Rätten att finnas, en gammal fäbod drömmer


Av Margareta Ellnebo

Det ligger fortfarande en atmosfär av förtrollning över den gamla fäboden.

Vilka minnen bär du på gamla fäbod? Vad är det du vill berätta för mig?

Om vi med ”Naturens rättigheter” menar att skogen som fäboden ligger i ska ha legala rättigheter, innebär det då att det gamla huset också ska ha det? Det tycker jag att det ska. Att fäbodstugan – precis som skogen – har ett eget ”självt” känns rätt i mig.

Enligt det förslag som presenterats i Riksdagen av Rebecka Le Moine skulle ett tillägg till regeringsformen kunna se ut såhär gällande naturens rättigheter:

§26. Naturen, inklusive ekosystem, populationer och arter, skall garanteras följande fri- och rättigheter:

1. Rätt att existera, blomstra, regenerera, utvecklas och restaureras; samt

2. Frihet att utöva, hävda och försvara dessa fri- och rättigheter.

Under ”Earth Right Conference” som hölls i Sigtuna i maj 2019 diskuterades alla tänkbara aspekter av naturens rättigheter. Vi diskuterade skogens, vattnets och fjällets rättigheter. Allt var mycket inspirerande. Men vad skulle dessa rättigheter innebära för en gammal fäbod?

Just den fäbod vi besöker har legalt skydd till viss del eftersom gården där fäboden en gång varit en produktionsenhet ”äger rätten att bedriva fäbodverksamhet”. Men denna rättighet tillhör gårdens ägare, inte fäboden själv.

Hur skulle det vara om fäboden som egen juridisk person kunde hävda sina rättigheter? Om en fågel har rätt att flyga och en älv rätt att strömma, vad är då de rättigheter som tillhör en fäbod? Jag filosoferar runt det och tänker mig att fäboden har rätten att:

  • få hus och bodar restaurerade
  • ha betande djur på gårdsplan och i skogen
  • ha en stor gammelskog som breder ut sig runt fäboden
  • få ost, messmör och smör tillverkat på plats
  • få hällbröd bakat i den öppna spisen
  • höra årornas knarrande mot ekans årtullar när fäbojäntan drar upp fisknäten ur den svarta skogstjärnen
  • få besök av fäbodjäntans fästman till lördagskvällen

Visst känns dessa tankar förtrollande, som ekon från en tid som en gång varit.

Eller tillmötesgår vi fäbodens önskemål bättre om vi erkänner dess rätt att:

  • finnas och fortsätta drömma sina förtrollade törnrosadrömmar
  • vara omsluten av en milsvid gammelskog
  • låta dess grannar i skogen växa in och ta över

Det är inte så självklart att veta vad en plats vill. Ett sätt att sörja för att platsens rättigheter respekteras är att en eller flera människor företräder platsen och dess behov, på liknande sätt som att en förmyndare företräder en omyndig person.

Eftersom ett erkännande av Naturens Rättigheter innebär att vi bryter ny mark i den västerländska kulturen får vi lov att prova oss fram hur det ska fungera i praktiken. Försiktigt, inkännande, kärleksfullt, i respekt för platsens själ får vi treva oss fram för att förstå vad som är bäst för just denna plats. På liknande sätt som att nyblivna föräldrar lär sig förstå babyns behov, trots att det inte kan prata, får vi nu lära oss att förstå vad som är naturens vilja.

 

Efter dessa funderingar lämnar min man och jag fäboden och följer stigen tillbaka till vår parkerade bil. Trots att vi är mitt i skogen, mitt i Jämtland och flera mil från närmsta by så är det bara 300 meters promenad till en bilväg. Vi människor lämnar helt tydligt inga ytor orörda.

Väl ute på parkeringsplatsen släpper förtrollningen direkt. Plötsligt hörs skogsmaskiner längre bort i skogen och jag ser att den gammelskog som låg runt fäboden bara var några tiotal meter bred. Resten av skogen är kalhuggen som hade en tsunami rullat över den. Visst är det fint att skogsbolaget varit hänsynsfullt nog att spara lite träd runt själva fäboden, men ändå, det blir liksom bara en liten bubbla av förtrollning.

Av Sveriges hotade arter är flest, ungefär hälften, knutna till skog. Det största hotet mot dem är hur skogsbruket bedrivs. Framförallt allt är det bristen på gammal skog och död ved som är orsaken. [källa: ”En skog av möjligheter” av Ola Engelmark]

Jag tror att det är myllret av liv som gör att gammelskogen känns förtrollad.

 

Hur förtrollad var skogen när fäbojäntorna föste sina kor från byn upp till fäboden på våren? Från gamla dagböcker vet jag att, trots allt det hårda arbete de utförde, så var det fria och lyckliga somrar som de unga kvinnorna levde häruppe i skogen.

Kan vi locka tillbaka den frihet och förtrollning som en gång funnits? Om vi erkänner naturens rättigheter och bygger oss en framtid där vi lever i harmoni med naturen…

… kanske att den vackra förtrollningen vill komma tillbaka till oss då.


Lämna ett svar till Peter (Ellnebo) Lundgren Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 tankar om “Rätten att finnas, en gammal fäbod drömmer

  • Arne Spennare

    Underbart Margareta. Känner detsamma många gånger i skogen och speciellt vid öde sjöstränder. Fint Skrivet.

  • Peter (Ellnebo) Lundgren

    Sovit över många gånger, nu alldeles förfallen. Morfar gjorde ett försök på 80-talet (tror jag) att få tillstånd att renovera pga att byggnaden är dubbelägd. Problemet var (är) att de andra delägarna (ett morsarv) har inget intresse. Det var därför A satte upp en modern jaktkoja istället.

    Ja, det är synd och skam att alla byggnader håller på att förfalla. Fäbodsområdet och dess byggnader är flera olika släkters ansvar. Vårt ansvar…

  • Henrik Hallgren

    Jättefint skrivet. Jag anser också att fäboden har rättigheter. Vilka? Ja som du säger gäller det att vara inkännande och lyhörd här. Och det är kanske den mest grundläggande rättigheten allting har: Att bli lyhört beaktad…