Naturterapi – exploatering i ny skepnad?


På senare år har det kommit ett växande forskningsunderlag som påvisar naturens betydelse för vår hälsa. Det bekräftar väl vad många av oss redan visste: Att naturen har en läkande verkan. Bland annat har undersökningar visat att vi blir mindre stressande, får en ökad koncentrationsförmåga och kreativitet samt återhämtar oss lättare från sjukdomar när vi vistas i naturmiljöer. Forskare börjar tala om att skriva ut naturvistelse på recept.

Det är naturligtvis viktigt att denna kunskap lyfts fram. Men ofta känner jag mig kluven då jag läser rapporterna. Jag blir inspirerad av att forskningen äntligen börjar intressera sig för att våra psyken är intimt sammankopplade med naturen. Men jag känner samtidigt ett krypande obehag över hur denna kunskap ramas in.  Det handlar återigen om den gamla antropocentriska frågeställningen hur naturen är till nytta för oss människor. Hälsoeffekterna beskrivs som ytterligare en sorts ekosystemtjänster som naturen utför. Jag upplever att något väsentligt går förlorat när våra naturrelationer beskrivs på detta närmast instrumentella sätt. Jag håller med om vad författaren John Fowles skriver i sin bok ”Trädet”:

Jag tror inte man kan komma fram till naturen på den vägen heller, genom att göra den till terapi, till en öppen mottagning för dem som beundrar sin egen känslighet. Det mest svårgripbara i vår alienering från naturen, det som är svårast att inse, är vårt behov av att utnyttja den på något sätt, att få någon form av personlig avkastning. Vi kommer aldrig att helt förstå naturen (eller oss själva), och förvisso aldrig att respektera den, förrän vi slutar betrakta det vilda som något vi bör utnyttja – hur oskyldig och oskadlig användningen än är.

Jag ser ekopsykologi som något annat än att utnyttja naturen som ett sätt att hela och läka oss själva. Men vad handlar det då om?

Handlar ekopsykologin om helandet och läkandet av jorden?

Det är ett lockande alternativ. Istället för att lägga fokus på vårt eget individuella välbefinnande arbetar vi istället för helandet av jorden, av naturen, av det större livssammanhanget. Men å andra sidan: Tror vi verkligen att vi kan ta ansvar för och kontrollen över planetens välbefinnande? Är det rimligt att se jorden som en sjuk patient som måste ha vår hjälp? Kan vi inte se en släng av övermodig antropocentrism även här? Är vi inte en del av ekosystemen, snarare än dess förvaltare?

Och i samma ögonblick vi ställer frågan på vilket sätt vi kan hela och läka jorden, så kastas ju faktiskt intentionen tillbaks på oss själva igen som en bumerang. För vi upptäcker snart att huvudorsaken till att livets väv trasas sönder beror just på oss människor och det globala industriella och tillväxtbaserade samhällssystem vi skapat.

Orsaken till den ekologiska krisen är vi själva och vår dysfunktionella relation till naturen.

Jag menar att ekopsykologi därför inte borde handla om vare sig helandet av oss själva genom naturkontakt, eller om helandet av jorden.

Utan just om helandet av vår relation till jorden.

Återigen – som så många gånger förut – ser jag att vi behöver fästa mer fokus på det som ligger ”mellan”, det som förbinder. Själva relationen.

Det är lätt att prata om att hela oss själva, eller att hela jorden. Men den brännande frågan vi behöver ställa oss är:

Hur kan vi hela våra relationer? Både på ett personligt, kulturellt och samhälleligt plan.

För det är just en hälsosam relation till planeten och våra medvarelser som är själva förutsättningen för helandet av oss själva och den jord vi är en del av.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *