekosystemen, behöver vi verkligen tala om naturens rättigheter då? Räcker det inte att tala om mänskliga rättigheter på ett ekologiskt sätt, så skyddar vi naturen på köpet?
Om vi använder mänskliga rättigheter för att skydda naturen finns alltid risken att vissa delar av naturen inte behövs på något uppenbart sätt för att säkra de mänskliga rättigheterna. Dessa delar av naturen får då inget skydd. Ofta har de en viktig betydelse för människan, fast det inte är säkert att vi ännu kan visa det. Vi hamnar då i en situation där ekosystemens nytta för skydd av de mänskliga rättigheterna måste kunna bevisas innan vi kan skydda dem. Det finns också ett rent moraliskt skäl till varför de mänskliga rättigheterna inte räcker. Rörelsen för naturens rättigheter utmanar den mänskliga arrogans som består i att se resten av naturen som ett objekt att exploatera utan hänsyn. Vid sidan av alla strategiska skäl att erkänna naturens rättigheter finns det grundläggande etiska skälet att respektera och artikulera naturens värdighet för dess egen skull. Och också för människans skull – som en hjälp att frigöra oss från denna arrogans som finns inbyggd i de juridiska systemen, vår världsbild och vårt sätt att leva.
Med rättigheter följer skyldigheter. Om naturen har rättigheter så bör den också ha skyldigheter. Men vad skulle det leda till? Vilka skyldigheter har en flod? Kränker floden mänskliga rättigheter då den svämmar över? Ska vi åtala floden då, straffa den för mord eller förstörelse?
Rättigheter är ett sätt att reglera och balansera relationer. Om någon har rättigheter innebär det per definition att det finns en annan part (eller flera parter) som har skyldighet att respektera dessa rättigheter. På så sätt hänger rättigheter och skyldigheter alltid ihop. Men bara för att någon har rättigheter följer inte nödvändigtvis att denne också har skyldigheter. Det lilla spädbarnet har rätt till liv, men vi utkräver inte skyldigheter av det. På samma sätt har naturen rättigheter men inte skyldigheter i någon juridisk mening. Rättigheter reglerar och definierar alltså den respekt som kapabla människor är skyldiga att ge andra människor eller andra varelser. Naturen ger oss i och för sig ständigt av sina gåvor. Även om naturen kan drabba oss hårt genom orkaner eller översvämningar, kvarstår det grundläggande förhållandet att vi inte kan existera utan resten av naturen. I grund och botten är naturen givande och förutsättningen för våra liv. Att erkänna naturens rättigheter är ett sätt att försäkra att relationen inte blir ensidig, att människor inte bara tar hänsynslöst utan behandlar med respekt och ger tillbaka. Trädet, räven eller floden behöver inte för sig själva nån idé om rättigheter. De existerar och lever sina liv, i enlighet med sin natur. Därför är det inte meningsfullt att tala om rävens skyldighet att respektera sorkens rättigheter, eller flodens skyldighet att respektera mänskliga rättigheter. Rättigheter är ett mänskligt koncept som hjälper oss att uppfatta kvalitéer och behov hos andra som vi bör respektera. Naturens rättigheter hjälper oss människor att förstå hur vi kan bete oss hänsynsfullt mot den mer-än-mänskliga världen.
Naturen har ingen egen röst. Den kan inte själv gå till domstol och föra sin talan. Hur vet vi vad naturen vill?
Detta är givetvis ett problem att ta på allvar. Men det är inte ett nytt problem inom det juridiska systemet. Redan idag har vi i domstolarna advokater och målsmän som företräder t ex barns eller svårt funktionsnedsattas intressen. Vi har kunskap och empati nog att även kunna uttala oss om naturens intressen i många fall. Även om det inte är helt enkelt att definiera ett ekosystems hälsa så är det inte helt omöjligt att uttala sig om det. Vi kan uppfatta skillnaden på hälsosamma och störda/sjuka ekosystem. Vi vet att djur och växter har en strävan och en vilja att skydda sig själva och upprätthålla sina liv. Genom vetenskap och nära kontakt med naturen kan vi lära oss att lyssna till naturens språk och förstå dess behov. Kanske inte helt exakt och ofelbart, men i långt högre grad än om vi förutsätter att vi inte kan veta något.
Vilka skall då vara representanter för naturens intressen och rättigheter i domstolarna?
Det finns många olika idéer om det. Ofta diskuteras att ha särskilda ekoadvokater som företräder naturens rätt. Dessa kan vara exempelvis miljöorganisationer, forskare och ursprungsfolk med stor kännedom om lokala ekosystem. På flera håll är lagar och författningar om naturens rättigheter utformade så att alla medborgare har rätten och ansvaret att företräda naturens rättigheter i händelse av att de skulle hotas att kränkas. I vanlig miljölagstiftning behöver du kunna visa att du är personligen berörd av en naturförstörelse, för att ha rätt att använda det juridiska systemet för att skydda naturen. Detta krävs inte med lagar om naturens rättigheter eftersom du då representerar naturens intressen. Bara för att någon utses som ekoadvokat och juridiskt representerar naturens intressen är det inte så att denna persons tolkningar av vad naturen vill inte kan ifrågasättas. Naturligtvis måste olika åsikter om vad naturens behov är i en specifik situation kunna diskuteras i en öppen dialog. Ekoadvokatens eller representantens kanske viktigaste roll är att bevaka så att dessa rättigheter inte blir ignorerade i beslutsfattandet.
Hur förhåller sig en lagstiftning om naturens rättigheter till traditionell miljölagstiftning?
Traditionell miljölagstiftning generellt utmanar inte den grundläggande idén att naturen är ett rättslöst objekt till för människan. Miljölagstiftning finns till för att reglera vårt utnyttjande av naturen, men utifrån mänskliga intressen. Om ett ekosystem skadas ges ofta ekonomisk kompensation till markägaren. Det går att jämföra historiskt med att då en slav blev skadad av en annan person var det inte slaven som fick kompensation, utan slavägaren. Lagar om naturens rättigheter säger istället att ekonomisk kompensation inte i första hand ska gå till markägaren, utan till ekosystemet självt, resurserna skall gå till att stödja och återskapa ekosystemets integritet och hälsa. Men givetvis är det främsta syftet med lagar om naturens rättigheter att vägleda människan att skapa samhällen som respekterar ekosystemen från början så att människans samhällsbygge sker inom ramen för och med respekt för naturens rättigheter.
Trots att dagens miljölagar oftast har en antropocentrisk utgångspunkt finns det i Sverige viss lagstiftning som har släktskap med naturens rättigheter. I miljöbalken talas det t ex vid sidan om att ”människans rätt att förändra och bruka naturen” också om att naturen har ett ”skyddvärde”. Vad detta skyddsvärde innebär är inte definierat men ordet går att spåra tillbaka till en etisk diskussion där det antyds att det handlar om att naturen har ett egenvärde. Här finns det alltså ett frö till en icke-antropocentrisk lagstiftning. Skrivelsen om naturens skyddsvärde hänger dock ganska mycket i luften och det finns ingen analys av dess konsekvenser och hur dessa skulle kunna avspeglas i resten av miljöbalken.
Naturens rättigheter kan lyfta fram icke-antropocentriska spår i nuvarande lagstiftning och omformulera dem på ett kraftfullare och tydligare sätt och reda ut vad konsekvensen skulle bli av ett sådant förhållningssätt. Naturens rättigheter kan därmed ge oss både en skarpare, ny lagstiftning såväl som moralisk tyngd åt de befintliga miljölagar som går i linje med naturens rättigheter.
Rättigheter har ju historiskt beskrivit en särskild sorts mänsklig värdighet. När vi talar om naturens rättigheter och om naturen som subjekt, förmänskligar vi inte naturen då?
Rädslan hos forskare att ”förmänskliga” naturen har länge varit, och är fortfarande, stor. Naturligtvis finns det risk att vi projicerar mänskliga beteenden på naturen som egentligen inte finns där. Det brukar kallas för antropomorfism. Samtidigt är förmågan att se samband mellan mänskligt beteende och andra varelsers beteende en ganska självklar utgångspunkt om vi betänker det faktum att vi också är natur. Vi människor är inga väsensskilda varelser från något parallellt universum. Vi är sprungna från vattnen, jorden och myllan tillsammans med alla andra varelser. Problemet är snarare det motsatta. Att vi har undvikit att se dessa likheter. Länge förnekades att djur kunde uppleva känslor. Ljudet från en hund som gnällde hävdade vetenskapsmännen förnumstigt bara var en rent mekanisk process som inte hade något med känsloliv att göra. Djuren och växterna har skildrats på ett anmärkningsvärt mekaniskt sätt, som maskiner. Men detta är i allra högsta grad en projektion. Vi projicerar idén om våra maskiner på andra varelser – vad som kan kallas mekanomorfism. Genom att använda ord som ”rättigheter” och ”subjekt” utmanar vi den klyfta som vi skapat mellan människan och andra varelser, vi börjar se överlappningar och kontinuiteter. Det innebär inte att ”förmänskliga” men att erkänna vårt släktskap med världen.
Riskerar inte naturens rättigheter bli ytterligare en kolonial, imperialistisk idé där ett västerländsk rättighetstänkande ska pådyvlas såväl naturen som andra kulturer? Är rättighetsspråket verkligen rätt språk att använda då vi talar om den väv av relationer som livet och ekosystemen utgör?
Vissa har menat att rättigheter är ytterligare ett politiskt instrument som vi nu försöker pådyvla naturen, att det är imperialistiskt och patroniserande och ett sätt att försöka tämja och inordna naturen i våra mänskliga politiska kategorier. Det skulle också på samma sätt kunna vara en del i en grön imperialism som återigen vill sprida sina nya idéer över världen.
Det är viktigt att vara medveten om sådana faror inneboende i rättighetsbegreppet, men problemet uppstår bara om vi reducerar naturen till en samling rättigheter. Men så behöver det givetvis inte vara. Vi behöver inte reducera naturen till rättigheter lika lite som vi reducerar människor till bara en samling juridiska rättigheter. Rättigheterna finns där som ett sorts juridiskt och moraliskt fundament men liksom det i mänskliga relationer finns andra kvalitéer och värden som i de flesta situationer är mer närvarande och relevanta – som omtanke, kärlek, vänskap, omsorg – gäller detsamma våra relationer till naturen. Den kan inte reduceras till en juridisk relation. Många i rörelsen för naturens rättigheter betonar att en ekologisk rättsfilosofi tar sig många uttryck och att ”rättigheter” bara är ett sådant. Thomas Berry var själv inte helt bekväm att använda ordet rättigheter då det inte lyfter fram poesin och heligheten i vår relation till Jorden. Men det var ändå det bästa han kunde finna. För så länge vi fortsätter tala om mänskliga rättigheter bör vi också tala om naturens rättigheter, annars hamnar vi i en situation där endast en art (människan) anses ha rättigheter medan inga andra har det. Då upprätthålls ofrånkomligen separationen mellan människan och resten av naturen. Att tala om naturen i termer av rättigheter är ett språk som är viktigt, kraftfullt och nödvändigt i vissa sammanhang, exempelvis juridiska, men det gör inte anspråk på att täcka in alla dimensioner av vår förståelse av och relation till den mer-än-mänskliga världen.
Just insikten att naturens rättigheter bara är en av många former av ekologisk rättsfilosofi är viktig för att kunna förstå och respektera ursprungsfolkens nära relation till landskapet. Många av dessa folk lever sedan lång tid tillbaka utifrån en djup kännedom av och respekt för det ekologiska sammanhanget och behöver egentligen inte för egen del någon idé om naturens rättigheter. Det är just när dessa traditionella förhållningssätt kommer i konflikt med det industrialiserade storsamhället som idén om naturens rättigheter får relevans för ursprungsfolken. Flera av dessa folk ser då att naturens rättigheter kan vara ett sätt att i nya, juridiska termer artikulera en världsbild som de själva levt med i årtusenden men som tidigare ignorerats. Naturens rättigheter blir ett sätt att låta denna urgamla världsbild tränga in i och förvandla de juridiska systemen.
Hur arbetar Lodyn med naturens rättigheter?
Lodyn är den organisation som först initierade arbetet med naturens rättigheter i Sverige år 2012/13. Vi har sedan vårt engagemang börjat varit drivande i att skapa tre konferenser och en mängd seminarier och diskussionsträffar. Vi lyfter frågan i debattartiklar och sociala medier och har varit med i tidningar, radio och TV. Vi arbetar för att naturens rättigheter skall erkännas på många olika nivåer: Globalt genom att FN skall anta deklarationen om Moder Jords rättigheter, nationellt genom att naturens rättigheter skall ingå i regeringsformen, regionalt genom att exempelvis Vätterns rättigheter skall erkännas i lag och lokalt/privat genom att utveckla ett certifikat för markägare som vill samverka med sin mark utifrån respekt för naturens rättigheter.
Det finns idag flera olika organisationer som driver frågan om naturens rättigheter, och de samlas under ett nationellt nätverk – Naturens rättigheter i Sverige – där även Lodyn ingår. Olika organisationer har olika inriktningar och perspektiv på frågan om naturens rättigheter. Lodyns särskilda bidrag är att fokusera på frågans betydelse för ett psykologiskt skifte och ett skifte av vår världsbild. Det går teoretiskt sett att driva frågan om naturens rättigheter som en begränsad juridisk fråga – som en sorts teknisk detaljfråga för att förbättra ”miljöskyddet”. Lodyn vill värna om idéns potential som en på djupet transformativ kraft av vårt sätt att förstå oss själva och vår relation till den levande världen. Lodyns arbete med naturens rättigheter begränsar sig inte till juridiskt och ”rationellt” språkbruk. Vi vill kombinera en stringent analys med mer symboliska uttryck som konst och ceremoni. Vi menar också att en fördjupad sinnlig kontakt med naturen och utvecklandet av en vital ekologisk kultur är en förutsättning för att en lagstiftning om naturens rättigheter skall bli långsiktigt meningsfull. Naturens rättigheter som juridisk kraft står i ömsesidigt stärkande relation till andra mer kulturella och personliga ekopsykologiska praktiker, exempelvis naturvakenhet.