Psykologi för en hotad planet


(Omarbetad artikel publicerad i Psykologtidningen nr 4/5, 2017)

Med sin grund i 60-talets miljörörelse har ekopsykologin vuxit fram som en del av en större tradition som ifrågasatt det moderna samhällets rovdrift på naturen och som velat se ett ekologiskt samhälle i dess ställe. Det är idag ett eget fält med en egen korpus av texter och en alltmer fördjupad praktik, som utgår från att miljöproblemen inte bara är ett problem i den fysiska miljön utan också ett problem i det mänskliga medvetandet.

Återerindring och kritik

Andy Fisher – den författare som i boken Radical Ecopsychology kanske presenterat den mest fullständiga beskrivningen av det ekopsykologiska projektet – menar att ekopsykologi handlar om att skapa de subjektiva förutsättningarna för ett ekologiskt samhälle. Dessa förutsättningar realiseras i två moment. Det ena momentet, återerinrande praktik (recollective practise) handlar om att dra sig till minnes människans oupplösliga enhet med naturen.  Det andra momentet är kritiskt och går ut på att blottlägga och motverka vår kulturs anti-ekologiska prägel.

Den ekopsykologiska praxisen att återerinra sig människans enhet med naturen är sprungen ur känslan att något mycket viktigt håller på att gå förlorat i takt med att vild natur försvinner och vi står ensamma kvar i en alltigenom människoskapad värld. Att återupptäcka banden till den större Jord-gemenskapen kan ses som en sorts kulturell terapi, som syftar till att skapa en ömsesidigt livgivande relation mellan människan och övrig natur.

Ekopsykologin visar på vår kulturs anti-ekologiska prägel genom att hänvisa till dess människocentrerade världsbild, mekanistiska vetenskap, dess fixering vid tillväxt, teknokratiska inriktning och konsumism. Därtill granskas hur sociala strukturer som driver på exploatering och miljöförstöring är präglade av rasism, sexism, klass och species arrogance. Kopplat till detta undersöks vad miljöförstöringen kostar i termer av ohälsa, meningsförlust, brist på social solidaritet, psykopatologi och personligt lidande.

Återerinringens teori

Vår teknologiska civilisation har ända sedan upplysningen har gjort en klar uppdelning mellan en yttre, materiell värld och sinnets inre, emotionella värld påpekar ekofilosofen David Abram. Naturen, som tidigare epoker uppfattat som besjälad, sågs nu som död materia som fungerade likt en maskin. Ekopsykologin utmanar denna uppdelning av sinne och materia, psyke och natur. Abraham talar utifrån Merleau-Pontys fenomenologi och naturlevande folks livsvärldar om vikten av att återfå en direkt, sinnlig och primitiv kontakt med världen.

Vi är invånare i ett relationellt universum. Fisher hänvisar till antropologen Tim Ingold och hans bild av ekologin i vilken organism och miljö förstås som internt relaterade till varandra. Entiteten hela-organismen-i-sin-miljö är ett odelbart utvecklingssystem. Ur ett evolutionspsykologisk perspektiv har människan varit biologiskt/kulturellt anpassad till att känna en djup samhörighet med de platser hon bebor och utveckla en intim relation med och djup kunskap om de växter och djur som finns där.

Den norske filosofen Arne Naess intresserade sig för relationen mellan ekologi och identitet. Om allting är relaterat till allting annat, vad är då jaget? Naess förslag var det ekologiska självet, ett begrepp för att beskriva den mänskliga förmågan till identifikation, inte bara med andra människor utan också med platser, växter, djur och hela ekosystem.

Till de psykologiska skolor som nyttjats för att återintegrera psyket med en levande jord hör gestaltterapi – vilken grundar det psykologiska livet i den omedelbara upplevelsen i kroppen, i sinnena och känslan; jungiansk psykologi – som öppnar upp för en dialog med det mer-än-mänskliga via dröm, fantasi och mytologi; och psykodynamiskt tänkande – vilket använts som utgångspunkt för en utvecklingspsykologi där den övriga naturens betydelse för mognad och hälsa beaktas.

Återerinringens praktik

Praktik ägnad att minnas vår odelbara enhet med naturen kan förekomma i en mängd sammanhang såsom i utomhuspedagogik, vildmarksprogram, restaurering och skötsel av naturhabitat, permakulturodling, naturvägledning mm. Åttererinrandets praktik handlar om nya och gamla sätt att lära sig om platsens ekologi, om att leka och arbeta i samspel med naturen, meditativa vandringar, utesittningar och firande av årstidsväxlingar. Då många ekopsykologer samtidigt är terapeuter har flera psykoterapeutiska modeller vuxit fram ur en ekopsykologisk referensram. Härigenom har ekopsykologin också kommit att bidra till det växande fältet ekoterapi, där naturkontakt i någon form är central i behandlingen.

 

Naturhälsa är benämningen på en terapeutisk praktik som Lodyn utvecklar för individer och grupper. Naturhälsa handlar om att fördjupa vår relation till naturen, både den egna inre naturen och till det-mer-än-mänskliga i världen omkring oss. Upplevelser av läkning och helande i naturen kan vara mycket betydelsefulla för en individ. Men i den utsträckning ekoterapin stannar vid att bara se till människans välmående i relationen människa-natur blir den bara ytterligare ett sätt varpå vi utnyttjar naturen. Att bli läkt och helad i kontakten med moder Jord kan i rätt sammanhang leda till en omvälvande förändring varefter både små och stora livsval börjar tas utifrån omsorg om den större helheten. Den ekopsykologiska kuren handlar om just detta; att skapa ömsesidigt helande band mellan människa och övrig natur.

 

Ekopsykologisk aktivism

Den ekopsykologiska praktik som är kopplad till det kritiska momentet går ut på att motverka dagens ekologiska/andliga kris genom att påverka psykologiska, samhälleliga och kulturella dimensioner av denna kris. Lodyns arbete för naturens rättigheter är ett uttryck för en sådan ekopsykologisk aktivism. Visionen i kampen för naturens rättigheter är att jordens ekosystem och livsformer ska ses som egna juridiska subjekt, såsom har börjat ske i t.ex. Bolivia, Indien och på Nya Zeeland; och att omfattande livmiljöförstörelse – ecocide – ska erkännas som brott i internationell rätt. Ett annat Lodyninitiativ i denna riktning är upprättandet av sk. Livsrösen – stenrösen ämnade att vara åminnelseplatser dit människor kan komma för att minnas och sörja de djur och växter som utrotats och utrotas.

 

Genom sin gröna samhällsanalys och påminnelse om människans intima samhörighet med de ekologiska sammanhangen, är ekopsykologin med och ruckar på den sedvanliga föreställningen om samhället såsom befolkad uteslutande av människor, till en samhällsgemenskap som också inkluderar andra, nära och avlägsna släktingar på livets träd.

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *