Känslorna vattnar min inre blomma


av Lina Eggemar

Jag tror inte att jag någonsin känt så många olika känslor som jag gjort under det senaste året. Förskräckelse över virusets utbrott och spridning. Förundran över vilken förändringskraft som kan komma igång när det väl är skarpt läge. Hopp kring att människor sammanstrålar och skapar något nytt och bättre ur krisen. Stress av att gå till en arbetsplats som blivit rörigare p g a pandemin och med bristande smittskydd. Tacksamhet över att faktiskt ha ett fast arbete och därmed min ekonomi tryggad. Frustration och ilska över otydlig information och lamt ledarskap från myndigheter och beslutsfattare. Glädje över att naturen fått en liten respit i miljöförstöringen, utifrån t ex minskad flygtrafik. Olustkänslor inför belastningen på miljön genom de miljarder gummihandskar, munskydd och annan skyddsutrustning som behövts användas. Irritation på folk som verkar strunta i andra och i naturen och som inte håller avståndet eller som slänger munskydd på marken,. Lättnad över att ha kunnat fortsätta röra mig relativt fritt i samhället. Rastlöshet och tristess över all tid hemma. Saknad efter saker som är viktiga och ger mig glädje, men som jag inte kunnat göra. Styrka i att känna att jag håller och fungerar, trots påfrestningarna. Angelägenhet om och motivation att göra förändringar i mitt liv. Förvirring och tvivel kring hur det ska gå till att genomföra dem och hur jag ska orka. Överväldigad över allt som händer både inombords och utanför.


Jag behöver ta hand om alla tankar och känslor som väcks i mig, för att fungera och må bra. Jag är dessutom en ”känslomänniska” samt är väldigt känslig inför sinnesintryck och det jag observerar runtomkring; förstörelse och lidande så väl som utveckling och skönhet. Det har gjort att jag genom åren behövt hitta sätt att hantera mina känslor och känslighet på ett konstruktivt sätt. Att förebygga stress genom bra vardagsrutiner, stor omsorg om min hälsa, träning och meditation är en nödvändighet. Stöd i att lära känna mina känslor och att ha förståelse för och sätta ord på dem, t ex genom samtalsterapi, har också varit ovärderligt. Känslor kan dock vara subtila och är inte alltid så tydliga eller möjliga för det rationella sinnet att förstå. Och det är heller inte alltid nödvändigt. Jag övar mig på att låta mig själv bara vara i känslan och uppleva den, utan bedömning och analys. Detta är dock lättare sagt än gjort. Tid i naturen är till stor hjälp. Utflykter till skog och hav, där jag hittar ställen att sitta ostört i flera timmar. När det är kallare tar jag med mig sovsäck, för att kunna sitta länge utan att frysa. Så ger jag mig själv utrymme att slappna av och bara vara med mina tankar och känslor, utan krav. Det är något med lugnet, skönheten och det friska i naturen som gör att jag kommer ner i varv och hittar in i mer harmoni. Min överhettade hjärna och sårbara hjärta får möjlighet att vila. Bitarna faller på plats, i naturens trygga famn. Det är som att känslorna har sin egen intelligens och när jag ger dem utrymme så kan de hjälpa mig att komma framåt. Min inre blomma, det som är levande och friskt i mig, får vatten när jag är närvarande i känslan. Jag tar emot vattnet, flödet ökar och kraft och motivation kommer naturligt. Så vänder jag mig återigen mot solen, mot ljuset och känner livskraften spira inombords.


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

6 tankar om “Känslorna vattnar min inre blomma