Dualism och icke-dualism: en personlig betraktelse


57699246-9iqasVad är det som får människor att helt separera saker och ting? Vad är det som gör att människor delas in i vi- och de-grupperingar? Varför ser många människor invandrare som mer olika än lika dem själva, och varför ser många invandrare till ett land människor i detta land som mer olika än lika dem själva?

Min dotter har en indisk mamma. I sin lilla personlighet förenar hon genom att vara både svensk och indisk ”allt” i livet. Svenska nationalister och främlingsfientliga partier/grupper/människor har de senaste åren på olika sätt uttryckt att man inte kan vara svensk och samtidigt tillhöra någon annan nationalitet, även om man känner sig som både och. Man ska delas upp och inte själv kunna välja sin tillhörighet/identitet, även om ingen annan kan avgöra det än individen själv. Min dotter är en hybrid, alltså genetiskt sett halvindisk och halvsvensk – men i mina ögon (och i sina egna) är hon helindisk och helsvensk på samma gång – i varje andetag. Hon förenar till synes olika världar till den gemensamma värld som de alltid varit.

Vad många inte tycks förstå om etnicitet är att genetiska distinkta grupper – det som har kallats raser – egentligen inte existerar. Visst finns det genetiska (och utseendemässiga) skillnader mellan olika etniska grupper, men det är kontinuerliga överlappande genetiska förändringar från väst till öst och norr till söder över hela jordklotet – en eller flera gradienter av förändringar och inte tydliga åtskilda grupper. Genetiska variationen är större inom än mellan grupper. Egentligen är det alltså heltäckande normalfördelningskurvor av kontinuerliga variabler hos hela jordens befolkning, som täcker in all variation av olika egenskaper både vad gäller utseende och beteende. Således finns inga Vi och De utan ett kontinuum av egenskaper, där man visserligen kan urskilja till synes olika grupper, men inte fösa in dem i en tät låda, där inga händer, armar, ben eller huvuden kan tränga igenom. Det samma gäller kulturella skillnader mellan människor. Dessa skillnader är också ett kontinuum av variationer som är mer lika än olika, för i slutändan är vi alla människor. Istället för att betona genetiska och kulturella olikheter människor emellan kan man lika väl betona likheterna, att vi alla har ett gemensamt ursprung, att alla har liknande behov, känslor och längtor.

Så vad är det då som får människor att vara rädda för det okända och t ex bli främlingsfientliga? Är det samhälleliga faktorer av olika slag? Till viss del kanske, men jag tror att den grundläggande förklaringen är den samma som får människor att känna alienation från naturen, känslan att vi är separerade från den eller inte tillhör den, även om vi är helt beroende av den liksom naturen påverkas av oss människor i ett ekopsykologiskt samspel. Jag tror att det avgörande för att många människor tänker/känner att det mesta är åtskilt, människor från varandra, människor från djur, växter, naturen och jorden, är vårt dualistiska synsätt (separation av kropp och själ, av medvetande och det fysiska) där vi genom historien tränats i att tänka och känna på ett visst sätt sedan barnsben. Vi har inte tränats i det icke-dualistiska perspektiv där det känns fullt ut som att allting hänger samman i en enda enhet, men som vi trots vårt dualistiska bagage ändå får och har fått glimtar av då och då.

När jag menar att allt hänger samman så menar jag inte att allt i naturen eller tankar, känslor och perspektiv etc. är olika väsen/begrepp som sedan kopplas samman och samverkar, utan att allt hänger samman från början och sedan utvecklas i olika riktningar som en enda organism/fenomen, ungefär som ett träd utvecklas från en liten planta till att förgrena sig mer och mer. Man kan, som ett ”blad” på en gren av detta träd, se sig separerad från ett annat ”blad” på en helt annan gren och tycka att ens form och utseende är annorlunda, men egentligen är det bara en skenbar separation. Rumsligt (här och nu) hänger vi samman med allt annat, är samma ”sak”, liksom tidsmässigt/evolutionärt (där och då, och framåt i tiden). Rummet och tiden hänger ju dessutom samman och är oskiljbara.

Konventionell vetenskap ser av tradition dualistiskt på tillvaron, dvs kropp/materia och psyke/sinne/själ som separerade, och oss som åtskilda från allt annat i grunden (förutom i tiden genom evolutionen), som objekt/delar som sedan hänger ihop genom hur vi interagerar, inte som en enhet från början, inte som det utvecklade icke-dualistiska trädet. Detta trots att vetenskapen menar att allt, även tid och rum, startade med en urexplosion/big bang och att rumtiden expanderar likt en ballong som blåses upp. Hur kan man då inte se allt i universum som icke-dualistiskt, helt och i en enhet? Ens vetenskapande tillvägagångssätt beror på den världsbild man har som utgångspunkt. Därför går det inte att prata med en konventionell vetenskapsperson om t ex Goetheansk fenomenologisk vetenskap där icke-dualismen (medvetandet och det fysiska som en enhet) är en förutsättning. För den konventionella vetenskapen är dualismen en förutsättning och självklarhet. Den enes värld kan inte ses med den andres ögon. Allting som den konventionella vetenskapen har kommit fram till går att se och förstå på ett annat sätt genom icke-dualistisk vetenskap. Jag antar att det är samma med icke-dualistiska religioner som t ex buddhism och taoism (som ser det kosmiska medvetandet och fysiska världen som ett) kontra dualistiska religioner som kristendom, judendom och islam (där Gud ses som något utanför oss människor). Det är svårt att förstå den andres världsbild utifrån sin egen. Detsamma gäller olika filosofier.

Människor som inte är andligt intresserade/medvetna eller har denna erfarenhet/tro bortser från den andliga dimensionen och är ofta dualistiska. Men många andligt intresserade människor, även de inom icke-dualistiska ”rörelser” delar ofta upp andlighet som något skilt från det fysiska ofta utan att vara medvetna om den separation de själva gör och ofta med det andliga som något högre och bättre än det kroppsliga. Jag tror inte att det är så. Att integrera sin själ i sin personlighet är andlighet för mig, att i vardagen fysiskt känna och förena energierna från jorden med de från himlen, känna en enhet, en hel verklighet, bli ett träd med djupa rötter och spretande grönskande grenar sökandes ljuset i skyn.

Alltför ofta delas saker och ting upp, i ett svart-vitt perspektiv utan nyanser och utan något kontinuum, vad det än handlar om. Debatten just nu i vårt samhälle är hård med polarisering av åsikter och fräna attacker.

Men när jag i detta inlägg pratar om dualism och icke-dualism, delar jag då inte själv upp dessa begrepp i något slags svart-vitt tänkande? Jo, det är möjligt, men man kan också se dualism och icke-dualism som olika grenar på det icke-dualistiska trädet. I vilket fall så gör dualistiskt tänkande att man fokuserar mer på det som skiljer och är olika, medan icke-dualism och tankar/känslor av denna enhet och sammanhang fokuserar mer på det som är lika och som förenar oss med varandra, med annat liv i naturen och den jord vi går på, en jord som är vår vän och vill oss väl. Om vi bara kan lära oss känna detta så behöver vi inte vara rädda för det till synes okända längre utan se det som en annan form av oss själva, ungefär som att möta oss själva i en annan tid.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *