Om odling och ett naturnära förhållningssätt


av Paula Riesterer

Det är en fantastisk tid nu, våren är här. Och som jag har längtat. När jag ser det spirande livet lyckas jag för ett ögonblick glömma bort alla utrotningshotade arter och andra utmaningar vi står inför. Kraften i växandet är så påtaglig nu. Jag kan nästan känna hur solen drar upp växterna ur jorden. Med sin värme och sitt ljus. Vem skulle kunna neka solen när den kallar. 

I de djupaste lager jord ligger fröet och väntar på de livsbetingelser som skall göra det möjligt för den att vakna till liv. 

Växandet och den skira grönskan vittnar om en kraft som vi inte kan förstå bara ut ur vetenskapen. Växtkraften är liksom magisk och manifesteras mellan himlen och jorden. Växten följer sin lagbundenhet genom utvecklingen av olika växtdelar fram tills att den kan sätta frö. Fröet är det mest magiska för där finns all information för att bygga upp en ny växt. När jag plockar mina fröer, från exempelvis vallmon, blir jag fascinerad att det lilla fröet ska bli den stora växten. Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt att vi människor inte dagligen förundras över detta liv omkring oss. Av växandet. 

Den vilda växten själv undrar nog ingenting särskilt. Den gör det den ska, växer, utvecklas och dör, eller om den är flerårig som ett träd, bygger vidare på sin kropp, år efter år. Den frågar sig inte om den kan bli bättre, större, eller flytta till en annan plats. Den är så självklar och nöjd med sina förutsättningar och det den ska bli. Den behöver inga läxor, ingen skola, inget jobb eller lön. Den vill inte bli bättre än någon annan. Den anpassar sig till förutsättningarna för sitt liv utan att tänka på om det är bra eller dåligt. Den säger inte till oss – Vad dumma ni är, nu gjorde du illa mig, sluta köra över mig, det får mig att bli mindre än jag kan bli. Kan du vara snäll och flytta mig till ett soligare ställe, det skulle jag tycka om! Det är vi som lägger känslor på den, tycker synd om, eller som i de flesta fall, inte bryr oss alls utan går förbi utan att lägga märke till den. Som människa skulle vi kunna säga att växtens förhållningssätt är högsta formen av mindfulness. Ett ständigt varande utan att döma eller tycka. 

När jag jobbar med jord och växter får jag många möjligheter att tänka om dessa saker. Att fundera på vem som behöver vem och på det vilda gentemot det odlade. På våren blir den möjligheten särskilt tydlig. För vem kan inte låta bli att bli nästan omkullsprungen av den intensiva tillblivelsen av olika växter under våren. 

Vi kallar odling för kultur, vi kultiverar landskapet och växterna. Får dem att bli ädlare än de redan är. Tycker vi. Och visst kan det vara fint i en vacker park, där trädgårdsarkitekter bemödat sig att med färg och form skapa miljöer som frambringar känslostämningar hos var och en. Vi har lärt oss att vetenskapligt förstå naturen och i viss mån kopiera den för att kunna odla grönsaker och förädla växter. Men behöver vi inte också förundras över det samarbete som ligger bakom för att kunna göra detta på ett sätt som är naturenligt, där vi inte kränker naturens rättigheter. Det är där vi ibland leker gud. För vi anser att vi kan göra det lite bättre än naturen själv. Förädlingen av växter har ju hjälpt mänskligheten att överleva på mer än det vilda i växtriket. Människan har utvecklat s k kulturväxter, alltifrån olika grönsaker till fruktträd och sedermera även olika hybrider av de redan förädlade sorterna. Vi kan förädla bort växtens naturliga förmåga till reproduktion för att få en homogen växt där alla exemplar ser likadana ut. Det är inte klokt vad vi kan!! 

Vi bär ett stort ansvar för de ingrepp på naturen som förändrar livsbetingelser för växtlivet. På gott och ont.

Livskraften vi ser just nu påminner mig om detta. Naturen blomstrar åter, växtkraften visar sig på sin bästa sida- trots vår omilda behandling av jorden.

Jag är biodynamiker från början. Jobbar med odling och trädgård och människor sedan ganska lång tid tillbaka. Som biodynamiker har jag alltid jobbat för biologisk mångfald och lösningar som går med naturen och inte mot den. Jag har jobbat för helhet och sammanhang där människan kan leva i samklang med naturen, på naturens villkor. Det ingår liksom i mitt uppdrag som biodynamiker. 

Jag måste bry mig om varifrån allting kommer. Det lilla fröet, gödseln, jorden, djuren, växter som jag köper, allt hänger samman i den väv som jag behöver förstå för att kunskapa på rätt sätt.

Min farmor var forskare inom biodynamisk odling. Hon sysslade med att undersöka kvalitet på grönsaker genom två olika metoder som kallas kristallisation- och stigbildsmetoden. Dessa båda metoder som i sig är ganska olika, utgår ifrån att den som analyserar provet “utbildar sig själv” genom att lära sig tolka, förstå och läsa av provsvaren. Vad visar egentligen bilderna. Vad är dålig kvalitet respektive bra kvalitet när det visar sig som en form på dessa bilder. Hur kan man veta vad som är vad. Det tar lång tid och mycket övande att förstå och kunna avläsa detta. Det tar tid att forska inom detta område för det är inga snabba lösningar och ingen snabb metod. Försök efter försök, i tusental. Och sedan skall allt analyseras. 

Jag beundrar hennes envishet och omsorgsfullhet att dag efter dag under en halv livstid fortsätta med det här arbetet. Trots föga genomslagskraft hos media eller gemene man. Tvärtom har biodynamisk odling, denna subkultur blivit hånad genom årtiondena av den s k vetenskapen. Den anses som flummig eftersom den bygger på en människa med stor andlig potential (Rudolf Steiner) och denna mans iakttagelser av den andliga världen. Den är spektakulär eftersom den anser att växtriket och djurriket står i förbindelse, inte bara med materien utan även med makrokosmos. Den dimensionen är kanske inte viktig för att kunna känna vördnad och värna om jordens och växternas liv och mångfald. Men den tillför något för dem som arbetar efter den metoden, av lyssnande, inkännande och vördnad inför livet. 

KRAV rörelsen har gått om den biodynamiska rörelsen med stormsteg. Och det är ju bra. Att odla giftfritt och att djur föds upp på ett mer djurvänligt sätt samt att fältodlingen frångår åtminstone kemisk besprutning mot ogräs och skadedjur, och mestadels NPK gödselmedel på odlingarna är jättebra. Det finns också bra regelverk för att djuren skall ha det bra, få komma ut och vilken slags föda de får äta. Det är det minsta vi kan göra. Men för att gynna mångfald och ekologiskt kretslopp behövs det ett vidare tänkande.

Där går den biodynamiska odlingen steget längre. Den är för ett kretsloppsbaserat tänkande, där man försöker i högsta möjliga mån få växtnäringen att cirkulera på gården genom att tillföra så lite som möjligt utifrån. Att odla bara ett fåtal grödor, utan djurhållning med möjlighet att få kompost, är inte cirkulärt.  En biodynamiker ser till helheten och har ett mycket nära förhållande till naturen, till sina djur och till sin gård och sina grödor. Det beror på att man har förstått något väsentligt om det levande men också förstått hur man kan praktisera detta. Det kan såklart vara kämpigt som för alla näringsidkare. Det är inte bara att sätta sig på traktorn och spruta på lite kemikalier och sedan med ro se hur grödan gror. Nej, det krävs en enorm planering och idealitet,  där man noggrant går igenom jordarnas beskaffenhet, bördighet och möjlighet att få näringsrika grödor att växa. För det är vad vi matar jorden med som ger näring till grödan som sedan ger näring till oss. Varje insats på rätt tid för att inte ogräset ska gro och så den livsnödvändiga komposten som kommer från det väl avvägda antalet djur på gården. För mycket djur, då blir det obalans. För lite djur, samma sak. Det handlar naturligtvis om småskaligt jordbruk. De större biodynamiska gårdarna finns, men för att undvika monokultur är det vanligt att exempelvis en grönsaksodlare ingår i samarbete med en större lantgård för att få växtnäringen att cirkulera. Förutom denna noggrannhet med balansen på gården så använder en biodynamiker också det som kallas för fältpreparat. Det är dessa som utgör den stora skillnaden mellan biodynamisk odling och ekologisk. Preparaten är också utvecklade av Steiner och är menade att förstärka och fördjupa jordens förmåga att beliva sig själv. Som ett slags homeopatiskt preparat, för det är inga stora kvantiteter det rör sig om. Några av dessa tillsätts i komposten medan andra sprids på jorden. 

Framförallt så hjälper man växten att göra djupa rötter så den kan tillgodogöra sig växtnäring i djupare jordlager. Växten blir starkare och mer näringsrik när den själv får hitta det den behöver.

Om vi blir sjuka och behöver hjälp så fungerar homeopatin så att den stärker människans egen förmåga att läka sig själv. Samma med den antroposofiska medicinen. Om du odlar grönsaker och gödslar med ett mineraliskt gödsel, (d v s NPK) så tillför du exakt de ämnen växten behöver för att växa. Men växten behöver inte förbinda sig med jorden för att få näringen. Den liksom sondmatas. Den behöver inte utveckla ett stort rotsystem som hjälper den att fånga upp näring från olika skikt i jorden. Den blir ofta stor och ser fin ut, men det är ofta mer vatten än näring i grödan. En rätt så trist bieffekt av mineralgödselmedel är att eftersom mineralgödsel (NPK) inte tillför jorden organiskt material så byggs inget humuslager upp. Jorden utarmas på sikt. 

Det finns många olika aspekter jag skulle kunna ta upp, men jordens bördighet är en av de viktigaste. Om man dessutom bekämpar ogräs och skadedjur med olika pesticider försvinner livet helt och hållet från jorden. Man ger ingenting tillbaka till jorden, den ska bara ge till oss. Växtlivet utarmas och insektslivet dör ut. 

Alltså, det är fortfarande så att många hävdar att det inte går att odla på något annat sätt än konventionellt. Det är så att man häpnar över människans enfald. 

Ta bina till exempel. Det är väl bra med ekologisk honung och biodling, eller? Det är väl precis samma som den biodynamiska biodlingen sysslar med, eller? Nej skillnader finns. Och en av de stora skillnaderna är att man inom den biodynamiska biodlingen följer binas naturliga livsyttringar och vilja att svärma när man flyttar en del av kupan med en drottning till en ny kupa. Det kräver kunskap och tid att följa kupan på nära håll för att förstå när detta kan ske. En annan är att istället för att mata bina med socker under vintern så låter man dem behålla en del av honungen för att nära sig med.

Jag menar att det är det nära förhållandet, det undersökande arbetssättet som möjligen skiljer ekologiskt från biodynamiskt. Vi bör förhålla oss till vår sysselsättning som forskaren, nyfiket iakttagande och tillämpa ett stort tålamod, dag efter dag. Ett stort arbete utan större lön än glädjen i själva utövandet.

Jag tror att den vördnaden och hänförelsen jag känner inför naturen så här års visar på att naturen är mycket större än jag någonsin kan ana. Jag kan kopiera och odla tills händerna blöder men jag kan ändå aldrig uppbringa den mångfald som naturen själv har skapat. 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Om odling och ett naturnära förhållningssätt

  • Hans Landeström

    Tack Paula för beskrivning av biodynamisk odlingsfilosofi. Anar ett släktskap mellan den undersökande, iakttagande attityden inom biodynamisk odling och det sätt att närma sig naturen som beskrivs inom s.k. goeteansk vetenskap (som Johan Erlandsson beskrivit i tidigare blogginlägg). Viktiga komplement till sedvanlig naturvetenskap.