Klimatkris, vansinne och bortträngning


De nazistiska doktorerna som var involverade i förintelsen av judar ägnade dagarna åt att tortera och mörda människor på de mest bestialiska sätt. Efter jobbet gick de hem och lekte obekymrat med sina barn och njöt av att slappna av en stund i trädgården och lyssna på Beethoven.

Hur kunde de egentligen klara av detta? Hur kunde de leva ett liv där de under ena halvan av dagen agerade med sådan brutalitet och grymhet, för att sedan förmå sig att stänga av allt detta och anta rollen av varma, omsorgsfulla familjefäder?

För de flesta av oss verkar detta ofattbart. Vansinnigt. Men det mest skrämmande är kanske detta: Dessa nazidoktorer var inte några udda psykopater. De var vanliga människor. Som du och jag. Och deras sätt att agera kanske egentligen inte är så väsensskilt från hur vi själva beter oss och hanterar våra liv.

Jag tänker på hur vi förhåller oss till klimatkrisen. Vi känner till att vårt sätt att leva i den industrialiserade världen leder mot katastrofens rand. Vi hörde på nyheterna i fredags om IPCC-rapporten där forskarna säger sig veta med minst 95% säkerhet att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan, och att konsekvenserna kommer bli fruktansvärda om vi inte minskar våra utsläpp av växthusgaser radikalt. Och vi har inte många år på oss att vända den ödesdigra utvecklingen.

Om vi verkligen tog frågan på det allvar som forskningen säger vi måste göra, då skulle vår reaktion se helt annorlunda ut. Samhället skulle då sätta klimathotet och andra globala ekologiska kriser som absolut främsta prioritet. Vi som privatpersoner skulle inte bara säga oss vara villiga att ändra våra vanor och offra vår egen bekvämlighet, vi skulle kräva av politikerna att de skulle ta just sådana beslut. Vi skulle alla engagera oss i den historiska omställning som behövs. Visst förekommer en hel del bra verksamhet inom institutioner, förvaltningar företag och organisationer. Men det stora, breda och radikala engagemanget och de vågade förslagen lyser med sin frånvaro.

Att inte göra det som krävs. Det är vansinne. Vansinne och galenskap.

Och det leder oss till frågans psykiska rötter. För jag kan inte dra någon annan slutsats än att det till stora delar handlar om just psykologi och psykologiska försvarsmekanismer:

* Rationalisering.
Då vi inte klarar av att känslomässigt hantera hoten och vår egen skuld börjar vi skapa rationaliseringar kring våra beteenden. Vi rättfärdigar vårt handlande genom att intala oss att vi har goda intentioner. För att återgå till det inledande exemplet så rationaliserade nazidoktorerna morden på judar genom att jämföra dem med tumörer på samhällskroppen. ”Avlägsnandet” av judarna beskrevs som en nödvändighet för att kunna upprätthålla ett hälsosamt samhälle. Rationalisering som försvarsmekanism är starkt utbredd i hur vi hanterar klimatfrågan. Vi hittar argument varför just vi behöver fortsätta ta bilen till jobbet. Vi relativiserar forskarnas slutsatser om att det sker en klimatförändring, genom att på ett oproportionerligt sätt lyfta fram klimatförnekare.  Eller kanske säger vi oss tro på ”utvecklingen” och att de teknologiska framstegen kommer lösa problemen per automatik. Eller så intalar vi oss att vi gör tillräckligt då vi ger pengar till WWF varje månad. Det finns också de som ägnar sig åt en sorts kallsinning rationalisering som menar att det är oundviktigt att mänskligheten går under (och att det kanske ändå är rätt bra), så det är bara att köra på så länge det går.

* Dissociation.
Vi kan avskärma oss från plågsamma och skrämmande upplevelser genom att koppla bort dem, glömma dem eller förtränga dem. Det kallas dissociation. I sitt starkaste uttryck så kan det ”splittra” vår personlighet i två separata delar. Att kunna dissociera är annars en naturlig kognitiv förmåga som många gånger är viktig för att kunna fungera i vardagen, men det kan också bli till en patologi. Och det gör att vi kan fortsätta med destruktiva beteenden och förtränga dess konsekvenser på närmast häpnadsväckande sätt. Psykiatrikern Robert J Lifton menar i sin bok The Nazi Doctors: Medical killing and the psychology of genocide, att nazidoktorerna klarade av att hantera sin makabra livssituation som både mördare och välmående familjefäder genom en form av psykisk kluvenhet eller ”doubling”. Ekopsykologer har menat att dissociation kan vara en diagnos på hela vårt samhälles relation till jorden och naturen. Vi har kunskapen och informationen om hur vi förstör livsförutsättningarna på planeten och vad vi kan göra åt det, men vi särskiljer denna information och de känslor som är kopplade till den kunskapen, från våra vardagliga liv. En del av oss är medveten om hoten vi står inför. En annan del av oss låter oss obekymrat fortsätta leva våra vanliga liv. På samhällsnivå ser vi samma sak, där politiker vid vissa tidpunkter, vid vissa möten och i vissa departement bedyrar att läget för planeten är oerhört allvarligt och vi måste ta krafttag, för att vid andra tidpunkter, vid andra möten och i andra departement ta beslut som snarare förvärrar förstörelsen.

* Beroende/Missbruk.
Ett tredje sätt att förstå vårt beteende är genom att se oss som att vi fastnat i ett beroende eller ett missbruk. Likt en rökare som inte kan sluta med sitt destruktiva rökande, kan vi inte sluta med vår överkonsumtion och ohållbara livsstil. Vi har blivit beroende av våra bilar, våra semestrar till Thailand, våra biffar. Vi vill inte vara utan dem, oavsett vilka konsekvenser det leder till i det långa loppet. Vi saknar verklig sjukdomsinsikt och förnekar och rationaliserar vårt missbruk och avskärmar oss från dess skadeverkningar. Beroende och begär efter ”mer” är en inbyggd logik i kapitalismen och på så sätt har vi ett ekonomiskt system som uppmuntrar missbruk. Vi lever i ett samhälle som gjort sig sjukligt beroende av ekonomisk tillväxt, där vi är besatta av en hela tiden ökande BNP och där allting kretsar kring detta mål.

* Normalisering.
Alla ovanstående faktorer förstärks av att det är kollektiva psykiska försvarsmekanismer. Vi är inte ensamma och udda i vårt destruktiva beteende, utan de allra flesta runtomkring oss gör som vi själva, och på det sättet blir beteendet normaliserat. Vi lever i en kollektiv förträngning av allvaret i vår situation. När ett patologiskt beteende omfattar ett helt samhälle blir det mycket svårt för en enskild person att nå sjukdomsinsikt och bryta sig ur mönstret. Att klimatförändringen är en gradvis och långsiktig process bidrar också till att vi har svårt att bryta oss ur normaliseringens illusioner och börja agera och ändra riktning, såväl som samhälle och som individer.

Budskapet är måhända tufft: Starka psykiska krafter arbetar för att vi skall undvika att på allvar agera för ett hållbart samhälle. Det blir då också alltmer uppenbart att det inte räcker med enbart information. Det krävs en process av psykologisk självinsikt och transformation som berör alla nivåer i samhället. Vi behöver utveckla förmågan till ett flexibelt, resilient sinnelag som förmår förhålla sig till utmaningar och hot på kreativa och öppna sätt. Ett sinnelag som är nyfiket och lyssnande.

För under alla försvarsmekanismer, rationaliseringar och undvikanden, så arbetar hela tiden livsprocessen för att göra sig hörd och uppmärksammad. Vi är sammanbundna med världen. Jordens smärta är vår smärta. Det vi gör mot planeten river sår i vårt inre. Och om vi slutar se den smärtan som patologisk, och istället börjar lyssna på vad smärtan och sorgen har att säga oss, då tror jag att en utveckling kan formas där ett genuint ekologiskt samhälle kan växa fram.

Helandet av vår dissociativa, splittrade personlighet bär därmed på möjligheten till ett helande av planeten.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *