Räddad till en större vånda


Bergsmassivet Gomukh

Mitt under fotbolls-VM 1994 deltog jag i en vandring kring floden Ganges källor i norra Indien. För att vänja oss vid höjden började vi med att åka till byn Gangotri. Den ligger inte långt från glaciären Gomukh, ”kons mun”, där Ganges föds ur skummande vita ismassor. Glaciären ligger på 5000 meters höjd och var vårt första etappmål. När vi kom till Gangotri blev jag febersjuk och stannade nere i byn medan de andra genomförde vandringen. Efter turen till glaciären skulle hela gruppen besöka Gangadass Babaji, en berömd gammal guru som bodde i området.

Efter en natt hos en munk och en nunna som bodde tillsammans i ett litet kloster mådde jag bättre. Dessutom bjöd morgonen på soligt väder. ”Varför inte träffa Gangadass Babaji alldeles ensam?” tänkte jag. ”Det måste vara fint att få umgås med honom på tu man hand.” Jag grep min bambukäpp och vandrade iväg. Men när jag kom ut i solen dröjde det inte länge förrän febern återkom. Det var ungefär två kilometer fram till Gangadass Babajis ashram. Efter halva sträckan fick jag en kraftig frossa och tog stöd med käppen med båda händerna för att inte kollapsa. Landskapet var ett virrvarr av klippblock och småstenar. I fjärran höjde sig mäktiga bergstoppar. Min sista stund tycktes vara kommen. Jag kände mig generad. Tänk att det skulle sluta så här. Vad skulle min flickvän hemma i Sverige säga när hon fick höra nyheten?

Just då hördes en röst uppifrån en klippa: ”Vart är du på väg, unge man?” Rösten kom från en proper och vitklädd indier som stod och spanande ut över terrängen. ”Till Gangadass Babaji” svarade jag sanningsenligt. Mannen gjorde en djup bugning. Sedan bjöd han mig att komma upp till honom: ”Det finns en stor grotta här!” Jag har inget att förlora, tänkte jag och kravlade mig uppför slänten. När jag nått ända upp var jag helt utmattad och kunde bara få fram en viskning: ”Jag är sjuk.” Svaret var överraskande: ”Jaså? Jag är läkare!” Doktorn undersökte mig genom att ta pulsen på olika ställen på min ena underarm. Han bekräftade att jag hade hög feber och pekade sedan på en grottmynning. Ut ur grottan kom en kopia av Thomas di Leva. Det var utan tvekan en yogi, en sådan som jag velat träffa ända sedan tonåren. Håret var ännu lockigare än di Levas. Han hade gnistrande vita tänder. Kroppen var välformad och utstrålade en perfekt harmoni.

Yogin och jag gick in i grottan. Doktorn lämnade oss under djupa hedersbetygelser. Tydligen var han en lärjunge till yogin. Inne i grottan satt en tyskspråkig man som gick i lära hos yogin. Jag fick en tuss med fetvadd i den ena näsborren och uppmanades att andas genom den andra näsborren. Yogin masserade mig på ett antal punkter på kroppen. Därefter fick jag vila i en timme. Proceduren upprepades och febern började sjunka. Efter en sista beröring, nu i området mellan ögonen, kändes det som som om jag lämnat min fysiska kropp och flöt omkring i ett varmt och soldränkt hav. Yogin såg nöjd ut.

Det började skymma, och mina värdar meddelade att de skulle gå ner till byn för att proviantera. ”Ligg kvar du bara. Vi ses snart!” sa de och gick. Det blev mörkt. Stjärnorna glimmade därute. Det slog mig att mina vänner sannolikt var tillbaka i Gangotri och säkert undrade var jag höll hus. Eftersom jag kände mig sprängfylld av energi hoppade jag upp från den filt jag låg på och började springa längst stigen ner mot byn. Nästan framme mötte jag yogin och hans adept. De bar på stora kassar med mat och såg nästan besvikna ut: ”Ska du gå?” Jag förklarade situationen. ”Huvudsaken är att du är frisk!” sa yogin. Vi enades om att träffas nästa dag.

Mina vänner var mycket riktigt tillbaka i byn. Dagen därpå gick vi tillsammans till Gangadass Babaji. Längst vägen letade vi efter yogin och hans grotta, men jag fann ingenting. Ingen grotta. Ingen läkare. Ingenting. Bara högar av stenblock och små bergsbäckar som kastade sig fram ur skrevor i terrängen. Jag skämdes, eftersom jag vill tacka yogin för att han räddat mitt liv.

Men historien slutar inte där. I oktober 2013 befann jag mig i Indien i ett annat ärende. Under en lunch med filmregissören Supriyo Sen på Fairlawns hotell i Kolkata ställde han plötsligt en oväntad fråga: Hade jag hört vad som hänt uppe i Himalaya tidigare under året? Visst hade svenska tidningar noterat att det varit översvämningar uppe i bergen, men nu fick jag höra att den stora glaciären Gomukh plötsligt spruckit på grund av de ihållande monsunregnen. Under den fanns mängder med smältvatten. En väldig inlandstsunami hade störtat nedför Ganges dalgång och utplånat allt i sin väg. Tusentals människor försvann i vattenmassorna. Gangotri var svårt skadat liksom den kända staden Rishikesh (där popgruppen the Beatles en gång i tiden upptäckte sin guru, Maharishi Mahesh Yogi).

Vad skulle jag nu tro om min goda fé? Jag blev mirakulöst räddad till livet, men det kanske i själva verket bara var en förberedelse för en nästan outhärdlig insikt? Mina drömmars stad, Gangotri, var jämnad med marken. Hela Himalaya och Gangesbäckenet är hotat av klimatförändringarna. Var miraklet bara en fotnot i ett större drama som omfattar allt levande på vår planet? Inför denna gåta är det som om jag hänger fastnaglad på ett kors. Orden räcker  inte riktigt räcker till, men jag är glad att det åtminstone går att säga något om det hela.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *