Naturguidad terapi som ekopsykologisk praktik


Av Hans Landeström

Under en helg nu i juni hade Lodyn en medlemsträff med temat Nature Guided Therapy, en psykoterapimetod som skapats av den australiensiska psykologen George Burns. Jag ansvarade för denna del av träffen, vilket föll sig naturligt då jag i min psykolog- och behandlarroll ända sedan 2004 använt naturguidad terapi i arbete med enskilda personer och grupper. Jobbade då på Haga Hälsoträdgård med stressrehab och guidade deltagare till en terapeutisk naturkontakt enligt denna metod, mestadels ute i det engelska parklandskapet som Hagaparken bjuder på. Upptäckte att naturmiljön och Burns terapimetod sammantagna gav goda förutsättningar att på ett snabbt, enkelt och lustfyllt sätt få människor att uppleva hälsofrämjande effekter av att vara i naturen. Efter några års praktiserande hade jag sedan glädjen av att vara med på en utbildningsdag med Burns, när han besökte Alnarps Rehabiliteringsträdgård och miljöpsykologer knutna till Universitetet där. Eftersom jag var den ende i församlingen som verkligen hade använt mig av hans metod kom det sig dessutom att jag fick tillfälle att språka en hel del med denne ytterst vänliga och älskvärda person.

Jag har alltid tyckt om att presentera den naturguidade terapin för grupper, inte minst för att den är så tydlig, konkret och därmed lättillgänglig. Modellen handlar om att använda sinnesupplevelser i naturen för njutning och allmänt välmående (och har använts i behandling av depression, ångest, stress, trauma, fysisk sjukdom och skada). Det är en välstrukturerad modell för hur behandlare kan guida människor till terapeutiska naturkontakt som de sedan kan fortsätta använda som en sorts egenbehandling. Men när jag skulle börja förbereda min workshop till Lodyns medlemsmöte inföll sig ett motstånd som jag inte kunde negligera. Vill nu bena ut varför jag reagerat på detta sätt – och samtidig förhoppningsvis kunna säga något om hur den naturguidade terapin kan utvecklas i en mer ekopsykologisk riktning.

Tror att mitt motstånd hänger samman med att det ekopsykologiska perspektivet har blivit alltmer internaliserat i min syn på världen. Med ekopsykologins breda fokus på relationen människa-natur framträder ett antal brister eller tillkortakommanden i den naturguidade terapin. En sådan brist är den underutvecklade kritiska dimensionen, vilken behövs för att skapa medvetenhet om orsaker till psykisk ohälsa som sträcker sig bortom det rent personliga – hur det allt mer uppskruvade tempot i samhället, klocktidens dominans, frånkopplingen från sociala relationer, förlust av upplevelser (inte minst av natur) och meningsskapande sammanhang, samt den smärta, oro och ångest som klimatförändring och övrig naturförstöring ger upphov till – bidrar till psykisk ohälsa. Burns verkar inom ramen för det rådande systemet, utan något radikalt ifrågasättande av sådana sjukdomsalstrande samhällsfaktorer. Därmed erbjuder inte heller den naturguidade terapin några strategier för att motverka dessa samhällsfaktorer. Här kan vår ekopsykologiska förening Lodyn lyftas fram som motbild. Med sin betoning på social gemenskap, aktivism till försvar för naturens rättigheter, medlemmars intresse för egen matproduktion och en livsföring inspirerad av naturlevande folk, erbjuder Lodyn flera alternativa sätt att hantera och motverka psykologiska symtom som framträder i det moderna samhället.

En annan aspekt av den naturguidade terapins tillkortakommanden (som hänger ihop med det första) är att den inte gör anspråk på att leda bort från ett människocentrerat, antropocentriskt förhållningssätt, i riktning mot ett mer ekocentriskt (eller multicentriskt) sätt att vara i världen. Burns modell är inordnad i en syn på naturen som leverantör av olika ekosystemtjänster, där vi, vid sidan av att se skogen som timmer, fiskar som delar av ett fiskebestånd, etc, nu även ser vackra naturmiljöer som “en terapeutisk resurs” (för att använda Burns ord). Vi kvarstår därmed i en relation till övrig natur som något förtingligat, bestående av objekt som vi kan använda oss av utan att behöva fråga om vilka behov de har.

Detta kan förefalla märkligt vid konstaterandet att Burns beskriver den terapeutiska förändringen som en rörelse från en “egocentric” till en “ecocentric approach”. Men med detta åsyftas inte en rörelse bort från ett självcentrerat, egoistiskt läge till ett mer altruistiskt sinnestillstånd, utan som en förflyttning från upptagenhet med ältande av depressiva och ångestväckande tankar, till en uppmärksamhet som riktas mot njutningsfulla, rogivande och glädjande sinnesupplevelser av naturen. Detta är visserligen en positiv förändring för den enskilda individen men det bidrar inte på något avgörande sätt till framväxten av ett ekologiskt samhälle.

I min tillämpning av naturguidad terapi försöker jag numera luckra upp gränsen mellan person och övrig natur, bland annat genom att bjuda på en imaginär sinnesresa tillbaka till uppväxtåren och platser som erbjöd trygghet och glädje där och då. Du är den du är som ett resultat av alla dina tidigare och nuvarande relationer med både människor, andra varelser och platser. Att det förhåller sig så är lätt att inse om du ställer sig frågan vad som skulle vara kvar av dig, utan relationen till de mest betydelsefulla platserna i din barndom?

Ett annat sätt att öppna upp för ett mer sant ekocentriskt varande i världen är att medvetandegöra att vi i naturen befinner oss ett fält av känslomässig påverkan mellan alla de ingående organismerna. Upplevelsen av detta fält kan möjliggöras av att vi, såsom daoister, poeter och konstnärer i Kina gjort sedan urminnes tider, öppnar vårt hjärt-medvetande, Xin, i mötet med omgivningen. Därför vill jag uppmuntra varje person som ger sig ut i naturen att medvetandegöra hjärtats kroppscenter, mitt i bröstkorgen och ta emot sinnesintrycken i detta hjärt-medvetande, för att på så sätt upprätta en känslomässig och poetisk relation till landskapet och alla dess invånare.




Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Naturguidad terapi som ekopsykologisk praktik

  • kia

    Intressant, jag tänker att vi har varit i naturen i miljoner år så inte konstigt att vi blir sjuka med vårt moderna sätt att leva som ger snabba kickar, som höjer dopamin och sedan dränerar oss på liv. Det finns nog en längtan att kunna vara med i samklang med naturen hos fler och fler. Ps hur kommer man med på såna workshops.