Sagan om den mörka skogen


av Paula Riesterer

En gång gick jag i den mörkaste skog. Jag hade gått länge och hunger och törst brände i mitt bröst. Då jag begett mig hemifrån lyste ännu solens sista strålar men när skymningen föll märkte jag att jag gått vilse. Jag blev så rädd för vargens tjut och mina egna tankar, att jag alldeles tappat riktningen. Mörkret var så kompakt att jag inte ens kunde urskilja min egen kropp.

Jag hade så när gett upp hoppet när jag skymtade ett ljus längre fram. Jag närmade mig med hopp och bävan i mitt inre, och när beckmörkret gav vika såg jag en eld som brann med en klar låga. Den lyste varmt och sträckte sig längtansfullt mot himlen med ett sprakande.

Vid elden satt en enda människa. Hon satt med ryggen mot mig, men jag förstod ändå att jag var välkommen.

Jag slog mig ner under tystnad, och utan att veta vem jag var eller vad jag behövde gav hon mig varm mat och dryck.

”Vem är du?” frågade jag slutligen kvinnan vid elden.

”Det är inte viktigt”, sade kvinnan. ”Jag är bara glad att du har kommit så här långt. Berätta hur du fann mig?” Hon lade ytterligare en bit ved på elden som flammade upp med en klar gnista.

”Jag gick vilse”, svarade jag, ”Jag gick och gick och allt kändes bra, men sen blev det plötsligt mörkare, och jag började snava, och sen hörde jag vargen yla och överfölls av rädsla och då sprang jag för allt vad tygen höll. I nästa ögonblick hade mörkret fallit och jag kunde inte längre se vart jag gick, ej heller finna stigen varifrån jag kom.”

”Du är inte den enda som gått vilse”, sade kvinnan. ”Det är när man är i den mörkaste skogen som man märker det.”

”Då ska berätta en historia för dig”, fortsatte hon.

”Den handlar om dig och mig, så lyssna noga.”

”Det var en gång en natt, så mörk som den mörkaste natt du kan tänka dig.

Där fanns ej ljus,

där fanns ej liv,

Allt var tyst och stilla, och tiden var inne.

Då tändes en gnista och ett svagt ljus började brinna.

Den lågan brann med större och större intensitet

tills den blev så stor att den lyste upp hela mörkret.

Ett medvetande hade vaknat,

vars storhet och kärlek och vishet kunde omfatta hela den svarta natten.”

”Medvetenhetens låga ägde en outgrundlig men okuvlig skapande kraft

och besatt sådan vishet att allt den skapade väcktes till liv.

Så skapades himmel och jord, ljus och mörker och natt och dag.

Solen sattes att vaka över dagen, och månen att vaka över natten i en oöverskådlig flod av dagar och nätter.

Men natten lämnades öppen mot universums stjärnor, som en spegel mot evigheten.”

”Havet och jorden skildes åt och fylldes med ett myller av levande varelser.

Där var allehanda djur, växter, träd och fåglar som samspelade med varandra på det mest förunderliga sätt.

Sedan skapades människan.

Människan blev som många av djuren också delad i två, man och kvinna. De fick förmågor som alla levande varelser, att röra sig med sin kropp, att lukta, smaka, se, höra och att känna med sitt hjärta. Och de kände både rädsla och kärlek precis som alla andra i djurens rike. Till slut fick de även ta del av den eviga medvetenhetens låga. Genom detta fick de förmågan att uppleva sig själva och tänka medvetna tankar om världen och det de upplevde och kände.

Precis som medvetenhetens klara låga hade människan förmåga att skapa, både med sina händer och sina tankar. Och när hon med stor nyfikenhet utforskade sin tillvaro, så växte kunskapen om den. Allt kunde människan förstå med sina tankar, allt ville hon upptäcka, men ju mer hon förstod desto mer kände hon sig plötsligt ensam och avskild från allt annat levande. Men hon kunde inte stoppa sig. Hon levde i ett rus som fick henne att känna sig allsmäktig, och märkte inte att dagen led mot sitt slut. Hon ville bara ha mer och mer för under tidens gång hade det också växt fram en annan kraft. Den pratade vitt och brett om rätt och fel och om hur andra ville ha det som var hennes.

Den skapande kraften hade blivit både en välsignelse och en förbannelse.

Då hon försökte lösa gåtan om livets ursprung ledde den henne in i den mörkaste skog och precis som du gick hon vilse. Ju mer hon ansträngde sig för att lösa gåtan, desto längre bort kom hon.”

Kvinnan gjorde en lång paus, och allt blev så tyst och stilla att jag i ljuset av den sällsamt starka lågan föll i sömn.

Jag drömde att jag vaknade på den första dagen av fåglarnas sång. När jag slog upp mina ögon var jag ensam i en gammal skog. Högt ovanför mig mötte trädens toppar den ljusa himmelen. Jag började gå på den mjuka mossan. Det var som att huvudet var alldeles klart och tomt och fritt från tankar. Jag rörde mig framåt, och genom min kropp och mitt hjärta kunde jag förnimma hur träden talade till varandra, och hur deras rötter samspelade med allt levande i jorden. Då jag kom fram till en glänta såg jag en rådjursfamilj beta med vaksamt spelande öron, och jag kände deras natur som hade den varit min egen. Jag stannade och lyssnade till ljuden av fåglar och trädens sus, och upplevde naturens olika klanger som det vackraste stycke musik. Och med ens sjönk jag ner i mossan med tårarna rinnande. Hur kunde jag ha varit så dum. Allt hade ju funnits här hela tiden. Som genom ett mirakel hade mitt hjärta öppnats och jag var inte längre avskild från allt annat levande. Jag kunde höra toner jag aldrig hört förut och se färger i de mest subtila nyanser.

Jag vaknade till ljudet av kvinnans röst.

”Det är dags för dig att gå. Nu vet du hur du kan finna mig. Jag är den som håller elden vid liv.”

”Jag är så glad att jag fick träffa dig”, sade jag full av tacksamhet. ”Nu är jag är inte längre rädd, för jag känner mig inte ensam. Jag är inte längre vilse, för jag har hittat hem till mitt eget hjärta. Jag är inte längre törstig och hungrig, för jag vet att svaret på gåtan inte går att finna mer än att jag kan komma nära den då jag håller mitt hjärta öppet. Nu går jag tillbaka med vetskap om att jag måste hålla lågan och hoppet vid liv och fortsätta gå fast det är mörkt och jag kanske blir rädd.”

Så gick jag hem till ljudet av vargens ylande, ödmjukt förbunden med allt liv.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Sagan om den mörka skogen

  • Bosse Lundberg

    När jag var yngre fanns det mycket som var skrämmande i mörkret. Redan i skymningen började buskar och stubbar byta gestalt. Där växte det fram något som kunde lösgöra sig och anfalla.

    Så en dag väcktes jag till insikt om något som jag redan visste. Även i den mörkaste skog är jag omgiven av väsen som är mina vänner, de som jag hälsar på och talar med på dagarna. Samma folk finns omkring mig i mörkret. De skulle aldrig tillåta att någonting skadar mig.

    Sedan den dagen finns det varken mörker eller ljud som skrämmer mig.