Vid Ljunghusens eller Saltös stränder


Molnkappan är avslängd

och solstrålar duschar

den nakna himlen,

till synes ren.

Småskvättar reflekteras

på havsytan, himlens spegel.

I motljuset syns detta myller

av skenbara guldtackor.

Ögonen öppnas på vid gavel

för vykortssynen.

Luften lugnar lungor

med friskhetstro.

Känning av synintryckens klubbslag

får havets händer

att bomullsartat smeka strandens,

och badda ens öron.

Verkligheten smyger fram igen

och finslipar optiken.

Istället för ljusspel framträder skuggorna,

allt tydligare.

Havet brännmärks av strilet,

vilket verifieras

av de glödande såren,

som kommer att bubbla av var.

Förekomsten av bastulik luft

får mina lungor

att pipa, och mina ögon

att ställas på glänt.

Havets vänliga handslag tycks nu väldigt:

Sand kramas till botten och avsats,

då havet bitande kravlar sig upp

förlorande fästet ibland.

En blå punkt långt borta på stranden

visar sig vara

en människa som sökt upp havet

och inte tvärtom.

Insikten finns dock

att vågorna snart kryper

längre upp på stranden,

reser sig

går raklånga ifatt människan.

Kanske kommer de någon gång

en solig dag

att skölja över människan bakifrån.

Blir det för att verkligen väcka

eller dränka henne?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.