Hopp, förtvivlan och att vila i tillit


Av Pia Björstrand
Visst gör det ont när knoppar brister – varför skulle annars våren tveka? En känd dikt av Karin Boye, som jag alltid minns nu på våren, när hela världen föds om på nytt runt omkring oss. Och visst är det sant, på så många plan. Jag tänker på de små knoppar vi lever i, våra dagliga liv. Ofta så beskurna i stress och oro, som om vi hindras från att blomma ut av det trångsynta samhälle där vi lever. Även om vi på många sätt har friheter som tidigare generationer inte kunnat drömma om är många av oss så fast i normer att vi förstör våra egna liv, helt i onödan. Vi suktar efter pengar och status, fast det inte skänker någon beständig lycka. Vi konsumerar slut på naturens resurser för ingenting – det vi köper blir till skräp alltför snart. Vi lever i ett ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare – och till vilken nytta?
 
Ibland känner jag djup förtvivlan över var vi har hamnat. Hur kan vi ha glömt det som gör livet gott att leva? Jag själv, som är engagerad i klimatrörelsen, engagerar mig gång på gång för att skapa sammanhang där andra än vi som redan är frälsta kan få information och förstå vilken katastrofal situation vi befinner oss i, och försöka hitta vägen till ett nytt, bättre samhälle. Men gång på gång händer samma sak – vi lägger ner en massa tid och resurser och når ändå inte ut till andra än dem som redan är med på tåget. Förra veckan hamnade jag i en riktig svacka där jag tänkte att jag ger upp. Jag skiter i vad som händer; låt mänskligheten gå under! Vi förtjänar ändå inte att leva, tänkte jag i min mörkaste stund.
 
Samma kväll var jag ute och dansade. En varm gemenskap med andra människor, med musik och glädje. Där och då kände jag hur hoppet kom tillbaka, som en varm glöd i mitt hjärta. Inget hade ändrats, utom mitt sätt att se på situationen. Jag kan välja att gräva ner mig i mörkret och ge upp, eller så kan jag välja att se hur jag och många andra verkligen gör vårt bästa för att rädda den här vackra jorden och allt levande på den, och tro på att det gör skillnad. Känna tillit till att det finns ett lyckligt slut, trots allt. Precis som i Boyes dikt, när knoppen slutligen brister och när droppen faller: Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar. Glömmer att de skrämdes av det nya. Glömmer att de ängslades för färden. Känner en sekund sin största trygghet; vilar i den tillit som skapar världen. Jag tror att också våra knoppar kan brista snart, när vi minst anar det. Att vi, i tillit och kärlek, kan skapa en ny värld, där vi kan leva i respekt och harmoni med varandra och allt annat levande på jorden. Att det finns hopp, även när allt känns hopplöst.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *