Vi behöver prata om flygskam


Av Lisa Wiklund

Min skog

Jag och en vän berättar för varandra om våra sommarplaner över en kaffe och jag beskriver min vånda över att jag eventuellt kommer att behöva flyga för att delta i en konferens. Hon utbrister med eftertryck ” Jag har då ingen flygskam, jag vägrar.  Jag flyger hur mycket jag vill. Dessutom är det klädindustrin som är det största problemet för klimatet.”

Hennes bestämda uttalande väckte en massa frågor hos mig. Varför var min vän så bestämd och kategorisk, kände hon att hon behövde försvara sig mot något?

I så fall vad? Varför är det viktigt att hitta den värsta miljöboven, betyder det att det finns en balansräkning? Där vi kan ägna oss åt andra utsläppsbidragande aktiviteter om vi slutar/minskar på den allra värsta?

Svaret jag landar i är skam. Skam exkluderar och isolerar oss, gör oss passiva, lägger munkavle och bakbinder oss. Skam får oss att tänka i vågskålar och vi- och dom.

Vi står inför den största utmaning vi någonsin mött. Vägen framåt måste vara att inkludera alla människor, att låta deras oro, drömmar, sorg, ilska, behov och rädsla få ta plats. Inte att skambelägga varandra. Vi kan inte ställa oss till doms över varandra. Var alltid snäll, Du vet inte vad den du möter har varit igenom, lyder ett citat som cirkulerar på Facebook.

Att vara människa är att vara sårbar. Ändå är det som att vi tror att vår sårbarhet måste döljas, att den är ett svaghetstecken. Skammen kommer smygande utan att vi märker det, den manipulerar och förminskar oss. Den får oss bortkollrade. Vi tappar tilliten till oss själva. Det enda sättet att få skamballongen att spricka är att prata om den. Synliggöra, dela den med varandra, hitta igenkänning och empati. Det gillar inte skammen, då spricker den. Och vi märker att vi inte är ensamma. Vi kan andas igen. Vi skulle faktiskt vilja resa långt bort, få uppleva bränningarna hos fjärran stränder, en ljum kvällsbris, njuta av solmogen papaya till frukost. Det är fantastiskt.  Och samtidigt är det en njutning som har ett pris. Det är verkligheten. Om vi inte känner att vi behöver försvara oss mot varandra, kanske kan vi prata om den verkligheten, stå upp för oss själva och våra medvetna val? Det är OK att längta till värmen, till vila, till en lättjefylld tillvaro.  Vi är kanske helt utarbetade. Det behöver vi ju då. Det är OK. Oavsett är det OK att längta, att behöva.

Men tänk om det också finns något underliggande i känslan av utarbetning. Att vi känner att vi behöver en strand i Asien för att klara vår vardag, finns det något där att undersöka? Om jag på allvar nyfiken på min egen vardagliga hållbarhet och på min egen längtan efter att få tillhöra, att få vara med? Har jag en föreställning om att jag måste vara som alla andra?  Då kanske svaren blir helt annorlunda? Och det är också OK. Bara jag själv har mina egna svar, ingen annan.  Om vi bara har modet att våga tro att vi kan få vara med. I all vår sårbara mångfald. Tänk om det faktiskt är det som är den återhämtning vi längtar efter?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *