Flyktingar drunknar i massor på Medelhavet pga. europeiska länders ovilja att skapa säkra och legala vägar att söka asyl. Människor migrerar till andra länder undan krig och förföljelse, men också för att naturresurser börjat sina. Ofta beror det på rika länders (t.ex. västländer och Kina) resursutnyttjande i fattiga länder. Ett exempel är utländska fiskeflottor längs Västafrikas kust som när fiskbestånden fiskats ut i egna vatten utarmar lokala fiskares dagliga försörjning (se också inlägget ”Musslor, människor och moder jord”). Den lokale småskalige fiskaren använder hållbara redskap och fiskeflottorna ohållbara miljöförstörande trålar. Många västafrikanska fiskare får ingen fisk längre och riskerar att behöva fly eller bli flyktingsmugglare, vilket är ett par orsaker till även andra människors flykt därifrån (Ruben Andersson, 2014. Illegality, Inc.: clandestine migration and the business of bordering Europe. University of California Press). Utländska industrier som tar lokalbefolkningars mark i anspråk är andra exempel. Många flyktingar kommer till EU för att vi faktiskt ”tvingar” dem hit genom våra egna beteendemönster utomlands.
Bland krympande sjögräsängar på Zanzibar syns algodlingar i långa rader.
Många kvinnor skördar alger som torkas och exporteras till industrier i väst. En sockerart utvinns från algerna och används i kommersiella produkter som smink. Ett västerländskt företag betalar kvinnorna 6 cent/kg även om ledningen tjänar en förmögenhet. Det är ett tufft arbete, kvinnornas enda levebröd förutom att plocka ryggradslösa djur i sjögräsängarna. Hotellägare från Europa utestänger dock ofta lokalbefolkningen från delar av kusten som under hundratals år använts för detta skördande av smådjur. Fungerar dagens ekonomiska system bra från en socioekologisk synvinkel? Leder det till en bra ekologisk balans och gott livsuppehälle för människor?
Mycket diskuterades under regeringskrisen (dec 2014), men inte att många politiker pekade ut Miljöpartiet som ett extremt parti man inte kan samarbeta med för att det i MP´s valmanifest står att de vill ”utveckla ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Andra partier hyllar okritiskt idén om exponentiell tillväxt. Även inom MP menar många, t.ex. Grön ungdoms språkrör Lorentz Tovatt (DN debatt, nov 2014), att vi genom mer förnyelsebar energi, tjänste- och kulturkonsumtion kan ha fortsatt ekonomisk tillväxt. De flesta med djupare expertkunskap, t ex ekonomen Herman Daly, delar dock inte Tovatts åsikt utan förordar en ekonomi med stabil storlek (steady-state-ekonomi), som förändras över tiden i likhet med naturen och planetens dynamiska tillstånd.
Kritik mot dagens ekonomiska system ses ofta som naivt ologiskt av politiker. Men är det inte mer ologiskt att tro att ekonomin står över naturen när naturresurser egentligen sätter gränser för ekonomin? Med oändlig tillväxt minskar biologiska mångfalden, ekosystemfunktionen försämras, habitat (livsmiljöer) förstörs och resurser tar slut en dag, även om vi ställer om till mer kulturkonsumtion. Diskussionen om tärande och närande arbeten i näringslivskretsar är också skev ur en miljövetenskaplig synvinkel, då konsumtionsinriktade näringar verkligen tär på jordens resurser. Varken socialism eller kapitalism är att föredra eftersom de är två sidor av samma mynt, materialismen, med ekonomin som själva grunden. Ytterst få tycks se att vi behöver en politik, ett ekonomiskt system som utgår från jordens resurser, olika habitat och organismer.
Så många naturresurser är akut hotade! Detta är en realitet, inte en åsikt. Om alla i världen konsumerar lika mycket som vi svenskar gör behövs 3,7 jordklot! Som jag skrev i mitt inlägg ”Musslor, människor och moder jord”: ”Detta är en ekvation som uppenbarligen inte går ihop även om folk i allmänhet och politiker i synnerhet tycks tro att en ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion är fullt möjlig trots ett ohållbart utnyttjande av kraftigt minskande resurser”. Ekonomin är faktiskt helt beroende av välmående ekosystem, biologisk mångfald och ekosystemtjänster som naturen gratis förser oss människor med, t.ex. mat, bränsle, byggmaterial, pollinering. Hur är det möjligt att leva över våra tillgångar och inte se att vi har brist på resurser? Svaret är att många i världen, som algodlerskorna på Zanzibar, lever på nästan ingenting.
Som många på denna blogg tidigare konstaterat så är det egentligen tragiskt och förkastligt att bara se på människans förhållande till naturen i nyttoaspekter eftersom alla organismer, habitat, ekosystem och naturliga fenomen har ett värde i sig själva. Men de människor som inte kan se det på detta sätt har även totalt missuppfattat relationen mellan ekologi och ekonomi inom denna snäva ”nyttosyn”. Vi människor är en del av ekosystemen, av livets väv, och det vi gör mot denna väv gör vi mot oss själva. Ekosystemen är samtidigt grunden för ekonomin, men varför argumenterar politiker som om det vore tvärtom? Av okunskap eller cyniskt röstfiske? Det är lika illa vilket som.
Självklart finns storföretag som är etiska, ger jobb åt lokalbefolkningen i fattiga länder, inte utnyttjar dem eller tar deras mark. Ändå tänker de inte på de socioekologiska konsekvenserna av verksamheten genom den ökade konsumtionen som följer. Medelklassen ökar, men riktigt fattiga blir fattigare och landskapet förstörs. Och ingen, fattig som rik, hjälps i slutändan av att fisken försvinner och alla träden huggs ner (se inlägget ”Musslor, människor och moder jord”). Lösningen är inte att man i fattiga länder konsumerar så mycket som vi i väst (men konsumtionen där måste få öka), utan att vi här konsumerar mindre. Hur det ekonomiska systemet ska förändras måste få diskuteras utan att de med ekonomisk men inte ekologisk kunskap dogmatiskt stänger dörren. Politikerna måste se allvaret i problemet och ta ansvar. Våga kritisera idén om tillväxt, speciellt MP, inte bara som läpparnas bekännelse! När Nordamerikas indianer (inom 5 Nations) tog beslut reflekterade man över konsekvenserna 7 generationer framåt (se inlägget ”Musslor, människor och moder jord”). Våra politiker tar inte ens beslut där de tänker 7 år framåt, bara till nästa val för att få eller behålla makten. Varför detta kortsiktiga tänkande inför vår tids största utmaning?