Rehabilitera oss som art i förhållande till biosfären


Bilden av jorden som togs 60-talet gav oss för första gången en möjlighet att se oss själv utifrån. Det var en genomgripande upplevelse för människor på den tiden. Stanna upp en stund och se om denna välanvända bild fortfarande kan frambringa förundran. Där nere är allt som äger rum, ytterst sett, delar av samma övergripande biosfäriska sammanhang. De första livsskapande processerna som uppstod här gav upphov till dagens livsformer. Vi är alla släkt på ena eller andra sättet och samspelar och utbyter energi med varandra genom evolutionen. Vår gemensamma moder är den vars jord vi beträder, vars luft vi andas och vars vatten vi dricker. James Lovelock och medarbetare blev utifrån denna bild inspirerade att formulera Gaiahypotesen, att jorden, genom sina självreglerande processer är att betrakta som en levande enhet. De ingående elementen och livsformerna som denna enhet består av är inbegripna i samspel som skapar, upprätthåller och utvecklar livet i all sin komplexitet. Utifrån vårt levda perspektiv synes hon oändligt stor. Men på lite avstånd, som där bilden är tagen, framstår atmosfären endast som en tunn hinna över marken (se den yttersta kanten av jordsfären på bilden). Det gigantiska lufthav vi upplever med våra sinnen är, sett i sin helhet, en värld som har tydliga gränser. Vår moder jord är inte oändlig och outtömlig, utan begränsad i båda avseendena. I denna avgränsade värld skapar dagens globala civilisation, inställd som den är på exponentiell tillväxt, ett våldsamt överutnyttjande av planetära resurser.  Vi upplever redan artutrotning och förluster av hela ekosystem och i framtiden hotas stora arealer försvinna eller bli obeboeliga.

Den centrala frågan i ekopsykologin handlar om hur människan förhåller sig till denna övergripande biosfär som hon är en del av, lokalt och globalt? Hur förhåller vi oss till vårt gemensamma hem (ordet ekologi går tillbaka på grekiskans oikos som betyder hem)? I värsta fall agerar vi likt insektskolonier som, när tillgången på föda är stor, växer exponentiellt till dess de gjort slut på sina födoresurser, varpå hela kolonierna kollapsar.

Med beaktande av frågan om hur människan förhåller sig till sitt totala livssammanhang är ekopsykologiska metoder och teorier att se som inslag i rehabiliteringen av oss som art i relation till biosfären. Att inkludera naturinslag i psykologisk behandling för att återföra patienten som en nyttig resurs i det rådande industriella tillväxtsamhället är diskutabelt ur detta perspektiv.

Siffrorna visar att vi, i den rika världen, sedan 1960-talet, inte har blivit lyckligare av att vi ständigt fått det materiellt bättre. När vi förstör våra egna och kommande generationers livssammanhang på kuppen kan man fråga sig till vilken nytta vi fortsätter med denna tillväxtdyrkan som inte gör oss lyckligare? Ur ett psykologiskt perspektiv framstår vårt individuella och kollektiva överutnyttjande av planetens resurser som patologisk. Problemet är inte i första hand ett teknologiskt problem, det är en patologi i medvetandet hos nutidsmänniskan. Oavsett vilket uttryck den tar sig, om den är individuell, i gruppen eller samhället handlar patologin om en klyvning, eller klyfta som finns mellan människas värld och naturens riken. Det går i detta fall att tala om en dissociativ identitetsstörning. Ett livsområde; kärleken till växter, djur, landskap separeras från vår resande, hårt arbetande och konsumerande livsstil. Genom denna splitt av medvetandet kan vi fortsätta att delta i tillväxt-racet, utan att drabbas av insikten om att det vi förstör på kuppen är detsamma som vi älskar. Det är inte heller bara den yttre naturen vi förstör. Ett pris för att vara del att detta civilisatoriska projekt är att människan också behövt tygla och tämja sin inre natur, med olika former av lidande som följd.

Ekopsykologin menar att psykologin behöver vidga det relationella/sociala fält vi människor ingår i bortom det mellanmänskliga, till att inkludera vårt förhållande till platser, växter, djur, landskap, jorden, vattnet, himlen och ytterst, universum i sin helhet. I vår moderna urbaniserade och mekaniserade livsstil har vi på olika sätt blivit avskurna (dissocierade) från den natur som omger oss och som vi är beroende av. Vi lever sedan länge i en självbespeglande mänsklig värld, där övrig natur endast fyller instrumentella syften och ses som resurs. Som art framstår vi som tämligen narcissistiska i förhållande till andra livsformer, platser och landskap. Ekopsykologin är ett projekt som syftar till att läka denna kollektiva personlighetsstörning hos den nutida människan och återföra henne till en nära relation med ett levande kosmos. I korsbefruktningen mellan olika vetenskapsgrenar (antropologi, ekologi, idéhistoria, psykologi, religionshistoria, samhällsvetenskap, etc.), och i dialog med ursprungsbefolkningars visdom, konstnärligt skapande och aktivism utforskar ekopsykologin olika vägar att leva i samklang med naturen.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *