Kultur är mer än en konsumtionsvara


Nu känns detta lite gammalt kanske, med tanke på den senaste tidens politiska händelser, men jag skriver ändå lite utifrån de reaktioner kulturministern Alice Bah Kunhke mötte när hon skrev i DN om kulturen som grund för ett ekologiskt hållbart samhälle. Reaktionen från kulturhåll är en ryggradsreflex – tala inte om kulturen som instrument för något annat, särskilt inte något så prosaiskt som ekologisk hållbarhet. Den reaktionen är ju helt obegriplig om man vet något om ekosystemen som bas för det mänskliga samhället och hur vår kultur nu sågar av den gren vi sitter på, men den är ändå rätt förutsägbar.

Svaret är mer intressant: varför är kulturen viktig för att skapa hållbarhet? Tydligen handlar det om hur konsumtionen ser ut. Där [i det hållbara samhället] kommer mycket annan konsumtion att ersättas av kulturkonsumtion, säger kulturministerns pressekreterare Kristoffer Talltorp till DN. Stefan Edman är inne på samma spår i sitt bidrag Konsten kan rädda jordklotet – han hänvisar till och med till livscykelanalys för att bevisa att kulturkonsumtion innebär en mer hållbar tillväxt och välfärd. Missförstå mig inte, skriver Edman, Vi måste givetvis även konsumera materiellt. Men utmaningen är att välbeställda grupper runtom i världen ska finna det intressant att öka andelen icke-materiella njutningar. För att detta framöver ska bli verklighet – och ett verkligt instrument i till exempel kampen mot den globala uppvärmningen – måste det också göras mer attraktivt på marknaden.

Denna idé är förstås den enda tänkbara i ett system som är beroende av tillväxt och ökande konsumtion. Om vi ska hålla oss inom det systemet måste vi också hålla oss till ett mycket ytligt sätt att se kulturens relation till hållbarhet. Kultur som en snuttefilt; en slags konsumtion som ska avleda från annan, mer resurskrävande konsumtion. Förutom att det inte finns någon vidare evidens för att kulturkonsumtion skulle vara förknippad med lägre utsläpp, så behöver vi se kultur som betydligt mer än en konsumtionsvara om den ska kunna rädda något av jordklotets levande system. Kulturen ger oss berättelserna som avgör hur vi agerar, vilka vi tänker att vi är, vad vi tror är viktigt eller inte viktigt, rätt eller fel, möjligt eller omöjligt. Berättelserna som hjälper oss att förstå världen och skapa mening i våra liv. Berättelserna om vart vi är på väg.

För femtio eller hundra år sedan fanns en delad förståelse om framtiden, oavsett om du var marxist eller kapitalist var de grundläggande idéerna om utveckling lika. En ökande materiell konsumtion som garant för lycka och mening, ett rationellt samhälle med vetenskapligt kontrollerad matproduktion, sjukvård, utbildning. Nu verkar dessa idéer inte stämma. Det blir allt svårare att ignorera de ökande klyftorna och de smältande isarna, kemikalierna i blodet eller människorna som flyr sina hem. Framtiden verkar omöjlig, säger professor Kevin Anderson, en av Storbritanniens ledande klimatforskare. Den 4 grader varmare värld som vi är på väg mot är oförenlig med ett organiserat globalt samhälle. När det vi tog för givet om framtiden krockar med en ny verklighet börjar vi tappa tron på de berättelser vår civilisation berättar för sig själv. Vi har förlorat vår riktning.

Vår grundläggande berättelse bygger på antaganden om människor som rationella varelser drivna av egenintresse, om konkurrens som förutsättning för framgång, om samhället som skilt från naturen, som kan domineras och kontrolleras av människan. Denna berättelse formar vårt politiska och ekonomiska system, och förstås även kulturutövandet. Här är människan självklart i första hand en konsument, vilket också Edman och Talltorp utgår ifrån. I den berättelsen blir något som liknar ekologisk hållbarhet en omöjlighet. Inte undra på att det är så svårt att tänka på. För att vår civilisation överhuvudtaget ska överleva behöver vi ifrågasätta dessa antaganden och skapa nya. Som Alice Bah Kunhke skrev [Kulturen] utmanar, får oss att ifrågasätta normer och skifta perspektiv. Kanske är framtiden bara omöjlig om drömmandet begränsas till den rådande berättelsen.

Kultur kan handla om att fly från verkligheten. Nu behöver vi kultur som möter verkligheten, en annan verklighet än vi trodde. Kanske mycket mer spännande? Man får ju tydligen inte säga att kulturen har en uppgift, men om nya och mer hälsosamma berättelser om vad vi gör här och hur världen ser ut kan komma från något håll, så är det från konstnärer, filmare, författare, musiker, poeter och andra berättare. Kulturen låter oss vara mer medskapare än konsumenter, tänjer gränserna för vår fantasi, hjälper oss att drömma om det som inte är. Om en vackrare värld, kanske?

(jag skrev detta ursprungligen för DN och det märks, märker jag. Hade nog skrivit om kultur på ett annat sätt här! Nästa gång!)

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *