Om att öva upp sensibiliteten för naturens röster


56752459-udk8uLodyn är initiativtagare till ett Livsröse i Stockholm, tillägnad de djur, växter, svampar och annat liv, som fallit offer för människans hand eller som riskerar att bli utrotade, nu och i framtiden. Det är bara en av många åminnelseplatser som instiftas världen över idag, för just detta ändamål. Under livets historia har det ägt rum fem stora massutdöenden av varelser.  Dvs fram till nu, när ett sjätte massutöende äger rum, pga av det sätt varpå människan breder ut sig och utnyttjar jordens resurser. I världshaven är antalet stora fiskar 90 procent mindre än för 50 år sedan. En på åtta fågelarter, var fjärde däggdjursart och var tredje groddjursart är just nu utrotningshotade, och utrotningstakten för alla arter förväntas öka kraftigt de kommande femtio åren. Livets genetiska variationsrikedom försvinner med andra ord i rasande takt och går oåterkallerligen förlorad pga oss.

Detta medan vi lever våra liv som om det inte angår oss eller som om ingenting kan göras. Alternativt försöker vi leva mer ekologiskt så långt det nu går, som medborgare i ett samhällssystem som har en förbrukning som skulle kräva 3,7 jordklot, om alla levde som i Sverige.

Varför är vi så indifferenta och handlingsförlamade inför det pågående massutdöendet? Förklaringen torde handla om i vilken typ av samhälle vi lever i och präglas av. När vi framlever våra dagar i en ideologi som upprätthåller myten om ständig tillväxt som nödvändig för ett fungerande samhälle, är det lätt att bortse från avigsidorna med denna vedertagna sanning. Vi har vant oss vid och och bygger vår identitet utifrån konsumtions- och resevanor som förbrukar jordens gåvor i en hastighet som får allvarliga konsekvenser för våra medvarelser. Det är svårt att inse kopplingen däremellan när vi själva är indragna i systemet.

Vår indifferens påverkas också av att de flesta av oss inte längre har någon nära kontakt med naturen i det moderna samhället. Människor drivs in till städerna och vi är alla, på ett eller annat sätt, upptagna av snävt mänskliga angelägenheter. Vi hanterar människoskapade ting. Vi vistas inomhus och i olika transportmedel större delen av dagen. Är vi ute, befinner vi oss fortfarande i miljöer omskapade av det moderna samhället. Utrotning av djur och växter försiggår på avlägsna platser (i alla fall mentalt sett), långt från våra dagliga liv.

En stor del av tiden ägnar vi åt att se in i skärmar, som ger oss tillträde till elektroniska världar, som likaledes handlar om mänskliga spörsmål. Det har hävdats att all den tid vi ägnar åt att titta på skärmar påverkar vår upplevelse av verkligheten där ute; att skärmens platthet gör att vår upplevelse av den yttre verkligheten blir tvådimensionell, utan djup. Å andra sidan väcker programmerarnas förmåga att kreéra virtuella världar, såsom i filmen Avatar, till liv samma bävan och estetiska hänförelse som tidigare väcktes i mötet med riktiga berg, hav och skogar.  Vad behöver vi då naturen till? Kan en fråga. Men då har naturligtvis inte hela bilden tagits med i beräkningen.

Någon har sagt att vår civilisation inte är tjockare är 6 tums mull och mylla. Trots detta formas inte vår identitet av den natur vi är beroende av för vår överlevnad. Det framstår som att industri- och konsumtionssamhällets ekonomiska logik med tillväxt som övergripande mål och den kulturella självupptagenheten av det snävt mänskliga, utgör viktiga faktorer till vår likgiltighet och apati inför det vildas utplåning. Det vi inte är i kontakt med eller känner till, kan inte heller påverka våra värderingar och hur vi lever våra liv.

Visst väcker larmrapporterna om den utsatta belägenheten för våra vilda  medvarelser ångest. Men den hamnar lätt i bakgrunden, när vi återgår till att leva våra liv i den mänskliga sfären. Och naturligtvis spelar naturupplevelser en stor roll för många människor. Men de hälsofrämjande sinnes- och kroppstillstånd som naturvistelse ger, skänker en återhämtning som möjliggör fortsatt deltagande i ett samhällssystem som bygger på tillväxt och ett tilltagande resursutnyttjande av planetens tillgångar – med en accelererande artutrotning som följd.

Mot denna bakgrund verkar det vara av stor vikt att vi återvinner sensibiliteten för naturen omkring oss. Genom positiva upplevelser av det mer än mänskliga ökar chansen för att vi också ska vara beredda att engagera oss för dess bevarande. Sensibilitet hör ihop med att vi lär oss lyssna till naturens olika röster som personliga tilltal, från subjekt, istället för objekt; att vi förhåller oss även till icke-mänskliga varelser som personer, som ett annat Du, istället för ett Det.

Rädslan för antropomorfism, tendensen att tillskriva djur mänskliga egenskaper,  var länge en hämsko, som hindrade oss från att förstå djurs medvetanden. Under min psykologutbildning på 90-talet gick det fortfarande att stöta på ståndpunkten att vi inte kan vara säkra på att djur känner känslor som vi.  Men hjärnforskningen visar att förutom kortex, det tunna, yttersta skicktet av hjärnan, delar vi i princip samma hjärna med övriga däggdjur. Och vi delar upplevelser av självmedvetande (om än i varierande grad), kärlek, vänskap, anknytning, tillhörighet, ensamhet, njutning och smärta och rädsla med dem. Och längst ner i hjärnan återfinns reptilhjärnan, som är lika aktiv hos oss idag, som den var hos våra förfäder för miljontals år sedan.

Utifrån hemhörigheten i naturlandskap och umgänge med dess ickemänskliga invånare, kan vi börja ifrågasätta idén om livskvalitet baserad på materiell konsumtion och finna ny(gamla) sätt att känna tillfredsställelse i livet.

Ett första steg att öva upp sensibiliteten för naturen  kan vara så alldagliga saker som att ströva i grönområden, odla på balkongen,  påta i trädgården eller pyssla om blommorna där hemma. Den oreglerade naturen i staden kan också bidra till en ökad sensibilitet. Om vi bara ger oss tid att iaktta, kan vi uppleva både fascination och beundran inför maskrosorna som tränger upp ur asfalten och det vildas återkomst på ödetomter och i stadens mellanrum. Vi har också glädje av att lägga märke till alla de djur som vi trots allt delar vårt livsrum med. Kråkfåglar har visat sig vara intelligenta, sociala varelser, med slutledningförmåga, verktygsanvändande och självmedvetande, värda vår respekt. När det kommer till musikalisk fulländning är de symfonier som försommarens sångfåglar spelar upp svåröverträffliga.

Att själv odla sin mat (om så i begränsad omfattning), med den fysiska, sinnliga kontakt med elementen och det växande som det innebär, framstår som ett viktigt inslag i strävan att bli mer lyhörd för naturens röster. Med jämna mellanrum behöver vi också ge oss ut i mer vild natur, på strövtåg i en nationalpark eller ett naturreservat. Gary Snyder kallar dessa platser för vår tids helgedomar. De är att betrakta som heliga för att de är platser där naturen tillåts finnas till på sina egna villkor. Känslan av hemhörighet på sådana platser uppenbarar en tillhörighet bortom den mänskliga sfären.

Den ökade sensibiliteten inför naturens närvaro i våra liv, sinnligt, emotionellt, relationellt och även metaforiskt, symboliskt, gör att den pågående utrotningen av levande varelser med nödvändighet börjar angå oss. Sensibiliteten inför naturens olika röster påverkar också våra föreställningar om lycka, livskvalitet och vilken typ av samhälle vi vill leva i.

För att inte de känslomässiga uppvaknanden  som larmrapporterna om ekologiska katastrofer orsakar ska “glömmas bort”, behöver vi utveckla kulturella uttryck som tar till vara på och hedrar vår smärta. Av denna anledning skapas nu platser som Livsröset, runt om i världen (http://www.thelifecairnproject.org/ ).

Om du inte själv har möjlighet skapa en sådan plats, kan du alltid bege dig till ett redan befintligt livsröse, med en sten eller två. Bara genom att lägga en sten på röset, gör du en aktiv handling för att häva den kollektiva förnekelse och handlingsförlamning vi är drabbade av, när det kommer till det pågående människoskapade massutdöendet av annat liv.

Livsröset Stockholm ligger på Gärdet, närmare bestämt på Skansberget. För och komma dit kan du ta buss 69 till Källagen. När du klivit av vänder du dig med ryggen mot Djurgårsbrunnssviken. Du ser då en liten höjd ca 100 meter åt norr. Det är Skansberget.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *