Hemma


av Frida Gårdmo

Det regnar, jag väntar med att gå ut till i eftermiddag. Hinner inte just nu, måste svara på det här mailet först. Jag har lite ont i foten, det är nog bättre att vila den ett par dagar. Oj, är klockan så mycket, då måste jag börja med middagen. Ursäkter. Det är så väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa göra det man egentligen vet, på en intellektuell nivå, att man vill göra och mår bra av att göra.

Jag har ju haft vanan, gått ut varje dag och njutit av det i fulla drag! I regn, i blåst, när jag var trött eller hade ont i huvudet jag fann glädjen och tjusningen i alla fall! Men så hände, tja livet, det blev lite mycket på jobbet, förkylning, semester och en liten Corona-pandemi som kastade om alla vanor. Och plötsligt en dag började jag fundera på när jag egentligen verkligen var UTE senast!? Hur gick det här till egentligen!?

Och nu då, dessa ursäkter. Det är som om kroppen och sinnena glömt och hjärnan gjort erfarenheten till något historiskt, passé! Det som var glädjen själv blev istället ett borde nästan ett måste och det är ju inte riktigt lika kul när det trängs bland alla andra borden och måsten!

Nä, här krävs radikalt omtänk helt enkelt! Jag VILL gå ut! Jag KAN gå ut! Jag GÅR ut! Och plötsligt blir det lite lättare. Tänk att det är så lätt att glömma vad som verkligen är viktigt för oss, få det att drunkna i alla måsten och borden, göra det till något besvärligt och krångligt. Distraheras av oväsentligheter och se problemen istället för möjligheterna. Jag har ju regnställ, mailen finns kvar när jag kommer tillbaka, jag måste inte gå – det går att cykla med min fina cykel, någon annan i familjen kan börja med middagen eller så överlever vi nog ändå om den blir en halvtimme förskjuten.

Men jag överlever faktiskt inte utan kontakt med jorden, regnet, skogen, mossan. Överlever inte utan doften av tallbarr, ekorren som skuttar över stigen, spillkråkans knackande, utan ljungens färg, stenens lavar, solens glimtar genom trädtopparna, vinden mot min kind. Och jag överlever faktiskt inte utan de rosiga kinder jag får, utan glittret i blicken det ger, utan värmen i hjärtat och lugnet i själen.

Så jag tar på mig skorna och jackan, jag VILL, jag KAN, jag GÅR ut.

Ut till jorden, till skogen, träden, örterna, buskarna, djuren, luften och solen. Väl där är det som att jag aldrig varit borta, som det förlorade barnet välkomnas jag åter. Skogen omfamnar mig med all sin närvaro och magi. Jag andas in lugnet och tryggheten, andas ut stressen. Hur kunde jag tillåta mig själv att glömma detta?

Vindens sus i höga trädtoppar vaggar mig till ro, jag är hemma.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *