Floden Whanganui, NZ, får rättigheter som juridisk person


E rere kau mai te awa nui nei,
Mai te kahui maunga ki Tangaroa,
Ko au te Awa
Ko te Awa ko au

Floden flyter från berget till havet
Jag är floden
Floden är jag

(Ordspråk från Whanganui)

Idag har en lag som ger floden Whanganui, Nya Zeeland, status som juridisk person antagits av parlamentet i NZ. För att fira denna historiska händelse släpper vi ett kapitel ur Lodyns kommande bok om naturens rättigheter, som beskriver processen som lett fram till lagen. Texten är skriven av Pella  Larsdotter Thiel.

Från början levde Ranginui, fader himmel, och Papatūānuku, moder jord, tätt sammanslingrade. De hade flera barn som alla var tvungna att leva i mörkret inneslutna i sina föräldrars täta omfamning. Barnen liknade människor. De var Tāwhirimatea, gud över vindarna; Tāne, skogarnas gud; Tangaroa, havens gud; Rongo, gud över de odlade födoämnena och freden; Haumia, de vilda födoämnenas gud; och Tūmatauenga, människornas och krigens gud. Barnen tröttnade på att leva i mörkret och började diskutera hur det skulle vara att komma ut i ljuset. Tūmatauenga, den mest våldsamma av dem, menade att den bästa lösningen skulle vara att döda föräldrarna. Men Tāne höll inte med, utan föreslog att de skulle trycka isär dem. Det var nu inte det lättaste, men när Tāne låg på rygg och använde benen till att trycka isär föräldrarna, och de andra gudarna hjälpte till, då gick det till slut. Med överraskning och förskräckelse for Ranginui och Papatūānuku isär, och barnen fick för första gången uppleva ljus och luft. Tāne planterade sedan träd för att hålla föräldrarna ifrån varandra.
Ranginui och Papatuanuku fortsätter att sörja varandra till denna dag. Ranginuis tårar faller över Papatuanuku för att visa hur mycket han älskar henne. Ibland häver sig Papatuanuku och sträcker sig och nästan drar sig isär för att nå sin älskade men till ingen nytta. När dimma lyfter från skogarna och jorden så är det Papatuanukus kroppsvärme och hennes suckar av längtan efter Ranginui.

Enligt Maorifolkets mytologi härstammar de från dessa gudar. Släktskapet innebär att bandet mellan människor och resten av världen är oföränderligt och oskiljbart. Människan är en del av livets väv, inte överordnad den[1].  Jorden, djuren, skogarna, haven och floderna är antingen släktingar eller förfäder, och kräver samma respekt som en medmänniska. Människorna har en särskild uppgift; att beskydda och ta hand om dem så att de behåller sin mana, sin essens. Vikten som läggs vid mana innebär att ett beteende som genomsyras av respekt är en naturlig del av vardagslivet.

Maorierna har ett ansvar att upprätthålla mauri, livskraften, som genomsyrar allt och som binder samman den andliga och den fysiska världen. Det finns ett ord för denna uppgift – Kaitiakitanga. Det kan översättas som beskyddarskap, förvaltarskap eller omsorg och måste förstås i sammanhanget av maoriernas holistiska relation till sin omvärld. Kaitiakitanga innebär en ömsesidighet eller reciprocitet; naturen behöver ge de människor som tar hand om den – kaitiaki – vad de behöver för att fylla sina behov, både fysiska och andliga. Kaitiaki är ansvariga för att naturen behåller sin förmåga att göra detta även i fortsättningen, att den behåller sin mauri, sin livskraft.

Precis som för andra urfolk blev den europeiska kolonisationen en katastrof för maorierna, vars antal sjönk från ca 150 000 år 1840 till 42 000 år 1900. Många maoriska samhällen slogs i spillror, kunskap och kultur förlorades. Ändå finns mycket bevarat och ännu levande. Idag finns över en halv miljon maorier. De utgör ungefär 15 % av befolkningen i Nya Zeeland och de är en aktiv del av samhället. Maorierna har en relativt stark ställning i jämförelse med andra urfolk, och deras världsbild och begrepp influerar samhället. Kanske är det med hjälp av deras världsbild som Nya Zeeland har fått en relativt stark lagstiftning på miljöområdet? Miljölagstiftningen Resource Management Act har kallats en av de mest progressiva miljölagstiftningarna i världen.

Ett av de mest spännande exemplen på hur naturens rättigheter kan institutionaliseras kommer från Nya Zeeland, där floden Whanganui, en av Nya Zeelands största floder, har tilldelats rättigheter som juridiskt subjekt. Beslutet var kulmen på en lång process, som började redan år 1840 med Waitangifördraget, en överenskommelse mellan den brittiska kronan och Maori. Waitangifördraget kan betraktas som dokumentet som grundlade Nya Zeeland som stat. Det skapade förutsättningar för europeisk inflyttning på ett sätt som möjliggjorde samexistens med Maori. De tidiga kolonisatörerna var beroende av maoriernas välvilja; Maori hade en militär övermakt och hade definitivt kunnat hejda en brittisk kolonisation.

Hennes Majestät Drottningen av England fastslår och garanterar till Hövdingarna och Stammarna i Nya Zeeland och deras respektive familjer och individer den fulla exklusiva och ostörda besittningen av deras Marker, Innehav, Skogar, Fiskevatten och andra tillhörigheter som de kan kollektivt och individuellt inneha så länge det är deras vilja och önskan att behålla detsamma i sin besittning.[2] (Waitangifördraget)

När britterna koloniserade NZ kom all mark att tillhöra kronan under brittisk lag, men samtidigt hade Maori, enligt Waitangifördraget, rätt att använda marken som de brukade. Senare har mark privatiserats genom att delas ut till såväl kolonisatörer som till Maori baserat på var de då levde. Detta har förstås gett upphov till en mängd konflikter, inte minst då det gäller floder. Det livgivande vattnet har en särskild plats i Maorikulturen. Allt vatten kommer ifrån den längtan och förlust som uppstod i separationen mellan Ranginui och Papatuanuku, och vatten är en gåva från Ranginui.

Maorierna är indelade i folk eller nationer, iwi. Den iwi som kommer från Whanganuifloden var känd som flodens folk; Whanganui löper i en dramatiskt kuperad terräng, vilket innebär att de flesta människor lever tätt inpå floden, längs dess stränder. Floden är central i Whanganui iwis liv, som källa till mat, enda transportväg och andliga vägledare. Whanganui är aortan i folkets hjärta, oavsett om de fortfarande lever där eller på andra håll.

Redan 1873 kom de första klagomålen till parlamentet om europeiska övertramp i Whanganui. En rättsprocess med många turer påbörjas 1938 med Titi Tihu som representant och fortsätter i 24 år; den längsta i Nya Zeelands historia. Avslutningen är inte tillfredsställande för maorierna. Den byggde på ett antagande i brittisk lag, att den som äger mark vid floder även äger flodbädden, så att där det finns ett markägande är maoriernas rådighet över floden utsläckt. 1979 återkom Whanganui iwi med frågan till parlamentet, med resultatet att Whanganui River Maori Trust Board etablerades 1988. Samma år dog Titi Tihu, troligen över 100 år gammal. Han hade då ägnat över halva sitt liv åt att försvara sitt folks rätt till Whanganui. Under tiden hade samhällets påverkan på floden ständigt ökat. De ursprungliga källorna till oro för Whanganui iwi var muddring, fraktfartyg, grustäkt och utsättning av lax. Under senare delen av 1900-talet utsattes floden även för utsläpp av förorenat vatten från avlopp, industri och dagvatten, kanalbyggen samt kraftverksutbyggnad.

Samma år som Whanganui River Maori Trust Board bildades, inleddes en ny rättsprocess gällande det statliga elbolagets förnyande av tillstånd för att använda flodens vatten för att generera el. Nu tog maorierna frågan till Waitangitribunalen, en permanent kommission som etablerats för att utreda brott mot Waitangifördraget. Ett yttrande från ordföranden för Whanganui River Maori Trust Board illustrerar väl hur iwi förhåller sig efter ett sekel av försök att upprätthålla sin relation till floden inom ramen för ett europeiskt samhällsskick:
”Vad jag först vill säga till Tribunalen är att vårt folk är trötta, de har fått nog, de känner sig generade över att ideligen behöva komma och tala om vilka de är och vad som är deras. Ni har sett var vårt folk lever, att de får sin andliga, fysiska och materiella livsuppehälle från floden. Att sen behöva komma och tillbringa över hundra år med att försöka säga ’Detta är vi, detta är vad vi försöker hålla fast vid, detta är vad vi har för våra framtida generationer’.

Waitangitribunalen utredde vad det innebar då den västerländska synen på ägande kolliderade med maoriernas världsbild. Floden uppfattas av maorierna som en levande entitet med sin egen personlighet och livskraft, som en odelbar helhet. Den kan inte förstås uppdelad i sina beståndsdelar vatten, flodbädd och stränder, farbara eller icke-farbara delar, som tidigare rättsprocesser hade varit upptagna med. För iwi är skyddet av floden lika mycket ett skydd av dem själva och hela den värld de är en del av. Att ta en del av flodens vatten är att ta en del av folket. Att vanhelga och förorena vattnet är att vanhelga och förorena folket.

Whanganui iwi framförde att fokus måste vara på deras mana i relation till floden, inte på ägandeskap.  Att behandla frågan i termer av äganderätt, med floden betraktad som enbart en resurs, och inte som en taonga (ungefär: ovärderlig skatt) avgörande för identitet, kultur och andligt välbefinnande för folket, skulle befästa den brittiska synen på ägande.

Vi var sålunda ställda inför två skilda förhållningssätt: det juridiska perspektivet som framfördes av Kronans (statens) ombud, med sin oundvikliga uppdelning, och Maoris perspektiv med sin oundvikliga holism” står det i den omfattande och välskrivna rapport som tribunalen producerade. Rapporten konstaterar vidare att ägande inte är en universell lag utan en konstruktion som vissa kulturer håller sig med.  Tribunalen kom fram till att Waitangifördraget hade brutits på flera sätt i fallet Wanganui. Det som från ett västerländskt perspektiv skulle utgöra brott mot äganderätten, innebär från Maoriperspektiv kränkningar av en hel kosmologi och av folkets roll som kaitiaki.

Rekommendationerna från Tribunalen var att staten skulle förhandla med Whanganui iwi om hur en modell för gemensam förvaltning skulle kunna utformas, samt att iwi skulle kompenseras för uttag av vatten och grus. Frågan om hur detta skulle omsättas i praktiken kvarstod.
Ett dödläge uppstod mellan iwi och staten, beskriver Craig Kauffman, forskare i statskunskap vid University of Oregon som har studerat processen. Hur skulle maoriperspektivet på floden som levande helhet kunna försonas med statens hållning, som var att förvaltning måste ske inom existerande juridiska ramverk? Det var när maorirepresentanterna bytte strategi, från att driva frågan som en äganderättsfråga till att driva den som en fråga om perspektiv, som nya möjligheter uppstod.

Lösningen blev att utse floden till juridiskt subjekt. Processen påbörjades 2011 och 2014 slöts en överenskommelse, Ruruku Whakatupua, mellan staten och Whanganui iwi.[3] Syftet är att skapa ett nytt juridiskt ramverk för att erkänna Whanganuifloden som en odelbar, levande helhet: Te Awa Tupua. Floden ska betraktas som en juridisk person, med motsvarande rättigheter, skyldigheter och ansvar. Överenskommelsen beskriver också fyra värden som utgör essensen av Te Awa Tupua och som har tydligt släktskap med ordspråket ovan. Dessa är (a) Te Awa Tupua som källa till andligt och materiellt livsuppehälle; (b) floden som odelbar, levande helhet från bergen till havet, inklusive alla fysiska och metafysiska element; (c) Jag är floden, floden är jag – den oskiljbara sammanlänkningen mellan Whanganui iwi och floden och iwis ansvar för flodens hälsa och välmående; (d) Te Awa Tupua som helhet bestående av många delar och gemenskaper som samarbetar för dess hälsa och välmående. Det är denna överenskommelsen som nu kodifierats i lagstiftning av parlamentet som Te Awa Tupua (Whanganui River Claims Settlement) Bill.

För att ge Te Awa Tupua representation i mänskliga sammanhang ska två personer utses av Whanganui iwi respektive staten: Te Pou Tupua, Te Awa Tupuas mänskliga ansikte. Deras roll är att företräda flodens intressen och verka för dess hälsa och välmående, och de stöds av en rådgivande kommitté. En strategi ska utarbetas för att säkra Te Awa Tupuas ekologiska, sociala, kulturella och ekonomiska hälsa och välmående, och överenskommelsen innehåller även finansiering i form av en fond som administreras av Te Pou Tupua. Kopplingen till maorisk traditionell kunskap, maoriska perspektiv och den genomgående användningen av maoriska namn och begrepp i överenskommelsen är slående. Som exempel kan nämnas strategins namn, Te Heke Ngahuru ki te Awa Tupua. Det kommer ifrån Te Heke Ngahuru; den första höstvandringen av ål, vilket betecknar välfyllda skafferier inför vintern. Namnet sägs symbolisera Te Awa Tupuas potential att försörja alla, om den tas om hand och beskyddas som levande andlig och materiell entitet.

Att tillerkänna naturen rättigheter var aldrig en drivkraft i fallet Whanganui. Att utse floden till juridisk person var en pragmatisk lösning på ett svårt problem med skilda intressen i en unik förhandlingssituation.
Urfolksgrupper är inte omedelbart förtjusta i idén om rättigheter, säger Craig Kauffman. Rättighetstänkandet avviker så radikalt från deras förståelse av mänskliga relationer med naturen. Men de har insett att eftersom de behöver verka inom ramen för ett västerländskt juridiskt ramverk, så är naturens rättigheter  den idé som bäst speglar deras förståelse.
Det var i mötet mellan Maoris anspråk och ambitionen från statens representanter att tillmötesgå dessa inom ramen för existerande institutioner, som idén om Te Awa Tupua föddes. En viktig förutsättning var att en medvetenhet om möjligheten med naturen som subjekt existerade; flera akademiker och statliga tjänstemän kände till Christopher Stones arbete.[4]

Den svenska miljörättsprofessorn Staffan Westerlund har sagt att ingenstans, inte ens i Nya Zeeland med sin Resource Management Act, har miljörätt som akademisk disciplin uppnått något signifikant för ekologisk hållbarhet[5]. Så länge vi tittar på ”hållbarhet” ur lagstiftningsperspektivet, och inte tvärtom, kommer vi inte fram. Det är här urfolksperspektivet blir avgörande. Att vara så förankrad i sin relation till en flod att det blir möjligt att ägna ett sekel åt att försvara den, är en viktig lektion för oss alla och en förutsättning för utveckling av nya regelverk som ser naturen som en person – rentav en släkting – istället för som en resurs. Som Waitangitribunalen skrev om Whanganui: ”Nyckeln till en lösning på situationen ligger i kvaliteten på relationerna mellan Maori och Pakeha (majoritetsbefolkningen, europeiska ättlingar) och människors etiska förhållningssätt till floder. Det är bara då vi förstår att det inte är egendom som främst räknas, utan hur vi relaterar till, och respekterar mana hos, varandra och naturen som vi kan förstå hur Maoris tänkande kan bidra till ett bättre samhälle”.

 


[1] Te Ara http://www.teara.govt.nz/en Encyclopedia of New Zealand, an online encyclopedia created by the Ministry for Culture and Heritage of the New Zealand Government.
[2] Her Majesty the Queen of England confirms and guarantees to the Chiefs and Tribes of New Zealand and to the respective families and individuals thereof the full exclusive and undisturbed possession of their Lands and Estates Forests Fisheries and other properties which they may collectively or individually possess so long as it is their wish and desire to retain the same in their possession;
[3] Te Awa Tupua (Whanganui River Claims Settlement) Bill. Government Bill 129—2
[4] Morris, D K och Ruru, J. Giving Voice to rivers: legal personality as a vehicle for recognizing indigenous peoples’ relationships to water?
[5] Sustainability Alternatives: A German-New Zealand Perspective
Klaus Bosselmann. 2015. New Zealand Journal of Public and International law. Vol 13:1.

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *