Stjärnhimlens magi


av Karin Hallgren

Häromkvällen då jag befann mig i mina föräldrars stuga i Västergötland fick jag en ingivelse att gå ut för att se om några stjärnor ville visa sig för mig. Det slog mig att vi befinner oss i tiden på året för meteorskuren Perseiderna att inträffa. Jag klev ut och la mig under en filt på bänken på altanen. Himlen var helt klar och stjärnorna många. På bara några minuter hade jag fått beskåda flertalet stjärnfall. Jag log för mig själv där jag låg på bänken med stjärnor i blicken. Pustar av dofter från lavendel och stenkyndel nådde min nos titt som tätt. Det behövdes inte mer än någon minut innan barndomsminnen poppade upp. Hur jag brukade betrakta stjärnhimlen de steg det tog att gå mellan bilen och huset då vi varit iväg sent med familjen. Jag kom ihåg de gånger jag som barn satt i baksätet på bilen och betraktade stjärnhimlen genom fönsterrutan. Stjärnorna som blinkade till mig och himlens storhet som grep tag i mig.

När jag låg där på bänken igår natt kände jag hur sinnet och hjärtat på bara några minuter öppnades upp. Här var jag, liten i världen. Jag kände en stillhet inombords. Mina egna personliga problem blev så små i det större sammanhanget, där i kontakten med stjärnhimlen. Inte betydelselösa, nej då, inte alls. Högst verkliga problem för en individ i detta universum. Men i kontakt med stjärnhimlen fanns en klarhet. Vi är inte enbart enskilda individer med enskilda problem som vi ska lösa på egen hand. Vi hör till ett större sammanhang och stjärnhimlen påminde mig återigen om det. Att det är i kontakt med resten av naturen jag ska utvecklas och verka i. Att söka personlig utveckling endast för egen vinning blir för min del tomt i slutändan.

Image by Florian Hausleitner from Pixabay 

Jag har fått den här känslan väldigt starkt vid ett annat tillfälle tack vare den stjärnklara natten. Jag hade lånat ett hus i Småland av ett par vänner för att vara för mig själv några dagar. En kväll kände jag mig tyngd av tankar och grubbel. Jag bestämde mig för att gå ut i den mörka natten och där och då förstod jag innebörden av att tappa hakan. Skiftet var omedelbart. Problemen rann av mig på en millisekund och jag var i känslan av fullkomlig hänförelse. Stjärnhimlen var så magisk och storslagen den natten så den träffade mig rakt i hjärtat. Nattens klara himmel kan göra detta med oss. Den väcker vår förundran, får oss att stillna, att bara vara där i det lilla och i det stora. Enligt flera studier gjorda av en forskningsgrupp från University of California Irvine i USA bidrog upplevelsen av förundran till att människor kände sig mindre upptagna av sig själva och att de blev mer hjälpsamma och altruistiska.

På bänken i sommarstugan får jag kontakt med en sorg inom mig. Det senaste starka minnet av stjärnhimlen var för ett och ett halvt år sen under en av Lodyns helgträffar, denna gång i en scoutstuga söder om Stockholm. Så lång tid utan att stå med huvudet böjt bakåt i förundran.  Jag lever i en stad där ljusföroreningarna berövar mig stjärnhimlen. Jag ställer mig frågan, är det rimligt att jag i livet ska uppleva fler kvällar med en ljusförorenad himmel än med en mörk stjärnklar sådan? Svaret inombords är tydligt. Självklart inte! Jag får tårar i ögonen av tankarna på vad denna förlust innebär för mig och för oss alla. Över hälften av alla människor på jorden lever nu i urbana miljöer så vi är många som lever i brist på stjärnklara kvällar och nätter. Vad går förlorat när vi förlorar chansen att vara i kontakt med stjärnhimlen och med den förundran som väcks däri? Jag känner att en del av mig stängs av. Den förlorade stjärnhimlen och bristen på förundran får mig att lunka på i min vardag utan kontakten med min inre visdom, och utan kontakten med Henne. Med förundran kommer ödmjukheten för det större sammanhanget. Där vill jag röra mig lite mjukare, lite långsammare, lite tystare. Där vill jag ge mer än vad jag tar.

Visst är inte stjärnhimlen det enda sättet att väcka förundran på men på bänken utanför stugan bland doften av lavendel och stenkyndel påminns jag om dess oerhörda kraft och omedelbara påverkan på mig. Jag kliver in i stugan igen, medveten om den mur gentemot resten av naturen som hemmets trygghet och komfort innebär. Även här ute på landet kan jag med hjälp av väggar och teknologiska apparater avskärma mig från stjärnhimlen och glömma bort att den finns. En dag, när de privata omständigheterna kan tillåta det, så lever jag förhoppningsvis på ett sätt där jag kan vara i kontakt med den mörka klara himlen. Jag när drömmen vidare om att leva några månader om året i tält. För att vara nära, för att vara i kontakt, för att påminnas. Så att min son som vuxen kan minnas de kvällar han som barn blickade upp mot en mörk himmel fylld av glittrande diamanter.  


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Stjärnhimlens magi