Miljökrisen och det manliga betraktelsesättet


Begreppet antropocentrism (antropo, gr, människo-) åsyftar ett normsystem som sätter människan och mänskligheten i centrum i förhållande till resten av skapelsen. Värdet hos djur, växter och övrig natur mäts i hur pass bra de är till nytta för oss. (Det kan ställas i kontrast mot en ekocentrisk livssyn, där även djur, växter, ekosystem och jorden i sin helhet tillmäts egenvärde i sig själva.) Termen antropocentrism är ett viktigt verktyg i analysen av relationen mellan människa och övrig natur, likaväl som av miljökrisens uppkomst. Samtidigt bör vi vara vaksamma på hur begreppet kan göra oss blinda för det faktum att dagens globala civilisation, vilken tillskrivs dessa människocentrerade normer, utgörs av en heterogen samling individer, klasser, etniciteter, samhällen och kulturer, vars inverkan på de ekologiska systemen varierar stort.

Den västerländska civilisationen, som vår tids globala civilisation i stor utsträckning präglats av, är i grunden en patriarkalisk civilisation, som hämtat sin legitimitet till mannens överhöghet över kvinnan både från religion och vetenskap. Makt innehas vanligtvis av en man (eller ”maninna”) på ett universitet, i en bolagsstyrelse, på en inflytelserik post i en offentlig förvaltning eller i en mer eller mindre demokratiskt vald församling. Kanske det bakom den antropocentriska synen på livet egentligen döljer sig en manscentrerad livssyn, en androcentrism (andro, gr. man)? Androcentrism handlar om sätt att leva där manliga och maskulina synsätt präglat världsbild, kultur och historia.

Under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet jämfördes vetenskapsmannens utforskning av naturen med en mans utforskande och kontroll av den kvinnliga kroppen. Francis Bacon, vilken var bland de första som formulerade sig kring den vetenskapliga metoden, talade om att ”binda naturen” och göra henne till en ”slavinna”. I annat sammanhang beskrev han naturen som en ”simpel sköka”. Citaten är hämtade ur boken Naturens död, skriven av idéhistorikern och ekofeministen Carolyn Merchant (1989). Naturens död handlar om det historiska skifte som ägde rum i och med den vetenskapliga revolutionen (vilken i sin tur möjliggjorde den industriella revolutionen). Under denna epok genomgick vår uppfattning om naturen och jorden ett paradigmskifte; naturen gick från att vara organisk och levande (den livgivande jordmodern), till mekanisk (materien som livlös materia). I Merchants återgivning av de första texterna från 1600-talet om forskning i modern mening, framträder tydligt hur den vetenskapliga undersökningen av naturen förbinds med mannens erövring av kvinnan och en sexuellt laddad maktrelation.

Här uttryckt i ett djärvt sexuellt bildspråk, finner vi huvuddragen i den moderna experimentella metoden – naturens fjättring i laboratoret, dissekering för hand och i tanken, och penetreringen av dolda hemligheter – ett språk som än i dag används när man prisar en vetenskapsmans ”hårda fakta”, ”inträngande analys” och ”argumentatoriska framstötar”. Förbuden mot penetrering, i Naturas klagan över sin blygsamhets sönderrivna plagg (som antika och medeltida författare skrivit om, min anm), har förvandlats till ett språk som rättfärdigar att man exploaterar och ”våldtar” naturen till mänsklighetens gagn (Merchant, 1989).

Antropocentrismen och androcentrismen förenas i ett gemensamt synsätt på världen. Detta tänkande struktureras i en hierarkisk dualism, som konsekvent sätter människa före natur och det manliga, före det kvinnliga. Detta dualistiska tänkande har, av den brittiske ekopsykologen Nick Totton, sammanfattats i ”listan”. I boken ”Wild Therapy – undomesticating inner and outer worlds” (2012) förknippas mannen och det manliga med ljuset, kulturen, det civiliserade, sinnet, tänkande, medvetenhet och himlen; medan kvinnan och det kvinnliga är förknippat med mörkret, naturen, det vilda, kroppen, känslorna, det omedvetna och jorden. Ställda bredvid varandra uppträder följande ordpar;

Man                      kvinna
Ljus                     mörker
Kultur                  natur
Civiliserad          vild
Sinne                   kropp
Tankar                 känslor
Medvetet             omedvetet
Himmel                jord

Eftersom mannen står över kvinnan följer det att skådandet av ljuset är att föredra framför att vistas i mörker, att kultur är finare än natur, det civiliserade mer utvecklat än det vilda, sinnet kvalitativt bättre än det kroppsliga, att tankar tillmäts större betydelse än känslor, att det medvetna ska ta kontroll över det omedvetna och att himlen är andligare än den tunga jorden, Med denna lista upprättas ett binärt system av en verklighet som egentligen är pluralistisk och den ligger till grund för mannens kontroll och dominans av allt det som räknas till orden i högerspalten. Förutom kvinnan och naturen blir barn, lägre klasser ursprungsfolk, djur och andra som i något avseende är avvikande (queera) representanter för det vilda, kroppsliga, känslomässiga, omedvetna och jordnära, (aspekter som mannen tränger bort och förnekar inom sig själv och därför projicerar på andra).

Med utgångspunkt i Tottons kritiska granskning av ”listan” är det emellertid möjligt att påbörja en väg ur denna statiska och ojämnlika verklighetsbeskrivning. Totton pekar på att listans ordpar vid närmare granskning inte så lätt låter sig sorteras i en binär lista. Vad som betraktas som manligt och kvinnligt skiftar mellan tid och plats och mannen kan ha ”kvinnliga” sidor och kvinnan ”manliga”.  Ljus/mörker beskriver ett kontinuum där gryning och skymning är en blandning av båda. Ett problem med listan är när ordparen presenteras som jämförbara entiteter, när de i själva verket inte befinner sig på samma nivå i begreppshierarkin. Så förhåller det sig med kultur/natur: Strängt taget är allt kulturbyggande en del av och en aspekt av naturen, vilket gör natur till ett begrepp som är överordnad termen kultur. Mänskliga kulturer är alltid inbäddade i de ekologiska sammanhang de är beroende av och överlever inte utan en livsuppehållande natur, medan naturen överlever utan mänskliga kulturer. Likaledes är ordparet civiliserad/vild inte jämförbara på samma nivå. Det vilda, i betydelsen självorganiserande, spontana, föregår och är en förutsättning för civilisationens ansträngningar att domesticera och tämja naturen (det vilda). Både domesticering och vildhet är visserligen oundgängliga delar av vår kultur, framhåller Totton. Men när domesticeringen överbetonas skapas en obalans. Att kontrollera det vilda för mycket leder till katastrof, vare sig det äger rum inom individen, i gruppen, samhället eller den fysiska miljön. I ”det vildas återkomst” får vi betala priset för den hårda kontrollen av det vilda, oavsett om det kommer till uttryck i psykisk ohälsa, bristande kreativitet, kravaller eller kärnkraftsolyckor.

Vi behöver inte gå längre i analysen för att se att listan vid en närmare granskning faller samman. Kvinnan står inte naturen närmare än mannen. Hon är inte heller en mer kroppslig, känslostyrd, omedveten, eller vild varelse än mannen. Mannen är inte av sin natur mer tänkande, medveten och civiliserad än kvinnan. De olika delar av tillvaron som orden i listan namnger är frikopplade från kön. Det står män och kvinnor fritt att lära känna var och en av dem i all deras djup och komplexitet.

I kritiken av antropocentrism och androcentrism finns risken att ett nytt binärt värdesystem upprättas, där orden i vänsterspalten får representera något sämre än orden i högerspalten, vilket cementerar och förstärker ett dualistiskt sätt att tänka. Istället för att välja det ena före det andra handlar det om att se till relationen mellan dem. Vad skulle skillnaden bli om vi förstod att människan som kultur- och samhällsvarelse inte är avskild från naturen, utan att vi är en del av den? Vad skulle det leda till om vi levde efter insikten att domesticeringen, tämjandet av inre och yttre natur inte kan drivas för långt, utan att det vilda slår tillbaka?

För att skapa en ny kultur, bortom antropocentrism och androcentrism, behöver de aspekter av verkligheten som återfinns i högerspalten av listan s.a.s. rehabiliteras och ges sina rätta betydelser. Det innebär exempelvis att naturen i vår verklighetsbeskrivning går från att vara en resurs för tillfredsställandet av våra behov (och något vi skyddar oss mot) till att bli en existentiell grundval som sätter upp etiska gränser för hur vi lever våra liv och formar våra samhällen. I den nya berättelse som vi behöver för att klara vår tids utmaningar ingår historier om hur kvinnor och kvinnliga värderingar får allt mer genomslag i utvecklingen, liksom att ursprungsbefolkningars kunskaper värdesätts och tas tillvara. Till den nya berättelsen hör också att forskningens inriktning och tillämpning går från att exploatera naturen, till att jobba med naturen, som därigenom återfår rollen som vägvisare/väglederska (i likhet med tiden före den vetenskapliga revolutionen). Uttryckt i ett sexuellt bildspråk slutar mänskligheten att behandla sin älskare/älskarinna som ett objekt som bara är till för att tillfredsställa den egna åtrån. Istället börjar vi lyssna på vår älskades vilja och behov. Det som är bra för honom/henne/hen är också bra för oss.

Beträffande den psykologiska sfären innebär rehabiliteringen av orden i högerspalten att förhållandet mellan sinne/kropp, tankar/känslor, medvetet/omedvetet skiftar till en mer förkroppsligad och känslorik verklighetskontakt, som är öppen för de självorganiserande, mestadels omedvetna, processerna i oss, som vårt medvetna jag bara är en liten del av.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *