Seselelame


En reflektion kring Philip Shepherds bok “Radical Wholeness – The Embodied Present and The Ordinary Grace of Being”

Av Ulrica Rydin

Foto: Mikael Rydin

Jag vill börja med att be dig blunda. Blunda och peka mot dig själv och säg: – ”Här är jag.” Håll sedan kvar handen, öppna ögonen och undersök vart din hand pekar – Vart är du? Alla jag hittills sett göra detta har pekat någonstans över sin bröstkorg, i närheten av hjärtat eller kring magtrakten. Ingen har hittills pekat mot sitt huvud. När vår kropp får ange riktning berättar den att vi finns i våra hjärtan eller kring magtrakten. Ändå ägnar vi oerhört mycket tid inuti våra huvuden – vi analyserar och ältar återkommande frågeställningar. I vår kultur prioriteras tänkandet, organiserandet och planerandet i dåtid och framtid. Vi belönar hjärnans abstraktioner framför sinnenas kännande förkroppsligade intelligens. Ja, en skulle kunna säga att vi i den västerländska kulturen ”är våra hjärnor”. Vi tycks ha glömt bort kroppens inneboende visdom. Men det är faktiskt genom närvaro i nuet i kroppen som vår omedelbara intelligens aktiveras. Utan kropp och sinnen skulle vi inte uppleva världen och vår intelligens skulle förbli sovande.

Precis som ekopsykologin lyfter fram behovet att hela människans separation från naturen, berättar Shepherd om vår brutna förbindelse med kroppens naturliga intelligens. Vi har bosatt oss i våra huvuden och blickar därifrån ned på vår kropp från samma hierarkiska position som vi betraktar natur och andra varelser på planeten vi bebor. Huvudet och hjärnan är en dömande kontrollant, en tyrann som begränsar kroppens icke värderande vetande. Det vi kallar ”självmedvetenhet” är en form av ”självupptagenhet” – huvudet tänker och beräknar kroppens mekaniska funktion men saknar förståelse för dess naturliga behagfulla varande. Vår västerländska kultur lär oss också att vi är födda med en begränsad mängd sinnen och det är med dessa sinnen vi har tillgång till världen. Kulturen styr vår förbindelse med världen och i vår kultur försöker vi navigera oss fram med handikappade vingklippta sinnen.

Föreställ dig att du i stället växt upp i en kultur med mer gränslöst förhållningssätt till sinnen. Till exempel en kultur där balanssinnet är det viktigaste sinnet. Dina föräldrar skulle då ge dig möjlighet att öva kroppslig och mental balans från späd ålder. Och tänk om du levde i en kultur där talet är ett sinne, där ”att tala” innebär att verkligen förnimma det talade ordet i munnen, i örats alla delar, i magen och i hjärtat. Både för den som talar och den som lyssnar. Att tala skulle då inte innebära att presentera en mängd fakta på kontrollerat vis. Det talade ordet blir snarare en manifestation av närvaro och känsla. Din rösts vibrationer påverkar omgivningen och därmed är varje ord, varje mening ett uttryck för ditt varande i relation till allt annat.

Visst behöver vi vårt huvud och vår förmåga att tänka men vi får inte fastna där. Ensamma i våra huvuden förlorar vi vårt sammanhang. Vår kultur lär oss att uppnå frihet genom att visa oss oberoende men ingenting kan existera utan att vara beroende av något annat. Tänkt dig myrorna i stacken. Myrorna är beroende av granbarren som stacken byggts av, de är beroende av marken under stacken, av skogen och luften som omger stacken, av svampmycelet, av bladlössen, av solen, molnen och så vidare. En myra kan observeras ensam som individ men bortryckt ur sitt sammanhang förlorar den sin fulländning och mening som varelse. All intelligens är holistisk. En flock starar rör sig över himlen som en helhet där varje individ påverkar och påverkas av flocken. Att röra sig mot helhet handlar inte om att du ska göra dig av med något som separerar dig från den, det innebär att bli medveten om de energier i dig som behöver integreras i helheten.

Shepherd lyfter fram flera inspirerande ord som öppnar världen. Jag älskar ordet ”Seselelame” som betyder ungefär ”Feel-Feel-at-Flesh-Inside” vilket är Anlo-Ewe-kulturens uttryck för vår förmåga att känna och veta med vår kropp. Och ”Holosapience” är ett vackert namn för den inre guide som tillåter oss att känna och smaka världen. Om vår relation till kroppen utgör grunden för alla våra relationer så kommer vår relation till jorden inte kunna förändras på djupet förrän vi läkt vår relation till kroppen. För att komma i balans kan vi låta vårt jag flyta nedåt, från huvudet via ryggraden mot bäckenet. Vi kan låta vårt analyserande tänkande överlåta sig till kroppens varande och vila där. Kroppen behöver inga abstraktioner för att veta. Kroppen vet genom att röra sig, känna och uppleva med sinnen.

Så jag blundar och känner in vart jag är. Är jag i huvudet? Håller jag på att analysera och tänka sönder Philip Shepherds bok i små fragment av helhet? Jo, kanske är den här texten en produkt av presentationen snarare än av ”the present”. Men samtidigt känner jag så mycket kärlek i min kropp när jag läser Shepherds ord. Det pirrar av glädje och igenkännande. Jag ler och vill berätta för alla om det jag läser. Kroppen känner att boken bär en sanning. Sanningen om vilka vi är. Egentligen. Läs den. Seselelame.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *