Musslor, människor och moder Jord


Människor skördar ryggradslösa djur i sjögräsängar vid en strand på Zanzibar. Foto: Lina Mtwana Nordlund

Plettenberg Bay på den sydafrikanska sydkusten vid västra Indiska Oceanen. Solen lyser skarpt från en molnfri himmel och de ihärdiga vågorna kommer allt närmre in, då tidvattnet snart har kommit tillbaka igen. Jag är på stranden pga. forskning, för att fotografera brunmusslor (en inhemsk art) och blåmusslor (en främmande art) på klippstränderna här. Längs Sydafrikas kust är vågorna mycket kraftiga, och ofta är sandstränder och klippstränder insprängda mellan varandra på små avstånd.

Plötsligt uppmärksammar jag att några femåringar tar loss musslor, som sitter fast med kraftiga trådar (byssus), från klippytan och kastar dem ut i havet. Jag frågar dem varför de gör så och får till svar att de bara hjälper dessa arma djur tillbaka i vattnet, eftersom de blivit strandade på land. Barnen gjorde alltså detta i all välmening, även om dessa musslor ju troligen inte klarade sig utan sköljdes iväg av vågorna utan att kunna sätta sig fast igen. På samma strand ser man också vuxna som skrapar bort musslor med stora kraftiga spett, inte pga. välvilja, utan de skördar dessa musslor för att få tillräckligt med föda eller för att sälja dem.

På den sydafrikanska östkusten är detta ett betydligt större problem än på sydkusten. Där är kustbefolkningen mycket fattig och musslor är den proteinrika föda som är mest lättillgänglig och har varit så i tusentals år. Men nu (med ökande befolkning) så har musselpopulationerna utarmats. Det finns inte mycket kvar och det är svårt för brunmusslan att återhämta sig på stränderna. Musslor är generellt viktiga, inte bara för människors liv, utan även för att de utgör ett habitat (en livsmiljö) för en mångfald av organismer. De skapar ett specifikt ekosystem, som dessa organismer är beroende av. Detta innebär att musslor som försvinner i ett område kan ses som inte bara en förlust av en organism eller en resurs, utan även en förlust av ett habitat för andra arter.

Musselbestånd minskar även på andra håll i världen, t. ex. i Östersjön. Förekomsten av blåmusslor här har minskat successivt, speciellt längre in i Finska viken. En av förklaringarna är att salthalten har sjunkit, vilket också innebär ett hot mot ejdern då den livnär sig på musslor. Skulle salthalten minska ytterligare i egentliga Östersjön, ner till 3-4 promille, genom att t. ex. mer sötvatten tillförs havet (pga.. klimatförändringar) så skulle blåmusslorna försvinna och då även ejdern. En sådan utveckling innebär inte bara en ekologisk kris, utan även att när våra barnbarns barn läser Strindbergs Hemsöborna skulle de inte känna igen skärgården.

Att människan under så kort tid på olika sätt har bidragit till utarmningen av den biologiska mångfalden, ekosystemfunktionen och förlusten av habitat är tragiskt, speciellt som det har tagit miljoner år för dessa organismer och ekosystem att utvecklas, och speciellt som de har ett värde i sig själva oavsett värdet och nyttan för oss människor.

I många av Europas kustnära hav håller fisken på att ta slut. Det är vetenskapligt belagt att ett storskaligt trålfiske internationellt är problemet. Enligt vissa beräkningar finns det om 40 år inte några fiskbestånd kvar om ingen förändring sker. Enligt andra mer detaljerade beräkningar måste fångsterna åtminstone minska i över 60 procent av världens fiskevatten för att inte många arter ska försvinna helt. Under 1920-talet fångades 50 000 ton fisk årligen, idag en miljon. Ett ohållbart fiske i vår del av världen påverkar inte bara oss här utan även den fattiga delen av världen. I dessa länder bedrivs ett småskaligt fiske av lokalbefolkningen, som ger tillräcklig mat för dagen eller tillräckligt med pengar för att klara familjens livsuppehälle. En hel del europeiska fiskare har pga. att fiskbestånden här börjat sina begett sig till fiskevatten i andra delar av världen. Längs Västafrikas kust är problemet allra störst, och trots att dessa vatten är bland de fiskrikaste i världen så får inte lokala fiskare här tillräckligt stora fångster pga. att européer med sitt högintensiva trålfiske konkurrerar ut många lokala fiskare. Det är dessutom vanligt att färsk fisk fångad av européer mals ner för att från fiskoljan producera Omega 3-kapslar som säljs till oss i västvärlden. För en burk krävs 600 sardiner! En orsak till flyktingströmmen från Västafrika till Europa kan vara att de småskaliga fiskemöjligheterna försvunnit för den fattiga lokalbefolkningen.

I Sverige och västvärlden använder vi årligen så mycket resurser och lämnar ett så stort ekologiskt fotavtryck att det motsvarar ca 3 jordklot per år om alla människor på jorden skulle lämna ett lika stort avtryck. Detta är en ekvation som uppenbarligen inte går ihop även om folk i allmänhet och politiker i synnerhet tycks tro att en ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion är fullt möjlig trots ett ohållbart utnyttjande av kraftigt minskande resurser. Ekonomin är i själva verket helt beroende av ekosystemtjänsterna, d.v.s. de varor och tjänster som naturen helt gratis förser oss människor med, t. ex. mat, bränsle, byggmaterial, skydd mot översvämningar (mangroveskogar, sjögräsängar etc.) och pollinering. Hur är det då möjligt att vi kan leva över våra tillgångar och tro att vi inte lider brist på resurser, att vi dissocierats från naturen på det sätt som Henrik Hallgren talade om i sitt första blogginlägg? Svaret är bl. a att det finns en stor del av världens befolkning som lever på nästan ingenting. Vi i väst roffar åt oss av resurserna i dessa delar av världen på olika sätt, även i form av att utländska företag ockuperar mark som annars dagligen används av lokalbefolkningen. Många hotell på Zanzibar och liknande turistställen stänger av stränderna för lokalbefolkningen som behöver skörda smådjur i t. ex. sjögräsängar.

När Nordamerikas indianer tillhörande 5 Nations fattade beslut i sina råd reflekterade man över konsekvenserna av dessa beslut 7 generationer framåt och huruvida de ofödda barnen 100-200 år in i framtiden skulle hjälpas av besluten eller ej. Att moder jord skulle vara hel och frisk i framtiden var en självklarhet. Våra politiker i Sverige, Europa och många delar av världen tar inte ens beslut där de tänker 7 år framåt, möjligen till nästa val. Det kortsiktiga ytliga tänkandet är ett ohållbart tänkande. Om vi och våra makthavare inte ännu insett vart vi alla kan vara på väg så låt oss påminnas om vad Cree-indianerna sa på 1700-talet: ”Först när det sista trädet huggits ner, den sista floden förgiftats, den sista fisken fångats, kommer den vite mannen förstå att man inte kan äta pengar”.

Vi är alla en förlängning av naturen själv, en av moder jords tunna trådar som känner av dess vibrationer och svänger i takt med dess trumslag. Vi känner och kommer att känna det alltmer, ju mer vi är i naturen och lyssnar på henne som en vän. Vi – alla organismer och moder jords barn – har ett gemensamt ursprung, och är alla direkt eller indirekt beroende av varandra eller av de livsmiljöer och ekosystem vi bygger upp. Vi är en enhet med en diversitet inom den. Det kommer kanske att krävas en mer direkt konsekvens för den rika världens befolkning innan en stor majoritet ändrar spår eller att den övriga delen av världen sätter press på oss för att vi ska förstå att också vi blir drabbade i slutändan av vår skenbara dissociation från naturen. Men jag tror det kommer en tid snart när vi ser andra djur, växter och jorden som våra bröder och systrar, när vi verkligen tar till oss Satish Kumars ”You are, therefore I am” (i sin bok med samma namn i kontrast till Descartes dualistiska ”I think, therefore I am”). Vi behöver en förändring i hjärtat, en respekt och vördnad för allt i naturen, en vördnadsfull ekologi. Utan vördnad ingen ekologi och utan andlighet ingen hållbar utveckling. Jag hör fotstegen i framtiden. Vi är snart där.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *