En hel människa i relation med himmel och jord: Om Indigenous Psychology i omställningen


Av Hans Landeström

Människan har alltid tenderat att placera hemvisten för sin subjektivitet i huvudet främst, eftersom  syn och hörsel är belägna där. Jagkänslan är lokaliserad i det område där vi tar emot och processar syn och hörselintryck, dvs bakom ögonen och mellan öronen. Vi får förstås också information om oss själva genom att “lyssna till hjärtat” och “lita på vår magkänsla” och se kroppen röra sig utifrån vår intention. Men den naturliga placeringen av jagkänslan i huvudet har förstärkts av det kulturella grundantagandet i västerlandet att kropp och själ är separata entiteter. Därigenom har människan i vår kultur alltmer antagit formen av en huvudfoting – den sorts teckning av människor som små barn gör – där benen är fästade direkt i anslutning till huvudet. Och när jaget separerats från kroppen har den också separerats från den omgivande miljön.

Inom ekopsykologin har det skrivits mycket om hur psykets splitt från kroppen och de fysiska sammanhangen ligger till grund för människans pågående destruktion av livets väv och oförmågan att ändra levnadssätt, trots starka signaler på att vi närmar oss en miljökatastrof av bibliska proportioner. Då är det en ljusning att synen på människan är på väg att ändras på många håll. Antonio Damasio var en av de första som utifrån modern hjärnforskning rättade till Descartes misstag – själen och kroppen är inte två väsensskilda ting, istället hör de ihop och bildar tillsammans ett kroppsjag. Ekologin och relationella teorier inom psykologin ifrågasätter föreställningen om den oberoende människan – allting är ytterst sett beroende av allting annat.

Men vi lider brist på tillgängliga metoder för att göra denna nya syn på människan till en levd verklighet, vilket är synd eftersom det skulle vara hälsosamt både för människan och övrig natur om vi kunde bli mer hemmastadda i kroppen och i den värld vi bebor.

Därför finns det anledning att vända sig mot äldre kulturer som i sin helande praktik tagit för givet att psyke och kropp utgör en helhet och att hälsa och välmående handlar om att upprätta ömsesidiga relationer till världen. Nya kunskapsfält öppnar sig för oss i väst inom det som idag går under benämningen Indigenous psychologies. Dessa ursprungliga psykologier – som omfattar allt från naturlevande folks föreställningar om psykiska hälsa och ohälsa, till kunskapstraditioner i tidigare koloniserade civilisationer – ifrågasätter och utmanar det västerländska kunskapsmonopolet och dess universella anspråk. I sina ideér om självets utveckling förenas dessa ursprungliga psykologier i synsättet att individen är en psykofysisk varelse innesluten i ett sammanhang bestående av relationer mellan människor, andra-än-människor och naturen i stort.  För att vi moderna människor ska uppleva detta som en levd verklighet behöver vi förstå att “förnuft – i betydelsen uppdagande av universums lagar  – behöver åtföljas av en djup känslomässig och kroppslig lyhördhet för universum”. Orden kommer från Chen Kaiguo och Sheng Shunchao, nutida företrädare för Dragon Gate-skolan inom daoismen, vilken kan ses som en kinesisk variant av en ursprunglig psykologi.

Det finns ett uttalat ekologiskt tänkande hos dessa författare. De tänker sig att daoismen, denna kinesiska tradition som funnits i närmare 2500 år med rötter ner i ännu äldre shamanistiska sedvänjor, kan spela en viktig roll i omställningen till ett ekologiskt samhälle. Dess bidrag såväl filosofiskt som praktiskt handlar om just detta; att utveckla människans förmåga att skapa en “djup känslomässig och kroppslig lyhördhet för universum”. Genom att gå från upptagenhet med “personer-ting-händelser” till relationen “himmel-människa-jord” får människan möjlighet att se sig själv och sitt  liv i ljuset av det större sammanhangen.

Daoisterna brukade dra sig tillbaka upp i bergen för att ägna sig åt inre kroppslig/själslig/andlig kultivering och för att utforska samhörigheten mellan människa och Natur. På dagtid studerade de omgivningarna i bergen, på nätterna stjärnhimlen. Över tid utvecklades en ackumulerad kunskap om korrelationen mellan naturens processer och aktiviteter i kroppen. Människan sågs som en miniatyr av jorden och universum. Jordens uppbyggnad återspeglade sig i den mänskliga kroppen. Vi bestod av samma element och meridiansystemet i människans kropp var en mikrokosmisk motsvarighet till Jordens eget meridiansystem. Självkultivering innefattade att utveckla qi, livsenergi i den egna kroppen med hjälp av relationen till berg, floder, träd och andra naturfenomen. Yin/yang och de fem elementen i människan ställdes i samklang med yin/yang och elementen i landskapet, på jorden och i himlen.

Daoistiska mästare och adepter kunde söka sig till  toppen av stora bergsmassiv för att studera hur vindar och moln rörde sig i bergen eller så kunde de bli sittandes vid en damm som natthimlen speglade sig i – för att uppgå i enhet med stjärnorna, månen, bergen, växterna, djuren och vattnet.

Jag återkommer i kommande blogginlägg med närmare upplysningar om hur daoistisk träning kan hjälpa en att utforska relationen himmel-människa-jord och utveckla en känslomässig och kroppslig lyhördhet för universum.


Referenser:

 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “En hel människa i relation med himmel och jord: Om Indigenous Psychology i omställningen

  • Ulrica Rydin

    Tack för detta fina och intressanta inlägg Hans. Påminner mig om en längtan som alltid sökt mig – att befinna mig på en topp i ett stort bergmassiv. Ska undersöka referenserna här också och ser fram emot uppföljande bloginlägg.