Om förvandlingskraft in i den nya tiden


av Paula Riesterer

Jag står på darrande ben i den nya världen. Den nya tiden börjar idag. Den börjar nu. 

Fröet till den finns där alltid, under mossbelupna stenar i skogens dunkel, någonstans i gruset under våra fötter, i livet som spirar på de mest oväntade ställen. Varje sekund är en möjlighet att börja om, tänka nytt, och börja ta de där stegen ut i det okända.

Naturen börjar alltid om, hittar nya vägar, och kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Den kommer dock inte att bli densamma, för allt som är levande är i ständig omdaning. 

Även för oss människor är det så.

Men vi människor är lite kluriga. Vi behöver massor med tid att smälta saker, tid att omvärdera, tid att göra oss fria från mönster som håller oss i sitt grepp. Vi kan inte bara plötsligt bli nya sådär hux flux. Och ändå finns möjligheten där, som ett frö som kan gro närsomhelst, möjligheten att vända på en femöring. Plötsligt händer det!! 

Det troligaste är att det tar lite tid att vända skutan. Det är ju så mycket som ska med och få möjlighet att förändras. Alla värderingar från uppväxten. All epigenetik som finns lagrat i våra cellminnen. Vi måste också ta med i beräkningen alla de kortsiktiga vinster vi får av att behålla de mönster vi skapat som finns där idag. Dopaminet som ger oss kickar, mer eller mindre tydliga, som gör att vi väljer att inte ta det där lite svårare beslutet att ta en ny oanvänd stig. Vem vet var vi hamnar då. Det här sker på en nivå som är omedveten. För att få tag i den behöver vi tränga djupare in i vår själs dunkla skog. 

Vi sätter också frön, som möjligheter utifrån vår längtan och våra önskningar, men också utifrån våra tillkortakommanden. Stegen vi aldrig tog, såren som aldrig läkt och sagan om själens outsägliga ensamhet. Dessa frön gror om vi ger dem energi, i olika riktningar, de kan bli vackra berättelser om skapande, kärlek och omhändertagande, eller berättelser om vår sorg och händelser som aldrig fick plats att läka.

Livet är ett mysterium, en gåta som jag hänfört betraktar. De svar som jag endast svagt kan ana med mitt vardagliga jag, förblir dolda och hemlighetsfulla, vill inte komma fram i ljuset av det vakna medvetandet. Svaren om meningen med min existens, om jordelivets varande och den till slut obönhörliga sammansmältningen med allt liv på jorden.

Jag måste bara leva med ovissheten om detta mysterium. 

Jag är människa och jag andas, som allt liv på jorden. Jag vet att möjligheten till nya steg finns här och nu, men jag vet inte om jag kommer ta dem, om jag kommer hinna ta dem, om de kommer vara till nytta. Trots att jag vet att varje andetag fyller mina lungor med syre så vet jag inte hur länge det kommer förbli på det sättet. För jag vet, genom livets försyn, också hur det känns när luften tar slut, när det är svårt att andas. Hur det känns när jag inte kan ta någonting för givet. Den vetskapen om livets förgänglighet har givits mig som en gåva, en nåd och den får mig att trots rädsla, trötthet, sorg och uppgivenhet börja ta de där stegen mot det okända. Jag har inget val. Mitt mål att göra allt jag kan för att ge tillbaka till livet självt, till naturen, till det goda, är kommen ut ur den stora tacksamhet jag känner inför den kärlek som villkorslöst strålar ut från allt levande, och den frikostighet med vilken naturen ger oss sina gåvor. 

Hur gör vi med vetskapen om de mänskliga processernas långsamma verkan i denna tid när saker ställs på sin spets. Har vi tid att grunna på, eller filosofera kring huruvida jag kommer förlora det ena eller det andra, inte kunna resa, konsumera som förr, eller behöver ta beslut som känns nya och obekväma. Hur lång tid får en förvandling ta?

När jag förstår på ett djupare plan hur djup min samhörighet med jorden är blir dock de flesta av dessa “mänskliga problem” ovidkommande. Valet blir enkelt, och det första steget på den nya stigen är redan taget. 

Joanna Macy beskriver i det lilla texthäftet “En del av allt levande” (Vide förlag 2019) hur vi faktiskt redan håller på att förändras från den traditionella synen på oss själva som separata individer, till ett mer vidgat självbegrepp där vi mer ser oss som en del av jorden och dess levande organism och därmed blir mer benägna att vilja skydda den, eftersom den är en del av oss. 

Kanske är det den möjligheten vi har att vakna upp från vår törnrosasömn, när vi fördjupar kontakten med allt levande genom medkänsla och engagemang och därmed lämnar den förlegade syn på världen som separerar oss från jorden och varandra. Kanske behöver vi inte gå omvägen via vanliga psykologiska processer. Kanske har vi nått den punkt där det inre motståndet, där egot är fanbärare, har gett vika för något större. 

Då kan vi nå en sann omställning som genomsyrar vårt sätt att leva eftersom sann omställning låter smärtan få finnas och omfamnar den med kärlek och självmedkänsla. Den låter smärtan få bli en förvandlingskraft att verka ur istället för att dölja och skydda den. Den välkomnas och skapar på så vis nya slags möten med människor och djur där en verklig samhörighet kan få växa fram.

För sann omställning handlar om medkänsla med allt levande på jorden.

Sann omställning är en djup psykologisk process som omfattar hela livet både de inre och de yttre stegen där försoning, glädje, sorg, ansvarsfullt medskapande, ovisshet, smärta och kärlek, förenar allt levande på jorden och banar vägen ut ur våra destruktiva levnadsvanor.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 tankar om “Om förvandlingskraft in i den nya tiden