Frikoppling – något att sträva efter?


For to be free is not merely to cast off one’s chains, but to live in a way that respects and enhances the freedom of others. ― Nelson Mandela

När FN:s klimatpanel IPCC släppte sin rapport härförleden inledningstalade Sveriges miljöminister Lena Ek.
In Sweden we have taken action since the early nineties and have a steadily growing environmental technology sector. Sweden’s emissions have dropped by 20 per cent since 1990, while GDP has risen by 60 per cent during the same period, sa hon.

Med andra ord, det går fint att samtidigt minska sina utsläpp och öka sin ekonomiska tillväxt, det kan vi i Sverige nämligen. Många som är oroliga för hur ekosystemen ska klara den ständigt ökande pressen från det mänskliga samhället sätter sitt hopp till sådan frikoppling (decoupling) – att vi ska kunna bryta sambandet mellan ekonomi och miljöpåverkan/ökande uttag av naturresurser. Ekonomin skulle då kunna fortsätta växa utan att det påverkade de levande systemen. Det här verkar oerhört svårt att uppnå trots försäkringar om motsatsen. Såväl KTH och SCB som Naturvårdsverket har nyligen beräknat utsläpp från svensk konsumtion. De ökar stadigt, fast nu sker produktion och utsläpp i andra länder. Tidningen Riksdag och Departement beskriver hur regeringen gärna bortser från detta.  Extra pikant eftersom man gärna vill tillgodoräkna sig minskningar av utsläpp på andra håll genom ”flexibla mekanismer” som CDM.

Idén om frikoppling har länge varit väldigt stark och levande, inte bara för siffernissar på regeringsnivå. Jag slår upp tågtidningen Kupé och möts av ett uppslag med rubriken FRAMTIDENS VARDAG. Framtiden knackar på dörren – och ny teknik väller in i våra hem. I Kupés vision av vardag 2025 finns inget synligt behov av den materiella världen. Du skriver enkelt ut ett par nya glasögon i 3D-skrivaren. I odlingsskafferiet odlar du själv dina proteiner – hundra procent hållbart och näringsriktigt. En robot tar hand om disken och förbereder middagen. Simulerar barnen sjukdom? Du kan enkelt kolla med hjälp av deras ”smarta pyjamas” som mäter hjärtfrekvens och kroppstemperatur.

Tydligen drömmer vi fortfarande om att leva som i en liten bubbla av oberoende.

Som om världen inte riktigt angår oss.

Drömmen om den totala kontrollen som ger det totala oberoendet har följt oss länge, men jag tror faktiskt att den är nära döden nu. Den har ju liksom inte hållit vad den lovade. Vi skulle ha flygande bilar vid det här laget, men nu hotar flygplanen världens klimat och trafikstockningar korkar igen världens städer. Vi tänkte oss en framtid utan insekter, men nu är bidöden ett stort orosmoment och utan insekter blir det visst inte så mycket mat alls. Även utanför världens modernaste reningsverk dör bottnarna av syrebrist. Charles Eisenstein skriver i Ascent of Humanity:

Hints that technology was not the vehicle of Utopia began to emerge early in the Industrial Revolution, but its successes were so spectacular that it was easy to believe that social and environmental problems were merely temporary impediments, engineering challenges we would overcome through the same methods, mindsets, and techniques that had solved previous problems: more technology, more control. Today the successes are less spectacular, the crises harder to deny, the promise of Utopia ”just around the corner” more hollow, but we still act as though more control were the answer.

Även om frikoppling skulle vara möjlig – vore det något att sträva efter? Alla avigsidor vi ser i det här ekonomiska systemet har att göra med frikoppling från det lokala, från ekologin, säger humanekologen Per Johansson i SR:s poddradioserie Människan och maskinen. Hur frikopplade vi än känner oss, vi som tillbringar nästan all tid under ett tak, är det såklart en villfarelse att tro att vi är något annat än fullständigt beroende. Men idén om frikoppling har medfört att vi idag, istället för att vara beroende framförallt av människor och landskap i vår närhet, har blivit beroende av ekosystem långt borta. Av människor vi aldrig kommer att träffa. Av institutioner och teknologier vi knappt förstår. En konsekvens är att det är svårt att förstå påverkan av våra val och handlingar, och därför svårt att ta ansvar för dem. Det blir väldigt diffust vad min vardag har med klimatet att göra, vad mitt val av kaffe har med andra människor att göra.

Och en gnagande oro ligger där under medvetandet: om världen inte angår mig – angår jag då världen? Om jag inte behöver världen – spelar det då någon roll om jag finns?

Det är dags att sluta låtsas. Att inse att frikoppling är en illusion, och sätta igång och koppla. Uppmärksamma det nätverk av relationer som vi är en del av så snart vi tar ett andetag. Erkänna ett av våra djupaste behov: behovet av att vara behövd. Det finns många sätt att börja. Vad heter dina grannar? Var kommer din mat ifrån? Vem gör dina skor? Vem ringer till dig och ber om hjälp? Vilka gåvor vill du bidra med till världen?

Eller, bara sätt dig under ett träd och andas. Du andas in – trädet andas ut. Trädet andas in – du andas ut.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *