Är du en poetisk materialist?

Materialism har en aura av något fult över sig. I alla fall i en del av de kretsar jag umgås i. Att vara materialistisk ses ofta som liktydigt med att vara ytlig. Det är en person som är fast i konsumtionens ekorrhjul och som ständigt har ett begär efter prylar. Materialisten ges därför skulden för den ekologiska förstörelsen. Det ständiga begäret efter materiellt välstånd leder oss mot avgrunden. En materialist beskrivs ofta också som en person som har en väldigt krass syn på världen, där det inte finns några djupare värden i livet.

Motsatsen skulle då vara en person med en andlig livssyn, som bejakar ”icke-materiella värden” som relationer, skönhet och andlig utveckling. Vi behöver gå från materiella värden till mer andliga, brukar det heta.

Detta förakt mot materien har rötter långt tillbaka i antiken och är historiskt sett sammanvävt med föraktet mot naturen och mot det kvinnliga. Ordet materia kommer från ordet ”moder” och materien har genom historien likställts med den kvinnliga naturen, i motsats till den faderliga, manliga och andliga principen. Under antiken sågs materien som något kvinnligt, passivt som behövdes sättas i rörelse genom att penetreras av manlig energi. Under medeltiden var föraktet mot materien utbredd. Materien och kroppen var syndig och vår värld var en jämmerdal. På 1600-talet porträtterades materien som mekanistisk, död och själlös. Och kanske är det denna syn som vi fortfarande bär med oss som ett arv. Därför anser vi att en materialist har just en livlös, själlös och mekanisk livssyn.

Jag menar att vi istället för att vända oss bort från materialismen behöver omfamna den och befria den från dess mekanistiska tvångströja. Materien har på ett orättvist sätt få stå skott för våra destruktiva beteenden.

Visst kan det vara så att vi konsumerar prylar för att försöka kompensera andra djupare liggande behov. Vi kanske köper en extra stor och snygg ny bil för att vi vill bli sedda och uppskattade och få status. Vi kanske köper prylar för att döva en inre oro och ensamhet. Fast det är ju knappast materiens fel. Och min erfarenhet är att samma missriktade konsumtion likaväl kan ske genom att konsumera mer eller mindre icke-materiella saker som att titta på TV, sträva efter att bli känd, klättra på karriärstegen eller genom att skapa en grandios bild av sig själv.

Jag skulle snarare säga att problemet vi har idag är att vi är för lite materialistiska. När vi köper saker för att försöka döva en inre oro misslyckas vi inte bara med att tillgodose våra egna djupare behov, utan vi misslyckas också med att respektera de saker vi köpt. Konsumtion handlar nämligen inte om att värdera de materiella tingen, utan tvärtom att reducera och nedvärdera dem till att endast bli medel för vår kortsiktiga lustuppfyllelse. Konsumism betyder förakt för tingen. Vi utnyttjar dem och sedan slänger vi dem eller lägger dem på hög, utan respekt.

Det materiella behöver uppvärderas. Vi behöver kanske var och en av oss bli mer äkta och besjälade materialister. Som äkta materialister ser vi inte materien som mekanisk och död, utan som kreativ och poetisk. Biologen Andreas Weber har i sin bok ”The Biology of Wonder” talat om betydelsen av en poetisk ekologi, och likaså en poetisk materialism. Den senaste vetenskapen har övergett den gamla idén om den materiella världen som en förutsägbar mekanisk maskin. Materien är istället förunderlig, vibrerande, oförutsägbar. Materiella partiklar har en egen inneboende rörelse, en tendens att gå samman och skapa relationer till varandra. Vi ser hur materiens dans uttrycker sig genom stjärnstoft som formar stjärnor som formar galaxer. Eller genom atomer som formar molekyler som formar organismer som formar ekosystem. Materien består av relationer. Därför blir det så märkligt när vi talar om relationer och skönhet som ”andliga värden”, som om de vore icke-materiella. Hur skulle mänskliga relationer eller skönhet utan några färger, former, dofter eller beröring kunna existera? Allt detta som är egenskaper hos en kroppslig och sinnlig materiell värld.

I alla organismer ser vi hur rörelse inte bara kommer utifrån, utan inifrån, som en vilja att bli. Kognitionsforskarna Marutana och Varela har talat om detta som autopoiesis – självskapande. Alla livsformer är självskapande och självuttryckande – poetiska. Organismernas processer har mycket mer likhet med en konstnärlig poetisk process än med en mekanisk, maskinell. Och kanske inte bara likhet. Allt liv är en konstnärlig, poetisk process. Och jag skulle säga att inte bara organiskt liv utan all materia är självuttryck i vardande. All materia i universum är poetisk.

Kanske är det därför det känns så meningsfullt för oss att beskriva den materiella naturliga världen vi är en del av, genom ett poetiskt språk. Många av oss känner att något går förlorat om vi, som naturvetenskapen ofta ändå fortfarande gör, reducerar materien till maskinlika beskrivningar. Denna sortens vetenskap har förlorat världens poetiska, själfulla natur ur sikte.

Att vara en poetisk materialist innebär att älska och respektera materien och bejaka oss själva som materiella väsen. Det är en syn på materien, inte som en ansamling statiska objekt, utan som en dynamisk, sinnlig process i ständig rörelse. Materien har ett djup, en insida, en obestämbarhet som ger sig tillkänna i universums häpnadsväckande mönster och naturens livsformer, och som ger sig tillkänna i och genom oss. Vi är levande, poetisk materia som vill uttrycka sig i dans, i målningar, i smekningar och i ord som rinner över tungan. Vi är talande, sjungande, kännande materia. Delar av en fantastisk, gåtfull och outsägligt vacker materiell värld.