Om träd och rättigheter – ett svar till Marcus Svensson


Av Henrik Hallgren, ordförande i Lodyn och aktivist för naturens rättigheter

I en essä på tankesmedjan Timbros hemsida kritiserar Marcus Svensson, tidigare chefredaktör på tidningen Smålandsposten, under rubriken ”Det finns inga talande träd”, idén att naturen har rättigheter.  Det är glädjande att frågan kommer upp och diskuteras. Det visar att den gått från att ignoreras, till att börja tas på allvar. Det är ett viktigt steg, och det har givetvis att göra med att i land efter land börjar nu naturen och dess floder och ekosystem tillerkännas rättigheter. Samtidigt visar forskning att inte bara djur, utan också växter, är kännande, intelligenta varelser. Detta tycks oroa Marcus Svensson. I sin essä försöker han argumentera för faran med dessa perspektiv. Det kommer inte bara devalvera människovärdet, hävdar han, utan kan också på sikt vara ett hot mot den biologiska mångfalden. Detta inlägg är en kritisk granskning av Svenssons påståenden.

 

Naturen som mänsklig eller mekanisk?

Marcus Svensson börjar med att sikta in sig på författaren och skogsvaktaren Peter Wohlleben som skrivit den bästsäljande boken ”Trädens hemliga liv”. Svensson verkar inte ifrågasätta vetenskapligheten hos Wohlleben, utan snarare oroar han sig för det populärvetenskapliga språket som han menar triggar igång ett ”förmänskligande av naturen”, eller antropomorfism som det brukar kallas. Wohlleben ses som ett exempel på den naturromantik som Svensson tycker är bekymmersam, och eftersom Wohlleben kommer från Tyskland blir det lätt att göra en poäng av idéhistoriska kopplingar till den tyska romantiken, idealismen och panteismen.

Wohllebens bok hämtar mycket av sin information från ett nytt fält inom biologin som brukar kallas för växtneurobiologi och som har inneburit något av ett paradigmskifte i vår förståelse av växternas värld. Dess grundare – den italienske forskaren Stefano Mancuso – menar att vi mycket länge undervärderat växterna och deras förmågor. Sedan årtusenden har vi levt med en världsbild där växter porträtterats som icke-kännande varelser, nätt och jämt levande. De har ansetts befinna sig på en nivå under djuren. Detta har gjort oss blinda för att förstå hur komplexa och sofistikerade växterna egentligen är. Eftersom växterna saknar tydliga sinnesorgan som djuren, har vi trott att de är okänsliga, osinnliga varelser utan intelligens. Inget kan vara längre från sanningen. Mancuso och andra har i sin forskning visat att växter är intelligenta varelser som kan se, höra, smaka, lukt och känna, och dessutom har ytterligare ett femtontal sinnen. De kan kommunicera med andra växter och med djur, de har minne, sover, kan hjälpa varandra och manipulera andra arter för att nå egna fördelar. Att de inte har sina sinnen koncentrerade i särskilda sinnesorgan beror på att de inte är rörliga på samma sätt som djuren. Trädet kan inte springa iväg om fara hotar, så därför kan det inte riskera att ha specifika sinnesorgan som lätt kan bli uppätna. Det hade med andra ord inte varit överlevnadsmässigt fördelaktigt om ett träd till exempel hade ett par ögon hängande på en av sina grenar. Därför har träden och andra växter istället sin variant av synsinne utspritt i hela växten, och detsamma gäller generellt för alla växternas sinnen.

Det var inte helt lätt att etablera forskningsfältet växtneurobiologi eftersom detta sätt att förstå växter i början avfärdades som just ”mystiskt”, ”romantiskt” eller ”löjeväckande”. Den reduktionistiska vetenskapen har ansträngt sig till det yttersta för att inte förmänskliga naturen utan istället förhålla sig ”naturvetenskapligt”. I praktiken har det inneburit att man ofta använt ett språk som beskrivit växter och djur som själlösa maskiner. Detta är givetvis inte ett neutralt eller objektivt språk, utan snarare en värdeladdad projektion. Det kallas ibland för mekanomorfism – ”maskinliggörande”. Detta har ofta gjort vetenskapsmän häpnadsväckande blinda för all form av subjektivitet, fri vilja eller intention i naturen. Det som vi benämner med ord som intelligens, känsla eller vilja när det gäller människor, beskrivs i termer av mekaniska instinkter, inneboende scheman, biologiska processer och genetisk determinism, när vi talar om andra varelser. Detta maskinliknande språk har setts som mer korrekt än ”förmänskligande” beskrivningar, trots att växter och djur uppenbarligen har mer gemensamt med människor än med maskiner.

Det är alltså inte så att Wohlleben generellt använder sig av speciella populärvetenskapliga termer som förvränger eller fördunklar den forskning han använder sig av. Forskare har i allt högre grad börjat använda ord och förklaringsmodeller som tidigare enbart använts för att beskriva mänskliga förmågor. Insikten börjar nå vetenskapen att ett sådant ”mänskligt” språk faktiskt i många fall är mer träffande och klargörande än de traditionella maskinliknande, själlösa beskrivningarna. Inom de forskningsområden som kallas biosemiotik och ekosemiotik används semiotiken (ett område inom lingvistiken som undersöker tecken och hur de används i kommunikation, meningsskapande, mm) för att förstå hur levande varelser har förmåga att läsa av och tolka sin omvärld utifrån tecken och tar intelligenta beslut utifrån detta. Varje organism har, enligt biosemiotiken, sin egen livsvärld, de lever utifrån mening och teckentolkning. Alla levande varelser – från celler till växter och djur – känner, hävdar biologen Andreas Weber. Han menar då inte att alla varelser känner på precis samma sätt som människor gör, utan det är ett kännande på en mer grundläggande, existentiell nivå. Det är ett primärt upplevande som binder organismen samman, även rent fysiologiskt. Varje organism är ett subjekt som organiserar flödet av materia utifrån en vilja att bevara sig själv och utvecklas. Organismer har ett inre perspektiv som på samma gång är en yttre fysisk och estetisk realitet. Det finns inget separat subjekt gömt någonstans inuti i organismens kropp, menar Weber. Kroppen är subjektet.

Utifrån en mycket strikt definition av att ”tala” där tal ses som språkljud som frambringas med hjälp av talorgan som läppar, tunga, mm, så har Marcus Svensson naturligtvis rätt i att träd inte pratar, eftersom de saknar dessa organ. Däremot är de kännande, teckentolkande varelser som kommunicerar med sin omvärld, om än inte med mänskliga ord. Detta innebär inte nödvändigtvis att de är medvetna, erfar mening eller tolkar tecken på exakt samma sätt som vi människor. Alla arter har sina egna speciella sätt att kommunicera, och visst är det så att det mänskliga språket har unika symboliska kvalitéer som varit avgörande i vår evolutionära utveckling. Men det finns utan tvekan överlappningar och kontinuitet i olika levande varelsers sätt att kommunicera och relatera till världen. Gränsen mellan människor, djur och växter är inte så skarp som vi tidigare trott. Det finns inte någon fundamental, metafysisk klyfta mellan oss och andra varelser. Istället för att vara ett hinder kan ett visst mått av antropomorfism – rätt använd – vara en brygga över till en djupare och mer korrekt förståelse av det icke-mänskliga.

Naturens rättigheter och nazism

Att Marcus Svensson vänder sig så starkt mot ett förmänskligande av naturen tycks dock inte i huvudsak bero på att det skulle vara ett inkorrekt sätt att beskriva världen. Han är istället rädd för de etiska implikationerna. Eftersom han gjort kopplingar mellan Wohllebens synsätt och den tyska romantiska traditionen är steget inte långt att associera vidare till Hitler och Tredje riket, och därmed bidra till att sprida misstanken att Wohllebens syn på naturen skulle kunna förebåda någon form av nazistisk ideologi. Svensson refererar till historikern Peter Englund som hävdat att i Tredje riket ”hade daggmaskar större rättigheter än vissa medborgare”. Englund har vidare menat att nazisterna var ”banbrytande inom djurrätt”. Han har också hävdat att nazisterna förbjöd vivisektion – det vill säga operationer på obedövade djur – som ett tecken på deras djuromsorg. Ett annat populärt argument som brukar framföras är att Hitler var vegetarian. Tanken är att det finns en logik i detta. Att djurrätt, naturmystik och nazism förenas i någon form av gemensam ideologi, en ”märklig rasbiologisk soppa”. Naturromantiken och rörelsen för naturens rättigheter placeras därmed i ett skrämmande sammanhang.

Författarna Pelle Strindlund och Henrik Wig har i boken Djurens förintelse: Människans nazism mot andra arter granskat påståenden som de Englund och Svensson för fram. På punkt efter punkt slår de hål på Englunds (och Svenssons) argumentation. Exemplet med daggmasken som Englund hänvisar till, där under nazitiden zoologen Axel von Frisch fick en reprimand från inrikesministeriet för att han gjort en obedövad operation på en daggmask, visar sig vid närmare påseende inte handla om någon allmän ideologisk hållning utan måste ses som trakasserier mot von Frisch personligen, eftersom han var halvjude och anställde judiska assistenter. Det stämmer inte heller att operationer på obedövade djur blev förbjudna. De var tvärtom tillåtna. Sådana operationer eller andra plågsamma djurförsök – som att droppa frätande syra på ryggen på en kanin – tilläts visserligen bara en gång per djur, men det fanns inga begränsningar alls i hur många gånger man fick utföra samma plågsamma experiment på olika djurindivider. Att Tysklands djurskyddslag på något sätt skulle vara unik till djurens fördel, vilket ofta påstås, är fel. Den skiljde sig till exempel inte från den brittiska lag som hade varit i kraft sedan 1876. Dessutom var den nya tyska djurskyddslag som skrevs under och antogs av Hitler inte något som nazisterna var skapare av. Grunden till den nya lagen hade utformats redan 1927, innan nazisterna hade något politiskt inflytande. Det populära påståendet om nazismens koppling till vegetarianism bygger även det på en lös grund. Strindlund och Wig finner att förutom Hitler själv (som var nästan-vegetarian) verkar alla andra ledande nazister vars kostvanor vi känner till, varit köttätare.

Nazisterna var aldrig ”banbrytande vad gäller djurens rättigheter” vilket Peter Englund hävdar. Tvärtom finner vi uppgifter om att ledande nazister var emot djurrätt och skrev om människans ”rätt till herravälde över djuren”. Strindlund och Wig sammanfattar med att den syn på djuren som genomsyrade Tyskland under Hitler kan uttryckas som ”djur ska visas omsorg, men får utsättas för död och lidande om det krävs för att tillgodose människors intressen”. Nazismens syn är på djur är med andra ord mer lik Marcus Svenssons etiska hållning, än en djurrättsförespråkares. Inte heller i dagens högerpopulistiska och nynazistiska rörelser finner vi allianser med miljörörelsen eller djurrättsrörelsen. Tvärtom ses de ofta som motpoler.

Visst stämmer det att naturromantik var en del av den nazistiska rörelsen genom dess betoning på  ”jord och blod”. Men det går inte att seriöst försöka hävda att det fanns något enkelt likhetstecken mellan nazism och den romantiska rörelsen. Romantiken var en mångfacetterad idérörelse. Dess olika företrädare kunde vara monarkister eller republikaner, konservativa, liberaler, socialister eller anarkister. Däremot utnyttjade nazismen det faktum att rationalismen och upplysningen förjagat poesin från världen. När denna djupt mänskliga erfarenhetsdimension förnekades skapades en frustration och oro som nazismen kunde exploatera. Men i lika hög grad som de använde sig av ”naturmystik” i sin ideologi använde de även sin tids ”rationella vetenskap”. Exempelvis spelade Darwins vetenskapliga teorier (om än misstolkade och förvrängda) stor roll i argumenteringen för ”den starkes rätt”. Den krigsmaskin och de koncentrationsläger som de inrättade organiserades, som sociologen Zygmunt Bauman visat, enligt industrialismens och modernitetens byråkratiska rationalitet. Nazismen tycks alltså ha tagit till sig element och idéer från både romantik och upplysningsfilosofi och kopplade dem till sina egna politiska syften.

Auschwitz – ett exempel på byråkratisk rationalitet och industriellt tänkande

Att som Wohlleben skriva om träd med förmåga att känna och kommunicera, eller som biologen Andreas Weber – även han tysk –  argumentera för en ”poetisk ekologi” ligger visserligen i linje med romantikens ambition att ta känslan på allvar, men att detta skulle betyda att de därför skulle ha någon ideologisk koppling till nazistisk ideologi är grundlöst och bygger på ohederliga associationer.

Dagens rörelse för naturens rättigheter uppvisar inte några som helst tecken på nazistiskt tankegods. Dess filosofi bygger på en idé om att vi människor är en del av Jordens större livsgemenskap och visionen är att finna fram till ömsesidiga och frigörande relationer inom denna gemenskap. Den globala rörelsen för naturens rättigheter strävar mot en fördjupning, utvidgning och utveckling av demokratin, inte dess upphävande. Utmärkande för filosofin bakom naturens rättigheter är just en avsaknad på den uppdelning mellan ”högre och lägre varelser” som låg till grund för nazisternas ideologi. Snarare har den gamla antropocentrism som Svensson försvarar mer likhet med detta hierarkiska ”vi mot dem”-tänkande.  Som vi såg var det också så nazisterna uppfattade det. Djuren och naturen var till för människans nytta, eftersom människor generellt betraktades som ”högre” och andra varelser som ”lägre”.

Indelningen i ”högre” och ”lägre” är alltså inte något som var utmärkande för nazismen utan det är en föreställning som går som en röd tråd genom den västerländska idéhistorien och som når ända ned till antiken. Idén om förnuftet och rationaliteten har varit en del central del i denna föreställning om en hierarkisk värdeskala. Ekofeministen Val Plumwood menar att doktrinen om förnuftets överhöghet och separation från naturen inte bara legat till grund för förstörelsen och exploateringen av icke-mänskliga varelser, utan också för förtryck av kvinnor och kolonial rasism. De förtryckta och marginaliserade grupperna har definierats som tillhörande ”naturens sfär” och därmed lägre stående och till förfogande för den vita, ”rationella” mannen. Ett tidigt exempel är Aristoteles som ansåg att tillvaron var arrangerad i dualismer där härskaren, mannen, förnuftet och det civiliserade tillhörde det överordnades sfär, medan slaven, kvinnan, känslorna och det vilda tillhörde det underordnades sfär. Växter och djur ansåg han enbart vara till för människans nytta.

Upplysningstidens och humanismens idé om människan var baserad på denna dualism mellan förnuft och natur, och trots fagert tal om alla människors jämlikhet var vissa grupper av människor priviligierade på bekostnad av andra grupper som inte ansågs vara lika fullt ut mänskliga. ”Alla människor är jämlika, men vissa människor är mer jämlika än andra” för att parafrasera ett välkänt citat från boken Djurfarmen av George Orwell. Vi är alla väl medvetna om den hårda kamp som fick föras av abolitionisterna för slaveriets avskaffande, av kvinnorörelsen för kvinnans rättigheter och av arbetarrörelsen för drägliga arbetsvillkor. En kamp som på många sätt fortfarande pågår.

Nazismens ideologi har starka kopplingar till denna gamla västerländska idétradition där mänsklig civilisation hyllas och där naturen – och alla som associeras med den – nedvärderas. Judar, ryssar och andra ”undermänniskor” sågs av nazisterna som stående närmare naturen och det primitiva. Arierna däremot, tillhörde enligt dem kultursfären vilket bevisades genom att de påståddes ha regelbundna arbetstider och rationell tidsdiciplin, hög moral och att de skapade musik och konst, vad Hitler kallade ”människoandens högsta uttryck”. Enligt Hitler hade judarna överhuvudtaget ”inte en enda sann musiker, tänkare, ingen konst, ingenting, absolut ingenting”.  Judarna ansågs tillhöra den primitiva, låga, natursfären. Pelle Strindlund och Henrik Wig beskriver i sin bok hur nazisternas argument för att rättfärdiga sitt storskaliga dödande av judar i förintelselägren är påfallande lika – ja faktiskt identiska  – med de argument vi idag använder för vårt storskaliga dödande av djur i djurfabriker.

Ett devalverat människovärde?

Låt oss efter detta gå vidare till den konkreta fråga Marcus Svensson reflekterar kring i sin essä: innebär naturens rättigheter att människovärdet relativiseras och devalveras?

Livet – en stege?

Denna farhåga bygger på en hierarkisk föreställning där människans höga värde antas vara beroende av att andra varelser har ett lägre eller inget värde. Det är som en smal stege där olika varelser är placerade och där de nödtvunget måste befinna sig över eller under varandra. Om du klättrar uppåt på stegen, måste någon annan tvingas nedåt. Eller som filosofen Arne Naess uttrycker det med en annan liknelse i sin bok Livsfilosofi:

”Nu finns det emellertid många som antar att om vi visar omsorg för existensbetingelserna för andra varelser än människan, så kan vi inte undvika att det går ut över människorna själva. Man säger till och med att en sådan utvidgad omsorg om andra varelser är ett uttryck för en sorts nedvärdering – ett människohat. Men då verkar det som att man föreställer sig att omsorg är något som befinner sig i en slags flaska av en bestämd, given storlek. Om man droppar omsorg på varelser som inte är människor finns det lite mindre kvar i flaskan av omsorg som kan komma människan till godo”

Psykologer har gjort undersökningar som visar att i en god och hälsosam gemenskap känner sig de enskilda individerna framhävda och värdefulla, men som en del i en gemenskap. I en dysfunktionell grupp däremot, känner sig individerna hotade och ifrågasatta och de börjar då försvara sina positioner och sitt eget värde genom att trycka ned andra. Det verkar som om den antropocentriska etik som varit normerande i västerlandet under lång tid, tagit sin förebild från hur en dysfunktionell grupp agerar. Men det finns inget som säger att vi behöver se relatera till andra varelser på det sättet. Det är hög tid att befria oss från föreställningen att människors värde minskar för att andra varelser erkänns respekt och rättigheter. Arne Naess ansåg att ”utvidgad omsorg för andra än människorna, fördjupad omsorg om människorna” var ett bra slagord för att uttrycka detta.

Svensson menar att om vi skulle börja behandla träd som om de har rättigheter skulle det inte bara leda till att människors värde hotas, utan också att den biologiska mångfalden kan komma att drabbas. Om vi värnar om trädens sociala behov av att leva nära andra träd, skulle det kunna leda till att stadens alléer och stadsparker skulle ses som trädplågeri, och det bästa då kanske skulle vara att undvika att plantera sådana träd för att inte åsamka dem lidande. Och han konstaterar: ”Att de konstlade naturmiljöerna i städer uppskattas och är nödvändiga för insekter och fåglar – och säkert i någon mening för mänskligt välbefinnande, får betraktas som underordnade intressen.” Skyddet för trädens rättigheter skulle alltså skapa en stad som är sämre för människor, insekter och fåglar eftersom trädens rättigheter går före de senares behov. Jag vet inte vilka företrädare för naturens rättigheter som Marcus Svensson stött på som argumenterar på det viset, som enbart skulle vilja ta hänsyn till trädens intressen. Troligen ingen alls. För varför skulle människornas, fåglarnas och insekternas intressen vara underordnade trädens? Varför skulle enbart trädens intressen tas hänsyn till?

Självklart räknas människornas rättigheter och intressen också, liksom fåglarnas och insekternas. Naturens rättigheter utgår från vad som kan kallas en multicentrisk etik, som är öppen för många olika sorters värden, och hos många olika sorters varelser. Det är en värld där djur, växter, arter och ekosystem har rättigheter. Att någon har rättigheter innebär att vi är skyldiga att visa dem respekt. Denna respekt bör uttryckas på olika sätt beroende på vilken sorts varelse det rör sig om och vilka förutsättningar den har. Träd har trädrättigheter, fåglar har fågelrättigheter, floder har flodrättigheter, människor har mänskliga rättigheter. Sue Donaldson och Will Kymlicka föreslår exempelvis i boken Zoopolis: A Political Theory of Animal Rights att i relation till vilda djur har vi människor först och främst skyldighet att visa respekt för så kallade ”negativa rättigheter”, som att låta dem leva i frihet och att inte förstöra deras livsmiljöer. I relation till tamdjuren, som i högre grad är en del av vårt samhälle, har vi skyldighet att respektera deras kallade ”positiva rättigheter” som att de har rätt till mat, vatten, skydd, medicinsk vård, osv. Ekosystems rättigheter kan bestå i att inte skada ekosystemens hälsa och livsuppehållande funktioner.

Javisst, det blir mer komplext när vi skall göra etiska val. Det blir fler behov, intressen och rättigheter att ta hänsyn till. Vi kommer ibland behöva välja att skydda vissas behov när vi inte kan skydda allas. Men åtminstone erkänner vi att behoven finns och vi har ansträngt oss för att ta hänsyn till dem. Inget skjuts åt sidan utan en tanke. I Svenssons exempel är det inte alls givet att vi skulle ta bort parker och alléer. Däremot kanske vi skulle börja fundera över hur vi kan ta ökad hänsyn till trädens intressen då vi utformar våra parker. Trädarter som trivs bäst i flock kanske vi, när det är möjligt, i större utsträckning kan låta växa på det sättet. Och vi kan utforma det på ett sätt som insekterna, fåglarna och säkert också människor skulle kunna uppskatta. I många situationer behöver vi inte sätta upp hierarkiska skalor eller rangordningar som talar om vems behov som är viktigast, vem som skall vinna på vems bekostnad. Vi kan ofta hitta lösningar som är win-win. Som gynnar både människor, träd, djur och ekosystem. Vi håller idag på att förstöra livet på jorden i en aldrig tidigare skådad takt. Detta kan ses som en direkt konsekvens av att vi behandlar jorden och dess varelser som rättslösa objekt. Eftersom vi är så intimt sammanbundna med resten av naturen hotar den ekologiska förstörelsen naturligtvis även oss människor och våra mest fundamentala rättigheter. Inga mänskliga rättigheter kan tillgodoses på en förstörd planet. Det är sannolikt så att respekten för naturens rättigheter är en förutsättning för att långsiktigt kunna värna de mänskliga rättigheterna.

I en tid när skarpa gränser mellan människor och andra livsformer suddas ut till förmån för kontinuitet och överlappningar framstår det som märkligt att just rättigheter skulle vara en domän som uteslutande är till för människor. Att människan ses som den enda varelse med rättigheter och alla andra livsformer ses som rättslösa, skapar en systematisk obalans i vår relation till resten av naturen.

Visst kommer det påverka äganderätten om naturens rättigheter erkänns. Privat ägande har ofta tolkats som despotisk makt över det ägda, och när andra hänsyn tas framställs det som ett hot mot denna äganderätt. Naturens rättigheter skulle betyda att ägande omtolkas mer i termer av samverkan och ansvar. Vi behöver gå från en parasitisk relation, till en symbiotisk. Skogsägaren måste då i högre grad inte bara tänka på sina egna intressen utan också på skogens behov. Att äga skog blir liktydigt med att samarbeta med skogen med respekt för dess rättigheter. Svensson tar upp några exempel på hur byråkratiska regler som var ämnade till att skydda äldre träd kan leda till att skogsägare istället hugger ned träden innan de blir gamla. Och självklart kan regelverk ibland utformas på felaktiga sätt. Det får man lära sig av och skapa smartare lagar som bättre uppnår ens syfte. Men att inte ha några lagar alls är knappast ett alternativ som skulle leda till ökad respekt för skogen, vad än nyliberala tankesmedjor som Timbro må hävda.

Den privata äganderätten i dess nuvarande tappning är inget självklart som vuxit fram ”naturligt”. Det är resultatet av en centraliserad strategi som drivits på av såväl stat som kapital, på lokalsamhällets och allmänningarnas bekostnad. Den statliga suveräniteten och den individuella äganderättens institutioner blev i Sverige (och i de flesta andra länder) från 1700-talet och framåt ett sätt att förvandla gemensamheter och allmänningar till koncentrerat kapital. Det var en omskakande och ofta våldsam process, där byar sprängdes, sociala gemenskaper skingrades och skogar skövlades.

För att kunna respektera naturens rättigheter kommer vi sannolikt behöva se en nytändning för idén om gemensamheter och allmänningar. Självklart kommer krafter som Timbro och Svenskt näringsliv protestera högljutt. Juridikprofessorn Ugo Mattei slår fast att ”återerövrandet av det gemensamma måste förstås i termer av en djupgående konflikt mellan två världsbilder: den mekanistiskt-teknologiska som bygger på individualism, dominans och ett kvantifierande perspektiv, och den ekologiska som bygger på gemenskap, helhetstänkande och ett kvalitativt perspektiv”.

Klimatförändringar, artutrotning och förgiftning av våra naturmiljöer är egentligen symptom på ett djupare liggande problem, som handlar om vår dysfunktionella relation till planeten. Att se resten av naturen som subjekt, med rättigheter, kan hjälpa oss till en mer respektfull attityd gentemot den levande världen. Detta är inte bara en nyckel till att skydda de arter och ekosystem som existerar här på jorden tillsammans med oss, utan innebär också en ökad chans till mänsklig överlevnad. Det erbjuder också ett nytt sätt att se på vår egen mänskliga värdighet: där vår roll och vårt värde inte längre består i att dominera, plundra och härska över, utan att leva i samklang med och hylla den livsgemenskap som vi är en del av.

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 tankar om “Om träd och rättigheter – ett svar till Marcus Svensson

  • ullis

    Det finns Talande träd men de talar nog inte med Marcus Svensson. Vi har ett problem med att större delen av mänskligheten inte är medveten.

  • Per-Lennart Skoog

    Fantastiskt bra svarat! Mycket imponerad av är den hänsynsfullhet med vilken du behandlar din motpart. Unikt, behärskat och lärorikt. Marcus Svensson kommer att påverkas på djupet och på Timbro växer desperationen.
    Svenssons inlägg och ditt svar måste läsas av många. Ni bör lägga ner en del arbete på det inom Lodyns ledning. Kanske bör du också publicera en kortversion.
    Tack för upplyftande läsning!
    Per Skoog

    • Henrik Hallgren Inläggsförfattare

      Härlig respons! Tack! Ja, kul om det kan spridas! Ett av de bästa sättet är om läsare delar det i olika sammanhang på fb och andra kanaler. Och tänk om Marcus Svensson skulle påverkas på djupet. Det vore nåt! 🙂

  • Kerstin Holmer

    Tack för en så fin, välskriven och klargörande artikel -skulle vilja se den publicerad i sin helhet på många ställen o önska att många gav sej tid att läsa. Skickade den till en väninna som just berättat att det startats 3 läsecirklar i kommunen här på västkusten med Wohllebens bok.
    Inger hopp för framtiden att kunskapen om växtneurobiologi sprids -ett program i TV skulle man önska …..

    • Henrik Hallgren Inläggsförfattare

      Tack Kerstin!
      Kul att det finns läsecirklar kring Wohllebens bok. Vore roligt om det jag skrivit kunde komma dem till del också 🙂