En fördjupad relation till naturen genom haikudiktande


Haikudikter har skrivits och utvecklats under århundraden i Japan, framför allt av zenbuddhistiska poeter på resande fot, till att bli en så ”ren” diktform som möjligt bestående av endast 17 stavelser på tre korta rader (5, 7, 5 stavelser per rad). Man kan likna det vid naturdiktande, ofta på något sätt knutet till naturens olika årstider (förmedlat t ex genom en blomma, ett djur, en vädertyp). Det är helt klart ett sätt att fördjupa relationen med naturen och dess organismer, och även ett bra verktyg i en Goetheinspirerad studie av naturen för att formulera den högre ”teorin” eller fenomenets kärna i en naturs enhet som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

En haiku bör vara enkel, ofta med någon typ av insikt eller överraskning på slutet. Den fångar och målar upp en liten bild, som är fri och luftig, och som förmedlar en viss stämning. Två skilda bilder kan ställas samman, som belyser varandra eller blir en kontrast, och till ett överraskande moment. Friheten nås inom den givna ramen, och dikten behåller samtidigt sin korta kärnfulla karaktär. En äkta haiku sägs ha fallit av helt av sig själv, har hela universum inuti sig, och är ett mikrokosmos sett genom det naturligt vardagsnära, medan den artificiella haikun känns som om en bit av livet avsiktligt har brutits loss. Man undviker metaforer och liknelser. Den mest uttrycksfulla haikun säger inte något om livet utan uttrycker ett levande ögonblick, som pekar och inget mer. En bra haiku är dessutom en sten kastad i en läsares sinne, vilket skapar ringar av associationer. På så vis inbjuds läsaren att medverka och deltaga i dikten. Mycket läsvärt kan alltså stå mellan raderna.

Här är några av mina egna haikudikter som exempel på hur olika haiku kan se ut, och med förhoppningen att fler börjar studera, beskriva och ge röst åt naturen genom denna dikt- och konstform:

Över ljungheden

cyklar en ensam mänska

mitt ibland korna.

Vågor sköljer in.

Barnen leker på stranden.

Fotspår suddas ut.

På min hand landar

lilla röda trollsländan

om och om igen.

Den lilla hunden

skäller när jag gör qigong

i stilla månsken.

Svänger du höger

vid nästa stora korsning

så når du landet.

En algodlerska

skördar sina plantor för

6 cent per kilo.

Kraftiga vågor.

Men värre för brunmusslan:

en man med järnspett.

Ensamma eken.

Kronan så olik den ek

som står i skogen.

Vår koltrast sjunger

men får inte längre svar

från dina toner.

Qigong i hagen.

Vi omfamnar landskapet,

tar det in i oss.

Moder jord ger oss

majs, squash, simmande hästar

och lekande barn.

Tåget rullar fram.

Ett stilla regn i min själ.

Landskapet soldränks.

Jag har vandrat långt,

når till ett vägskäl och går

leende rakt fram.

Hela fotsulan

känner jordens nakna hud.

Jag ler i vinden.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *