Did you know the world is dying?


Av Lisa Wiklund, psykosyntesterapeut och deltagare i Lodyns utbildning ”Jorden är själens hem”

 

”Strength of heart comes from knowing that the pain that we each must bear is part of the greater pain shared by all that lives. That it is not just our pain but The pain, and realizing this awakens our universal compassion”

Jack Kornfield

Vilken roll kan jag som terapeut spela i den kris mänskligheten står inför? Jag läser O’Connors Therapy for a Dying Planet i antologin Ecopsychology från 1995 (Roszak, Gomes, and Kanner) och blir djupt berörd av hans frustration inför den omedvetenhet han beskriver. Världen går under runt oss. I terapirummen är vi upptagna med att bearbeta upplevda oförrätter. Vår närsynthet är oroväckande, menade han.

Så hur går man från närsynt till seende? Som terapeuter menar jag att vi har ett ansvar. Ett val – antingen att befästa det materialistiska individualistiska tankesättet som präglar vårt samhälle i dag – och i hög grad befäster den separationstanke som både gör det möjligt för oss att fortsätta behandla naturen som en oändlig resurs, eller är det vårt jobb att hjälpa våra klienter att på sikt se utanför sitt eget lidande, få syn på det djupt meningsfulla sammanhang vi alla är en del av och därmed återknyta till sin förmåga att känna en utvidgad empati som omfattar hela planeten? Hur skulle ett sådant medvetandeskifte i sig påverka våra klienters hälsa? Många hävdar att det i själva verket är just upplevelsen av separation som skapar vårt lidande.

Jag växte upp i en villaförort till Stockholm på sjuttiotalet. På somrarna levde min familj i ett kollektiv. Medvetenheten i mina föräldrars kretsar ansågs hög och det fanns en stor vilja att förändra samhället. Det talades om kärnvapenkrig, miljöfrågor och utrotning av djur. Det skrämde och påverkade mig djupt.  Jag växte upp med en oförståelse och sorg över hur vi kunde behandla andra levande varelser så illa. Förvirring inför det engagemang mina föräldrar och andra vuxna talade om och deras samtidiga tystnad inför varandra och en senare för mig tragisk separation och kollektivets uppbrott. Det blev en paradox i mig som skapade en drivkraft att förstå de här mekanismerna, både i mig själv och andra.

De flesta av oss har sår från de tidigaste åren som ställer till det i våra vuxenrelationer. Vår erfarenhet av att som barn inte bli tillräckligt mötta i vår naturliga upplevelse av svåra känslor gör oss senare i livet rädda för det som känns svårt. Vi bedövar och försvarar oss för att slippa känna smärta. Samtidigt blir vår kontakt med oss själva och andra lidande.  Det gäller våra inom- och mellanmänskliga relationer men även vår relation till planeten och dess invånare.

Frånvaro av fysisk och psykisk kontakt med våra tidigaste vårdnadsgivare har en skadlig inverkan på våra hjärnor. Studier visar att delar av tvååringars hjärnor stängs av på eftermiddagen när de vistas i stora barngrupper utan nära relation med en vuxen under dagen. Vi är beroende av och designade för kontakt för att utvecklas.

Det är på ett sätt en mörk bild som målas upp. Som ett evigt snurrande hjul av generationers icke-kontakt och oförmåga till känslomässigt närvarande. Ju mer vi försöker undvika lidande, ju mer lidande skapar vi för oss själva. Det är en existentiell paradox vi behöver få syn på.

Bristande anknytning gör att vi bygger försvar. Försvaren hindrar oss från att kunna förstå och ta in det läkande som livet erbjuder i form av relationer till varandra, till djur och till naturen. För att kunna känna värme och empati behöver jag ha haft en tillräcklig upplevelse av att bli hållen. Vi behöver läka oss själva för att orka ta in verkligheten runt omkring oss. För att se ljuset behöver vi våga känna på mörkret.

O’Connor pratar om att det är där potentialen finns, i att se verkligheten som den faktiskt är.  Där finns sprickan i muren där ljuset kan tränga in.

Som terapeut ser jag att min uppgift är just den, att gå med till den mörkaste platsen, till hopplösheten. Där verkligheten får finnas, hur otäck och skrämmande den än ter sig. Att stå kvar, och visa att verkligheten går att bära.

Vi föds hela. När vi skadas i det vi är tappar vi kontakten med oss själva och vårt sammanhang. Vårt samhälle lider i dag av en massbrist på andlighet och vi försöker fylla det tomrummet med beroendeframkallande substitut. När vår längtan är efter oss själva och det sammanhang och levande system vi tillhör, naturen.

Så hur kan vi som terapeuter hjälpa mänskligheten i det akuta läge vi nu befinner oss i?

Vi måste börja med oss själva. Hur förhåller vi oss till vår egen smärta? Har vi mött den i oss själva? Hur känner vi själva inför den kris mänskligheten står inför? Vilken kontakt har vi med vårt syfte, vår själ? Där finns potentialen till helande. Men det vi inte känner i oss själva kan vi inte heller hjälpa andra att se och läka.

”Did you know the world is dying?”

 Vi måste själva läsa den meningen om och igen, leva med den, känna den, tills den sjunker igenom våra egna försvar. Gråta de ändlösa tårarna, för djuren, för våra barn.  Söka stöd hos våra nära. Så att vi kan stå kvar när det skakar och låta krisen bli en möjlighet till djup meningsfullhet.

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tanke om “Did you know the world is dying?

  • Göran Wiklund

    Jag tror det börjar finns stöd för den hemska tanken att the world is dying. Under hela den pågående konferensen på Findhorn, som har som tema Climate Change & Cosciousness, är det ett återkommande tema att det med hög sannolikhet är för sent. Talare efter talare återkommer till detta. Denna insikt har möjlighet att skapa ett nytt utgångsläge för att samtala och också bli kreativ. Men först sörja, bli frustrerade, känna hopplöshet och vanmakt. Det lär behövas duktiga terapeuter för att hjälpa oss igenom och komma ut på andra sidan, hur det nu ser ut där….