Virus och vildhet


Av Henrik Hallgren

För många av oss känns tillvaron just nu lite overklig. Plötsligt är allt förändrat. Vad vi gör, hur vi beter oss, våra planer. Vi befinner oss i en värld med många överlappande kriser som verkar på olika tidsskalor. Den omedelbara Coronakrisen. En påföljande ekonomisk kris. Och på en större tidsskala – lika verklig och på sikt än mer omvälvande – den ekologiska krisen med global uppvärmning och artutrotning. Naturligtvis hänger kriserna samman. Det har påpekats att Coronapandemin i grunden är ett symptom på den ekologiska krisen. Den är troligen en konsekvens av hur vi försökt kuva den vilda naturen på olika sätt. När vi ödelägger ekosystemen tvingas vilda djur som fladdermöss flytta närmare mänskliga bosättningar. Dessutom kuvar vi det vilda genom att rent handgripligen fånga in vilda djur och sälja dem på marknadsplatser. Genom detta uppstår risken för överföring av virus från vilda djur till människor. Vårt kuvande av det vilda runtom oss leder till att det vilda – i form av virus – flyttar in i oss.

Nu stänger samhällen ner. De sluter sig innanför nationsgränser. Det hade ju redan börjat innan smittan. Globaliseringen var utmanad av högernationalistiska och populistiska krafter. Murar skulle byggas. Gränser skulle upprättas, grundade på rädsla. Det är som om Coronaviruset vrider upp redan pågående trender till extrema nivåer.

Jag är absolut ingen globaliseringsromantiker och frihandelsdyrkare. Tvärtom. Jag tror det är den nyliberala globaliseringen som är orsak till det här. Detta är reaktionen. Pendeln slår tillbaka. På skrämmande sätt. På hatiska och rent dödliga sätt.

Vi försöker alla hantera situationen med pandemin på något sätt. En del genom att behålla lugnet och hävda att coronasmittan inte är så farlig. Att allt det här är överdrivet. Andra reagerar genom stor rädsla och hamstrar varor i väntan på en kollaps.

Vissa ser det som Gaias hämnd och finner det rättfärdigt: Mänskligheten kommer lida men naturen får i alla fall en chans. Det krävdes tydligen ett dödligt virus för att få hejd på vår masskonsumtion och våra utsläpp.

 Ytterligare andra ser pandemin som en möjlighet, även för människan. Kollapsen kan öppna upp för ett nytt sorts samhälle. För nya sätt att leva, en ny framtid. Hur vi ser denna framtid beror på vilka vi själva är och våra ideal. Den gröna rörelsen ser det som en lysande möjlighet till att skapa ett nytt ekologiskt samhälle. Vi får tillfälle att stanna upp och reflektera. Tänka på vad som är viktigt på riktigt. Där vi tar hand om varandra och inser att vi inte kan lita på att det globala kapitalistiska systemet ger oss det vi behöver. Värdet av lokal, ekologisk matproduktion och lokala sociala gemenskaper, basinkomst och utbyten bortom globala handelssystem blir uppenbar.

Microsofts ledning ser också krisen som en möjlighet, fast på ett helt annat sätt. Äntligen, säger de, kommer människorna fatta värdet av ett helt igenom digitaliserat samhälle. Nu kommer det stora skiftet där digitaliseringen slår igenom och möten och undervisning sker via nätet. Jag kan också tänka mig att många teknikoptimister ser att detta är ett gyllene tillfälle för robotiseringens era. När folk tvingas stanna hemma skulle robotar kunna sköta sysslorna istället.

Ja, vi försöker alla hantera krisen på olika sätt. Allt för att undvika en alltför djup ångest. Vi människor är väl sådana – vi försöker hitta sammanhang och mening i det som sker. Vi försöker foga in coronaviruset och dess effekter i vår egen tolkningsram. För att bekräfta vår egen världsbild.

Det är väl delvis oundvikligt. Och ofta också kreativt. Idéer som legat och puttrat i marginalen kan plötsligt träda fram som realistiska och rentav nödvändiga alternativ till ”business as usual”.  Däremot är det viktigt att också behålla medvetenheten om den stora osäkerheten. Vi vet faktiskt inte vad som händer. Ingen vet. Det är en obanad terräng vi går genom nu. Vi lever alla utifrån vår förförståelse om världen och det präglar vilka möjligheter eller omöjligheter vi ser i kriserna.

Vi kan tänka att Coronakrisen är en möjlighet för ett mer empatiskt, solidariskt och ekologiskt samhälle att växa fram. Men vi kan också tänka att det kan leda till stängda gränser och främlingsfientlighet. Eller så tänker vi kanske att samhället kommer fortsätta bita sig fast vid den gamla samhällsmodellen ett tag till, efter att den mer omedelbara krisen är över. Eller så tänker vi på alla dessa möjligheter och risker beroende på vår dagsform (det gör nog jag). Men vi vet inte. Signalerna är mångtydiga.

Så vad göra? Vi kan arbeta för våra visioner, men framförallt träna oss på att leva mjukt och responsivt i relation till vad som händer. Jag tror vi behöver lära oss att vara flexibla i vårt tänkande, vara öppna för det oväntade. Inte bara famla runt med våra redan färdigritade mentala kartor.

Urfolken kan lära oss mycket om en sådan attityd. Animistiska kulturer lever i en värld som är mer öppen och obestämd. Animistiska kulturer, skriver antropologen Tim Ingold, lever inte med en färdig ”kosmologi”, som de tolkar världen utifrån. Istället lever de utifrån en ”kosmogenesis”,  ett kosmos som är i ständig tillblivelse, ständigt öppet för nya möjligheter. Dessa folk ägnar sig inte åt att agera utifrån en fastställd ”världsbild” eller ”berättelse”. De vandrar lyhört genom världen, är uppmärksamma på det som vill visa sig, lyssnar på världens egna berättelser. Och svarar an till dessa.

Så i dessa tider – hur kan vi utveckla en sådan animistisk attityd till det som sker? Det finns säkert flera sätt, men jag vill särskilt lyfta fram ett: att vara i naturen. Många av oss vet av egen erfarenhet att vi blir lugna och mer balanserade när vi är ute i skog och mark eller när vi sitter vid sjöstranden. Detta bekräftas även av forskning. Naturen aktiverar våra lugn-och-ro-hormoner. Det i sin tur öppnar upp för ett mer kontemplativt medvetandetillstånd där vi får lättare kontakt med de omedvetna, vilda delarna av oss själva. Denna inre vildhet befinner sig hela tiden i en spontan, kroppslig dialog med omvärlden. Genom att frigöra vår inre vildhet möjliggör vi också för en mer animistisk attityd att utvecklas. Vår inre vilda natur är ett komplext självreglerande system som hela tiden arbetar för att utveckla vår person i samspel med vår omgivande ekologi.

De senaste dagarna tycker jag mig ha märkt att fler människor är i skogen än vanligt. Jag ser barnfamiljer som är ute och leker i skogen. I tider när folktäta områden och offentliga inomhusmiljöer alltmer framstår som en risk, så erbjuder naturen en fristad. Även om det är fler människor i skogen nu, är det inte fråga om någon direkt trängsel. I skogen kan vi andas ut. När vi är osäkra på att vara andra människor alltför nära, kan vi sätta oss ned och luta ryggen mot en trädstam och känna kontakten. Vi kan påtagligt känna att även i tider när det mänskliga samhället skakas om, finns grunden för våra liv kvar: Jorden. Vattnet. Solen. Att vara i naturen påminner oss om ett större tidsperspektiv och själva grundvalarna för vår existens.

Regeringen uppmanar oss – ”Håll er inne!” Men jag skulle vilja kontra och komplettera och med ett annat råd – ”gå ut i skogen!”


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Virus och vildhet