Rättigheter handlar om respekt, inte förnuft


  

I DN:s kolumn den 23 november adresserar Lena Andersson rörelsen för naturens rättigheter, som rör sig fort i olika sammanhang jorden runt. Whanganuifloden är inte, som Andersson skriver, den första rättighetsbärande floden; såväl Vilcabamba i Ecuador som Atratofloden i Colombia har tidigare blivit erkända som juridiska subjekt i domstol. Många fler exempel finns.  

 Rättigheter är självklart ett mänskligt koncept, liksom alla ord och koncept vi använder. Det innebär inte att de saknar relevans för andra än människor. Vi använder hela tiden mänskliga koncept för att förhålla oss till det icke-mänskliga. Frågan är därför inte om rättigheter är ett mänskligt begrepp eller ej, utan om det hjälper oss att hitta en hälsosam relation mellan människan och resten av det levande.

Rättigheter är sammanflätade med människans beskaffenhet som förnuftsvarelse, skriver Andersson. Hennes användning av förnuft som något utmärkande mänskligt som motiverar att människor men inga andra kan ha rättigheter, är belysande.  Ekofeministen Val Plumwood har visat hur betoningen av människans rationalitet genom historien har använts som motiv för hennes (eller framförallt hans!) särställning som universums medelpunkt. Rationaliteten skulle enligt denna syn vara det som kvalitativt skiljer människan från allt annat levande och som innebär rättigheter att kontrollera och dominera naturen. Den förmodade bristen på rationalitet är då det som innebär att allt annat är objekt, ägodelar, för den rationella människan.

Den förnuftscentrerade synen på rättigheter har dock alltmer kommit att ifrågasättas. Filosofen Rachel Brown menar att rättigheter hör ihop med respekt snarare än med förnuft. Att vara rättighetsbärare innebär att vara berättigad till respektfull behandling och detta innebär inte enbart att skydda våra rationella förmågor och abstrakta idéer, utan hela personen. Det handlar om värnandet av våra kroppar, vår fysiska och psykiska välmåga och vår frihet. Om rättigheter skulle vara så snävt uppbundet till rationalitet som Lena Andersson hävdar skulle vi bli tvungna att betrakta spädbarn och människor med kognitiva funktionshinder som mer eller mindre rättslösa. De politiska filosoferna Sue Donaldson och Will Kymlicka konstaterar att de senaste årtiondena har utvecklingen av de mänskliga rättigheternas teori och praktik gått mot att förkasta alla begränsningar baserade på egenskaper som rationalitet och autonomi. Okränkbara rättigheter, menar Donaldson och Kymlicka, är först och främst till för att skydda de svaga och sårbara, inte nån sorts belöning som delas ut till de som är mest rationella och kognitivt komplexa. Det är just de som inte har lätt att tala för sig, som har allra störst behov av rättigheter.

Vi kan dessutom också konstatera att föreställningen om människan som den enda förmodat förnuftiga varelsen i en för övrigt irrationell värld nu av vetenskapen börjat utmanas i grunden. Det är talande att Andersson använder en över 100 år gammal text, Karl Marx Kapitalet, för att säga något om icke-mänskliga varelsers intellektuella kapacitet. Som Robin Wall Kimmerer, professor i botanik och grundare av Center for Native Peoples and the Environment observerar: ”Jag kan inte komma på en enda vetenskaplig studie de senaste decennierna som visar att växter och djur är dummare än vi tror. Det är alltid det motsatta. Vad vi upptäcker är att de har kapacitet för lärande och minne, och vi är på gränsen till en fantastisk revolution i förståelsen av andra varelsers medvetande. ” 

Lena Andersson skriver att rättigheter innebär förpliktelser. Det är sant att rättigheter och plikter hör samman, men inte nödvändigtvis på det sätt Andersson tycks mena. Att vara rättighetsbärare innebär att någon är skyldig att respektera dina rättigheter. Men att ha rättigheter medför inte automatiskt ett krav på skyldigheter. Återigen kan vi ta spädbarnet som exempel. Även om vi erkänner att det lilla barnet har rättigheter, avkräver vi inte barnet förpliktelser. Det är helt enkelt inte kapabelt att tänka och handla utifrån sådana. Spädbarnet har enbart rättigheter, inga förpliktelser. Att erkänna flodens rättigheter innebär att vi har skyldigheter gentemot den, inte att den måste ha skyldigheter gentemot oss. Naturens rättigheter är först och främst ett – mänskligt – koncept för att hjälpa oss att få syn på våra skyldigheter gentemot den mer-än-mänskliga världen. Många urfolksrepresentanter vi talar med ser idén om naturens skyldigheter som både ynklig och löjlig; vilka är vi att tala om naturens skyldigheter? Får vi inte allt vi behöver från naturen?

Lena Andersson har helt rätt när hon skriver att rörelsen för naturens rättigheter inte kan likställas med tidigare historiska kamper att vidga rättigheter till nya grupper. Tidigare grupper har alltid tillhört människosläktet och deras kamp har handlat om att erkännas som just fullvärdiga människor. Att erkänna djurens och naturens rättigheter innebär ur det perspektivet något kvalitativt nytt. För första gången handlar det om att erkänna rättigheter utanför den mänskliga sfären. Men detta är i sig inget argument mot själva idén. I en tid av ekologisk kris så är det just sådana transformativa idéer vi behöver, för att kunna förvalta oss själva med respekt för den levande helhet vi alltid är fullständigt beroende av. 

 Det måste väl finnas något begrepp för när argumentationen om ett problem demonstrerar själva problemet? Vi kan inte komma på vad, men vi tackar Lena Andersson för hennes insats. 

Henrik Hallgren, ordförande Lodyn och sakkunnig i UN Harmony with Nature  

Pella Larsdotter Thiel, Koordinator Naturens rättigheter i Sverige och medlem i den rådgivande kommittén för Global Alliance for the Rights of Nature 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 tankar om “Rättigheter handlar om respekt, inte förnuft