Det är skärtorsdag och vi vandrar genom skogen. Solen skiner. Vi ser tussilago, vitsippor, blåsippor och citronfjäril. Fåglarna sjunger som tokiga och på en äng vi passerar springer inte bara en utan två harar. Påsk i naturen är i sanning en fest för att fira livet, ljuset och fortplantningen.
Jag minns inte när jag senast såg en hare. Algonquinstammen i Nordamerika hedrade detta djur som en demiurg, en skapande kraft i ett universum som aldrig slutade utvecklas. Även de gamla egyptierna såg haren som inblandad i skapelsen och sammankopplad med fortplantning. Den germanska gudinnan Eostre var vårens och gryningsljusets gudinna. Hon ser till djurens ungar och de knoppar som slår ut. Det berättas att hon en gång räddade en fågel från att frysa ihjäl och förvandlade den till en hare för att den skulle klara sig. Det är därför tyska barn än idag får höra att det är påskharen som värper påskäggen.
Det var också länge sedan jag sist såg en huggorm. När jag var liten var de ganska vanliga och vi var rädda att möte dem när vi gick barfota i stenrösen, men numera tänker jag sällan på att jag skulle kunna möta en orm. Desto mer fascinerande då att plötsligt se en vackert sicksacktecknad varelse ligga delvis hopringlad i fjolårsgräset alldeles intill stigen. Ormen är för mig en påminnelse om vikten att ömsa skinn som en anpassning till en ny situation och nya omständigheter. Den symboliserar transformation, kraft och helande av det som är sårigt eller sjukt.
I en värld där allt hänger samman är ingenting en slump. Mina naturmöten är fingervisningar om vilken som är min väg framåt och vad jag ska vara uppmärksam på. En vandring är därför inte bara avkoppling. Den är också medicin och allt under vandringen har en djup betydelse. Mina upplevelser den här dagen övertygar mig om att livet fortsätter – efter coronakris, ekonomiskt stillastående, karantän eller isolering. Men också att det är dags att låta kreativiteten flöda och låta det nya födas, det som är på riktigt nödvändigt – för mig, för samhället, för världen. Det gamla behöver transformeras, byta skinn och omvandlas på djupet. Och vi är själva den medicin vi behöver för att hantera de utmaningar vi står inför.