och solstrålar duschar
den nakna himlen,
till synes ren.
Småskvättar reflekteras
på havsytan, himlens spegel.
I motljuset syns detta myller
av skenbara guldtackor.
Ögonen öppnas på vid gavel
för vykortssynen.
Luften lugnar lungor
med friskhetstro.
Känning av synintryckens klubbslag
får havets händer
att bomullsartat smeka strandens,
och badda ens öron.
Verkligheten smyger fram igen
och finslipar optiken.
Istället för ljusspel framträder skuggorna,
allt tydligare.
Havet brännmärks av strilet,
vilket verifieras
av de glödande såren,
som kommer att bubbla av var.
Förekomsten av bastulik luft
får mina lungor
att pipa, och mina ögon
att ställas på glänt.
Havets vänliga handslag tycks nu väldigt:
Sand kramas till botten och avsats,
då havet bitande kravlar sig upp
förlorande fästet ibland.
En blå punkt långt borta på stranden
visar sig vara
en människa som sökt upp havet
och inte tvärtom.
Insikten finns dock
att vågorna snart kryper
längre upp på stranden,
reser sig
går raklånga ifatt människan.
Kanske kommer de någon gång
en solig dag
att skölja över människan bakifrån.
Blir det för att verkligen väcka
eller dränka henne?