Den vi älskar vill vi väl


av Anna-Carin Mårtensson

Den som har en stark relation till naturen vill värna den. Idag, världen över, saknar människor en stark relation till naturen. Vi bryr oss inte så mycket om henne för vi känner henne inte.

Det är många samverkande företeelser i den västerländska kulturen som gjort att vi tappat den naturliga kontakten och kärleken för naturen och alla varelser som lever här.

Kolonialismen, industrialismen, att vi är inomhus så mycket, att vi är rotlösa, flyttar runt, att barnen hålls inne i förskolor och skolor. Vårt fokus ligger på produktion och konkurrens inte på att lyssna och känna och lära oss samarbeta och respektera olikheter.

Den som spenderar det mesta av sin tid inomhus eller i städer bygger inte upp en relation med Moder Jord. Vi behöver känna henne för att känna för henne.

Det tar tid att lära känna någon. Man behöver spendera mycket tid tillsammans för att kärleken ska växa sig stark. När man utvecklar relationer till träd, bäckar, kullar, fält, ängar eller havsvikar och berg väcks lusten att se dem må väl. Kärleken till vår jord är det som krävs för att vi inte ska behandla henne respektlöst.

Så, att ta barnen ut i naturen är i förlängningen en insats för miljön. Men det räcker inte med bara lite tid, vi behöver komma ut i naturen mycket för att utveckla en så djup relation så att man verkligen bryr sig!

Varför inte vända på skolbussarna och låta stadsbarnen ta skolbuss ut på landsbygden, istället för att som idag bussa barnen från glesbygder in till stan? Skolor på landsbygden har mycket troligare skog eller hav inom vandringsavstånd. Det skulle på sikt också förändra mycket vad det gäller demografi och arbetstillfällen på landsbygden om skolorna kom tillbaka till de mindre byarna.

Vad skulle bli följden om vi förstod vikten av låta våra barn och även oss vuxna se solen gå upp, höra Lommen låta, följa djurspåren i snön, ligga ute under klar stjärnhimmel, lära oss att göra upp eld och uppleva gemenskap runt lägerelden, bada naken och se flyttfåglarna samlas inför den långa resan? Tänk om alla fick uppleva allt detta? -jag tror det skulle förändra mycket.

Jag tror att nästan alla som sett flyttfåglarna samlas har förundrats över hur de anländer nästan samtidigt trots att de kommer från skilda håll. Fåglarna förstår att flyga i rätt tid och åt rätt håll helt utan klocka eller kompass. Första gången jag bevittnade en stor flyttfågelssamling fann jag det oerhört fascinerande och förstod att fåglarna hade en tillit till sina sinnen som jag mist. Det fick mig att längta efter att lära mig att lita till min inre kompass. Jag tror att vi precis som fåglarna, har inbyggda kunskaper som kan leda oss genom livet. Men många av oss har tappat förmågan att lyssna till den inre kompassen och behöver träna upp den igen. Att vistas mycket ute i naturen hjälper oss att utveckla våra navigationsförmågor.

Så vill vi rädda vår värld behöver vi ta med barnen ut i naturen. För den som inte älskar träden och mångfalden i urskogen har lättare att besluta om kalhuggning och gruvbrytning. Den som inte älskar naturen och förundras över det delikata system som fått jorden att frodas under ofattbar tid ser profit och kostnader istället för ett sårbart system i behov av respekt.

Ta ut barnen i naturen. Låt dem bygga kojor, plaska i vattenpölar, göra geggamojja, studera fjärilslarver, samla stenar och snäckor, förundras över grodyngel, kaninbajs och lyssna till rådjurens skällande. Samla örter, plocka bär och lära sig att ta endast lite på var plats. Att vandra varsamt utan att lämna spår och sår. Så att nästa generation växer upp med en god förmåga att navigera i tillvaron och med stor kärlek till livet och Moder Jord.


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 tankar om “Den vi älskar vill vi väl

  • Per skoog

    Bra! Den förlorade relationen med naturen är vår tids ödesfråga. Oavsett vad som händer så måste vi jobba stenhårt med att återknyta kontakten. Inte bara som betraktare utan som deltagare och medskapare. Det har fascinerat mig att barnen så tydligt tycks ha en medfödd lyhördhet för naturens språk. Det är egentligen bara att tillgängliggöra tillfällen att utveckla detta. Där tror jag att vi vuxna är ganska handikappade i vår lite fyrkantiga naturvetenskapliga ambition. Mina barnbarn lär mig så mycket om det som är enkelt och nära och jag blir lite nerstämd av att se dem gå in i vuxenlivet.
    Tänk om vi kunde utveckla vår förmåga att umgås med våra barn så att de kan behålla så mycket som möjligt av naturliga relation till naturen som finns där inne redan från alltings början

    • Anna-Carin Mårtensson

      Jamen visst kan man känna sig lite handikappad! Det kan ju vara knepigt att hitta bra ställen att vara på och sätt kanske, för att återknyta kontakten med naturen. Men varje liten utflykt i naturen är bättre än ingen kontakt alls tänker jag. Det är bara att ta barnbarnen i handen och packa matsäck. Bor man i stad så kanske naturskyddsföreningen har utflykter man kan haka på. Ha det mysigt (ja, för det är det ju också -inte bara en överlevnadsfråga!) med barnbarnen och återknytandet! Tack för din respons!!

  • anette sahlin

    Du skriver så fint, så sant och så klokt!
    Jag känner mig så otroligt gynnad av mitt Almåsa. Här har jag en vandringsled längs med bäcken. Min vandring går förbi det lilla deltat med trädgrenar hängandes över vattnet där de stora tussilagobladen täcker marken då det är säsong för det. Vidare förbi björnbärssnåren, nyponbuskarna och snart öppnar sig landskapet med vida öppna fält där jag ser kyrkan o den gamla kvarnen i Skabersjö.
    Sen går stigen med lutning uppför förbi alla slånbärsbuskar som har så vackert blå bär under sensomrarna. Väl uppe på krönet hälsar jag alltid på min gran, så stark, så vackert ståtlig med sina välvda grenar upp mot ljuset. Här tar högt gräs, ginst och björkar över i landskapet. Längs med hagen, som i somras var intensivt blåblommandes och ett paradis för blåvingar, citronfjärilar går mina steg vidare till det döda trädet-säkert så fullt av liv, blickandes ut över fälten o kullarna som breder ut sig nedanför. Sen träddungarna med körsbärsträdet nedanför höga kullen med gult ginsthav, där jag och en hjort stått alldeles stilla och tittat på varandra. Att följa denna vandring över årstidernas skiftningar är helt enkelt underbart!
    Att sen cykla långt, kanske till Börringe och ta en tur bland de knotiga gamla ekträden och om det är höst finna stolt fjällskivling, gör att min själ lyfter.