Av Teresa Thurell
Myskoxar ställer sig i ring med dom som behöver skyddas i mitten. Ingen varg i världen vågar närma sig dom då. Det spelar ingen roll hur hungriga dom är. Ibland är jag som den minsta i flocken och ser inte ens faran eftersom jag har ett sådant starkt beskydd. Ibland är jag en av dom i ringen och det händer att jag även är den hungriga vargen. Det börjar att pratas mer och mer om den biologiska mångfalden idag och om hur viktig den är. Vi får veta att många av jordens insekter är på väg att utrotas och blir påminda om hur blommor och bin direkt påverkar hur mycket mat vi människor faktiskt har att äta. Utan dom – jobbigt värre, med andra ord. Myskoxarna spelar också en viktig roll, i egenskap av att vara just myskoxar, en av alla gräsätare på vår jord som vandrar i det fria utan stängsel och sköter den lott som de har i ekologin. Vad vi människor egentligen är här för att göra är lite mer svårt att definiera. Denna fråga både enar och splittrar oss. Enklast vore det om vi i alla fall kan vara överens om att vi behöver bevara och skydda den biologiska mångfalden, om inte annat så för vår egen överlevnads skull. Vi har faktiskt inte något val. Det är ju vårt förstånd som skiljer oss från djur och växter, så det är ju bra om vi använder oss av det då. Själv tycker jag att det också är vettigt att identifiera sig med såväl myskoxar som med dansande bin. Jag har nämligen märkt att ju mer jag låter mig drabbas av all skönhet i naturen runt mig, desto mer villig blir jag till att bete mig som en förståndig människa, samtidigt som min livslust ökar. Jag blir mer kär helt enkelt, i livet självt och jag vill umgås med dom som upplever det samma, för det vi älskar vill vi beskydda, som myskoxar i en ring.