Vad säger skogen, vattnet, bergen till oss?


Vi kan bli sedda, berörda och tilltalade av saker, exempelvis naturen, på ett sätt som får oss att uppfatta en intention, ett intresse för oss, att ett budskap riktas till oss. Men vår förmåga att låta oss tilltalas av naturen på detta sätt har försvårats i och med det naturvetenskapliga betraktelsesättet. Världens subjektiva sida har dragits tillbaka i den moderna eran. Människan betraktas som det enda subjektet. Att se subjektiva egenskaper hos fenomen i världen ses som projektioner från vårt eget medvetande och att vi tillskriver tingen en mening som egentligen inte finns där. Världen har därigenom depersonaliserats.

Förklaringen till detta är att grunden för subjektivitet numera anses ligga i erfarandet, upplevandet. Så var inte fallet tidigare. Den medeltida filosofin, Skolastiken, som går tillbaka på aristoteliskt tänkande, betraktade världen som helt och hållet bestående av subjekt. Dessa subjekt uttryckte sitt varande i handling eller manifestationer. Inom jungiansk psykologi intas ett liknande perspektiv. Allting anses ha en subjektiv verklighet som går att avläsa i gesten och framträdelseformen. Alla ting och fenomen har ett självuttryck. Besjälningen är inte beroende av att tinget upplever sig självt eller av en egen-motivation, utan på en annan form av vittnesbörd. Någontings själ återfinns i den bild den erbjuder betraktaren och dess djup ligger i komplexiteten som denna bild har. I kraft av sin utstrålning äger den en själ. Det är inte vi som besjälar objekten med vår inbillningskraft, utan vi upptäcker tingens eller fenomenens själ genom att öppna oss för deras framträdelseformer. Hjalmar Gullberg är inne på en liknande tankegång när han talar om att landskapet har ett själstillstånd, sitt eget. Det vi kallat det omedvetna visar sig genomtränga hela skapelsen och kommer till oss när vi med öppna sinnen och utan minne och begär kan börja lyssna och höra vad det har att säga oss. Landskap, djur och växter äger sina uttryck. De bär sina egna betydelser och vi behöver öva oss i att komma i kontakt med deras subjektiva sida.

Det talas i detta sammanhang om att vi behöver se med ett djurs ögon eller lyssna med ett tredje öra, vilket innebär att vi måste tysta ner vår egen inre röst för att kunna lyssna och bli lyhörda för naturens alla röster. Vad säger skogen, vattnet, bergen till oss? Det är fråga om en öppenhet för tingens rikedom, som förutsätter både tålamod och omsorgsfullt intresse från vår sida. När vi närmar oss saker på detta sätt förvandlas de till subjekt som är på väg att säga oss någonting – detta är inte en tanke eller ett ställningstagande hos oss utan en stark upplevelse i relation till tingen – att  de är beredda att tala till oss eller att de säger oss någonting i tysthet. Om vi inte skyndar oss att rationalisera bort denna känsla är vi tvungna att erkänna att allting har en själ.

Det har sagts att vi bara kan lära känna oss själva genom att glömma oss själva. Vistelse i naturen inbjuder till självförglömmelse. För att verkligen kunna uppmärksamma himlen, marken och vattnet med dess flora och fauna behöver vi tystna inombords, bli tomma, (fattiga i anden) så att vi kan fyllas av naturintrycken. Intim närvaro med naturen är en övning i sinnesnärvaro, en sorts uppmärksamhetsmeditation, som hjälper medvetandet att, för en stund åtminstone, upphöra med att namnge tingen och fälla värdeomdömen. Det som iakttas får träda fram i sin egen rätt, utan att etiketteras i kategorier eller värderas utifrån dess nytta. Det meditativa momentet är att möta tillvarons fenomen i nuet, utan att låsa fast tolkningen av dem utifrån referenser bakåt, till tidigare erfarenhet och andrahandskunskap. Det är när sådant tankeinnehåll ändå kommer upp under seendeakten, som vi lär känna våra egna betingningar och därmed ökar i självförståelse. Vad som i övrigt är att finna av oss själva finns i det vi upplever. Och här kan det hända att vår relation till naturen antar former som har släktskap med hur våra förfäder i de skriftlösa kulturerna uppfattade naturen; att vi inte är åtskilda från naturen utan att vi ingår som en oupplöslig del av livets väv.

Denna text problematiserar vår uppdelning av världen i subjekt och objekt. Objektet kan förvandlas till subjekt i kraft av sitt självuttryck. Men för att detta ska kunna äga rum måste vi sluta med vanan (eller ovanan) att försöka begripa det vi upplever med tankens hjälp och därmed objektivera det. När vi så blir tystare aktiveras istället andra kvalitéer hos sinnet som lyhördhet, iakttagande och sensibilitet, vilket gör det möjligt för oss att kommunicera med det vi har runt omkring oss på ett mer inkännande sätt. När trädet jag har framför mig identifierats för dess nytta eller bara funnits otydligt i bakgrunden för annat medvetandeinnehåll plötsligt framträder i sin unika skepnad och personliga karaktär, så har jag gått från ett subjekt-objekt-förhållande till ett subjekt-subjekt-förhållande eller från jag-det till en jag-du-relation. Oavsett hur man väljer att benämna det så har denna förändring ägt rum tack vare att jag börjat intressera mig för just detta träd, samtidigt som jag avstår från mina ambitioner att inordna det i min egen referensram eller nyttja det för egna syften.

I detta förlopp upphör subjekt och objekt att vara distinkt åtskilda, för att istället lämna rum för en mer grundläggande upplevelseform där ett kreativt möte mellan människa och natur kommer till stånd. Detta mellanområde mellan olika subjekt är jordmånen för vårt gestaltande av naturen i myten, dikten, konsten och musiken. Det är också här vi har möjlighet att få en erfarenhet av att naturfenomen kan upplevas som personifierade krafter; att vi står i ett personligt släktskap med allt levande; att naturens ständiga omvandlingar mellan förgängelse och förnyelse är ett mirakel; och att himlavalvet skänker en förnimmelse av oändligheten.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *