Fokusera på ingrepp – inte utsläpp


Lodyn har under ett drygt år arbetat med idén om en internationell lagstiftning mot ecocide – livsmiljöförstörelse – inom Romstadgan. Under förra veckan gästades vi av en av de starkaste rösterna för den idén, Polly Higgins. Många fantastiska saker hände under veckan, bland annat träffade Polly – genom en rad tillfälligheter – Jan O Karlsson, en av ”Palmes pojkar” och f d biståndsminister. Han var med och skrev talet som Palme inledde Stockholmskonferensen med 1972, där han efterlyste ecocide som brott.

Polly var också med i SVT Aktuellt. Efter inslaget kommenterade Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson idén i studion. Han var i huvudsak positiv till förslaget som han såg som en ”spännande väg att pröva parallellt med alla andra.” Han luftade också en oro för nya ”populistiska, hoppfulla koncept” som riskerar att ta fokus för politiska processer, eftersom ”allt tryck måste läggas på klimatförhandlingarna.”

Jag är inte så konspiratoriskt lagd. Chemtrails, NWO och andra liknande idéer om att några någonstans sitter och planerar saker bakom ryggen på oss; det får andra fundera på. Men just det här utsläppsfokuset lämnar mig ingen ro. Jag föreställer mig att det finns ett gäng någonstans som är extremt nöjda med att såväl FN som politiker och individer fokuserar på CO2 i gasform. Planetens största möten ägnas denna gas. Enorma ansträngningar för att räkna på ton, utsläppskvoter och ppm. Människor ska gärna känna dåligt samvete över hur många ton CO2 deras livsstil ger upphov till, och fundera över skillnader i kg mellan olika födoslag. Radikala åtgärder efterlyses för att få bukt med utsläppen.

”Radikal” betyder att gå till roten.

Att fokusera på kol i gasform är en märklig strategi. För att utsläpp ska kunna uppstå måste fossilt bränsle förbrännas. Borde inte all möda ägnas åt att fundera över hur vi ska lämna det i jorden? Det är fortfarande helt legitimt för företag att fortsätta leta efter nya källor till olja, gas och kol. Stora fonder, med ägande av respektabla institutioner som kommuner, universitet och våra pensionspengar, spekulerar i oljebolag. Dessa fonder råkar nämligen vara väldigt lönsamma. Svenska AP-fonderna äger andelar i 133 av världens 200 mest koldioxidintensiva kol-, olje- och gasföretag till ett värde av 32 miljarder kronor. De fossila reserver som AP fonderna äger genom sina investeringar motsvarar 93 ton per pensionssparare. Det är nio gånger mer än utsläppen från svenskarnas årliga konsumtion.

En internationell lagstiftning mot ecocide är kanske den mest effektiva åtgärd vi kan göra för klimatet. Fracking, tjärsandsutvinning eller oljeborrning i Arktis är alla exempel på extraktion av fossilbränsle (med oundvikliga utsläpp som resultat) som är oerhört riskabel för ekosystemen. En ecocidelag skulle få företag, stater och investerare att fundera två gånger innan de gick in i sådana projekt. En sådan lag skulle stötta dem som går före nu, som Örebro kommun och Lunds universitet som beslutat sig för att divestera – sälja sina innehav i fossilfonder.

Men ecocide som brott verkar på ett mycket vidare fält än klimatförändringarna. Det är en åtgärd som påverkar vår förståelse av rätt och orätt, som bidrar till att skifta vår relation till allt levande.

Mer om ecocide på svenska på engelska

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *