Ett år med Ekopsykologi



av: Marie Hendra

Året som gått har bidragit till en helande process för mig på flera plan. Jag har blivit tvungen att inse allvaret i den verklighet vi befinner oss i och samtidigt erbjudits tillräckligt med trygghet för att kunna ta in smärtan det väcker. Jag har fått möta personliga inre konflikter och ta hand om kroppsliga reaktioner samtidigt som jag varit tvungen att närma mig en bild av ett nytt sätt att leva i framtiden. Fantastiska kursledare, underbara meddeltagare i gruppen och bra kurslitteratur i kombination med tid för eget drömmande och funderande har varit ovärderligt.

Den dröm jag hade tre dagar in i kursen har följt med mig under året:
En abstrakt udda varelse står ensam utanför huset vi befinner oss i och gråter, hen riktigt värker fram gigantiska tårar, tårar som blir större och större och som till sist är mycket större än varelsen själv. Jag står inne i huset och frågar hur länge hen stått där och får till svar att det är i tre dagar. Jag går ut till varelsen och hjälper hen sedan in i huset…

För mig är alla drömmar viktiga, de drömmar som kommer till mig på natten med nya insikter och de drömmar jag drömmer fram när jag är vaken som jag kan sträva mot. Jag tror på att vi tillsammans kan drömma framtiden till oss.

Min yrkesmässiga bakgrund består av många års erfarenhet som chef, ledare och mentor med ansvar för att utveckla ledares kompetenser och organisationers förändringsprocesser. Huvudfokus för organisationerna jag verkat i har varit socialt arbete och mänskliga rättigheter men jag har också arbetat en hel del med krishantering, trygghetsfrågor och sociala företag. Jag är socionom och har vidareutbildat mig i processhantering med systemteoretisk inriktning. Jag är stolt och glad över mina erfarenheter men efter året som gått ser jag dem i ett något annorlunda ljus.

Frederic Laloux´s bok:” Reinventing organizations” kompletterade kursen för min del. Mycket av teorierna känns igen från kurslitteraturen men det underlättade för mig att gå via ett organisationsperspektiv för att bl.a. tydligare se vägen bort från en viktig del av den separation vi lever med. Vi har under kursens gång återkommit till känslan av att vi rör oss mellan olika verkligheter och till utmaningen som ligger i separationen mellan vårt ”arbets-jag” och vårt övriga jag/ vårt arbetsliv och vårt övriga liv. Känslan av att vara uppsplittrad, inuti ett hjul som snurrar allt fortare, tillsammans med omständigheter som inte längre kändes acceptabla gjorde att jag efter några månader sa upp mig från mitt arbete för att ge mig själv en paus och möjlighet att starta om på nytt.

Laloux beskriver med utgångspunkt i evolutions- och utvecklingsteori hur mänskligheten har gått igenom ett antal tydliga medvetandestadier. Vid varje stadie har vi tagit ett språng med vår förmåga att kognitivt, moraliskt och psykologiskt hantera världen och vi har samtidigt förändrat själva fundamentet för samhället och därmed också vårt sätt att organisera oss och skapa organisationer. Evolutionen har en riktning och vårt medvetande är inriktat mot en allt större komplexitet. Tiden kommer därför att komma då en stor del av mänskligheten återigen går över till någonting nytt. Den förändring som pågår, sedan ganska lång tid tillbaka nu, medför att vi bli allt mer medvetna om oss själva, att vi är en del av omgivande ekosystem och helt beroende av allt annat levande. I takt med att vi kommer i fas med den del av mänskligheten som redan lever i en enlighet med denna insikt kommer vi att förändra vårt sätt att organisera oss på, i allt större likhet med hur övriga naturen organiserar sig. Samtliga exempel i Laloux´s bok på de han kallar ”framtidens organisationer” har ett kall (ett tydligt syfte som är överordnat allt annat) och det finns en evolutionär energi att lyssna till som rör sig mot detta kall. Dessa organisationer fungerar i självorganiserande system som upprätthåller och bevarar sig själva i ett öppet samspel med omgivningen. Likheter finns med hur delar av gräsrotsrörelserna fungerar runt om i världen: de växer utan central styrning och kontroll, de har ofta tillkommit utan någon enskild initiativtagare och de rör sig framåt utan tydliga riktlinjer.


Jag har tidigare varit verksam inom organisationer som haft fokus på att erbjuda olika former av stöd till de som faller utanför samhället dvs organisationer som hanterar symtom på att vårt nuvarande samhälle inte fungerar som det ska. Samtidigt är det organisationer som styrs av en tydlig värdegrund och jag har stundtals fått erfara att när syftet är i fokus så finns det någonting att lyssna till, något som leder oss i rätt riktning. Det finns ett uttryck inom systemteori som lyder: ”Det vill bli bra”. Det handlar om det så lätta – och så svåra – att släppa kontroll, lyssna och känna tillit. Ett mer följsamt och flexibelt sätt att driva organisation på som snabbt ställer motsvarande krav på omgivande strukturer för att utveckling inte ska försvåras eller stoppas upp.

Vi kommer alltid att behöva organisationer för att tillsammans göra det vi inte kan göra ensamma. Ska vi kunna reparera vår relation till jorden och åtgärda skadorna vi åstadkommit kommer alla livsbejakande rörelser, organisationer och insatser att behövas, inte minst den typ av insats som bidrar till en medvetandehöjning på det sätt som ekopsykologin gör. Eftersom tiden börjar bli knapp blir det allt viktigare att de organisationer och rörelser vi engagerar oss i är mogna nog att kunna hantera och välkomna ”konkurrensen”. Organisationer inom offentlig sektor, varifrån jag har min längsta erfarenhet, är traditionellt hierarkiska organisationer och jag inser att en stor utmaning kommer att ligga i att lära nya sätt att förhålla oss till, inte bara konkurrens, utan också till ego, ledarskap och makt. Det har funnits en seglivad föreställning om att evolutionen talar för maktkamp och konkurrens men den pekar snarare mot samarbete och medkänsla. Det ledarfokus vi ibland möter i rörelser och organisationer är rester från ett onaturligt system och det märks inte minst på hur mycket resurser det krävs för att det ska bibehållas. Kanske är det helt enkelt vårt biologiska behov som nu pekar mot en annorlunda maktfördelning och som någon uttryckte det så är det nog snarare kärlek som utgör kittet i all evolution. Genom ekopsykologin och tillgången till nya sätt att närma mig naturen har jag fått erfara att det faktiskt finns en kärlek som är villkorslös. Det är en kärlek som finns där oavsett hur jag beter mig men samtidigt en kärlek som väcker ett behov av att ge vidare och – framför allt – ett behov av att få visa tacksamhet och att få möjlighet att återgälda den.

En naturlig utgångspunkt inför nästa steg är att naturen får rättigheter på samma sätt som vi människor har rättigheter. Det skulle påbörja en nödvändig omvärdering av vår roll på jorden och skapa förutsättning för en ekonomi som håller sig inom de gränser jorden sätter. Den stillhet, med tid för reflektion och återhämtning som ett virus nu erbjuder oss måste vi själva skapa inför framtiden, med början inifrån oss själva. Det kommer inte att finnas någon annan att förpassa problem, beslut och konflikter till så vi behöver alla själva uppnå mognaden att kunna lyssna in och formulera underlag till beslut där allas behov och rättigheter ska beaktas; bergens, flodernas, sjöarnas, trädens, fåglarnas. De bästa lösningarna kommer att komma av sig själv om – eller när – vi lär oss lyssna på rätt sätt. Då kan jag, och många med mig, sluta försöka förutsäga och kontrollera och istället lära oss känna av och – först därefter- respondera.

Jag tror inte att vägen ur den kris vi befinner oss går att finna i tekniska eller politiska lösningar utan att den är existentiell. Vårt hopp får sättas till att vi som mänsklighet är på väg in i ett nytt medvetandestadie och vår kraft och energi behöver riktas mot livsbejakande insatser som främjar processen. Utmaningen ligger i att det börjar bli bråttom och frågan är om en tillräckligt stor del av mänskligheten kommer att ta steget i tid. Växandet in i en ny form av medvetande kan inte tvingas fram, processen beskrivs oftast som personlig och lite gåtfull. Det behövs verktyg, miljöer och processer som kan hjälper oss på vägen. Laloux´s organisationer visar, på samma sätt som jag tycker att vår kurs i ekopsykologi visat, att om vi omges av personer som redan ser världen från ett mer komplext perspektiv, samtidigt som vi får möjlighet att bli en del av ett tryggt sammanhang och får utforska våra egna inre konflikter, så ökar sannolikheten att även vi börjar ta nya steg mot en annorlunda och möjlig framtid.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *